Idéer Essä
Både höger och vänster har fel om arbetslinjen
Välfärdssystemet är byggt på en arbetsmarknad som inte existerar längre. En basinkomst, eller negativ inkomstskatt, skulle kunna minska både fattigdomsfällorna och den stora statliga kontrollapparaten. Varför är intresset i Sverige så svagt? Det skriver Mats Gezelius.
Det var en gång ett land, där folk lämnade skolan när det ringde ut för sista dagen och gick till bruket när fabriksvisslan ljöd. Sedan levde de sina liv, mamma, pappa och barn. Barnen gick genom skolan och sedan till bruket, där de stannade till dess att de kom hem med en guldklocka femtio år senare.
Landets sociala välfärd var anpassad till detta. Dess huvudsyfte var att påpassligt jämna ut svackorna. Den som tillfälligt var sjuk eller arbetslös, fick hjälp att bli frisk och till ett nytt jobb. Den som tjänat bra fick en riklig kompensation, den som tjänat mindre fick mindre. De olyckliga stackare som av någon anledning inte levde ett normativt liv, togs om hand av fattig/socialvården, som så gott den kunde med lock och pock försökte få in dem på den rätta vägen.
Det landet finns inte längre. Men välfärdssystemet gör det fortfarande.
I dag har vi ett samhälle där folk går från jobb till jobb, från jobb till skolbänken och från skolbänken till jobb. Och jobb är ofta tillfälliga: projekt, vikariat, korta gig och egenföretagande. Tjänar man bra ett år går det mesta i skatt. Tjänar man mindre eller ingenting ett annat år, hänvisas man till socialvården, som vänder ut och in på ens liv och ekonomi, hänvisar en till meningslösa jobbsökarkurser… kanske får man plocka skräp i kommunal regi, kanske får man ett subventionerat låtsasjobb anordnat av någon driven bidragsentreprenör.
Inte minst under coronapandemin blev det uppenbart hur illa vårt välfärdssystem är anpassat till dagens arbetsmarknad och liv.
Det finns naturligtvis mycket som måste ändras för att komma till rätta med dessa problem. Skatter på arbetsinkomster och arbetsgivaravgifter måste ner. Vi måste öppna för flera låglöne/ingångsjobb för ungdomar, nyanlända och människor som saknar utbildning och jobberfarenhet. Minska regelkrångel. Underlätta för små- och egenföretagande. Införa någon slags flexicurity-modell som underlättar omställning och kompetensutveckling.
Men, vi måste också tänka över vad vi menar med arbetslinjen. Vill vi att ”Alla som kan jobba, ska också jobba”? Och menar vi med det att vi bör göra det så svårt som möjligt att leva utan ett lönearbete. Eller menar vi att ”Det ska alltid löna sig att jobba”?
Det är nämligen svårt för den som i dag är beroende av försörjningsbidrag att bli fri från sitt bidragsberoende.
Menar vi det senare finns all anledning att radikalt se över det nuvarande bidragssystemet. Det är nämligen svårt för den som i dag är beroende av försörjningsbidrag att bli fri från sitt bidragsberoende. Så fort en bidragstagare får en egen inkomst — som sällan är särskilt stor eftersom de som lever på försörjningsbidrag knappast är de mest produktiva och högst kvalificerade arbetstagarna — så förlorar de bidragen. Det betyder att de som tjänar minst och har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden har den högsta marginalskatten av alla. Ofta mellan 75 och 100 procent, ibland mer. (Och eftersom eventuella besparingar räknas av från bidragen har de också en hundraprocentig förmögenhetsskatt.)
Självklart finns det ändå anledningar att föredra en självständigt intjänad arbetsinkomst. För att vara berättigad till försörjningsbidrag måste man vända ut och in på sin ekonomi. Bevisa att man inte har några besparingar undanstoppade eller föremål man kan sälja, att det inte finns någon släkting som sticker åt en en slant, att man inte har någon sambo eller särbo som bidrar till hyran, att inget barn tjänat en slant på ett sommarjobb, att man inte har för mycket mat i kylen eller frysen…
Och så måste det vara, säger nog många. Den som lever på andras bekostnad kan inte räkna med att bevara sin integritet, att inte stigmatiseras. Vem vet hur de skulle använda ”sina” pengar om ingen Prussiluska höll ögonen på dem? Säkert till sprit, knark, spel och förlustelser.
Vem vet hur de skulle använda ”sina” pengar om ingen Prussiluska höll ögonen på dem?
Det var också de invändningar som nationalekonomen och sedermera nobelpristagaren Milton Friedman mötte, när han på marknadsliberala Mont Pelerin Societys första sammankomst 1947 presenterade embryot till vad som senare blev känt som ”negativ inkomstskatt”. Det vill säga en nationell minimiinkomst administrerad av det federala skatteverket. Utbetalad till alla som deklarerade extremt låga inkomster eller inga inkomster alls. Utan vidare frågor. No strings attached.
Många klassiskt liberala och libertarianska röster slog bakut. Ludwig von Mises lär ha lämnat mötet muttrande att de var ”en samling socialister”. Frågan har sedan dess splittrat det nyliberala lägret. Å ena sidan vad vi kan kalla de ”frihetliga”, som vill rulla tillbaka välfärdsstaten genom att avskaffa tvång och pekpinnar och utsträcka rätten att välja till de ekonomiskt svaga. Å andra sidan ”paternalisterna”, som menar att om de fattiga vore förmögna att göra rationella val, skulle de inte vara så fattiga till att börja med.
***
Friedman hade i slutet av 1960-talet den republikanska administrationens öra. En form av negativ inkomstskatt var en viktig del av Richard Nixons stora välfärdsreform. Den stötte dock på patrull i kongressen och resultatet blev en reform som i stället lade stor vikt vid krav på bland annat aktivt arbetssökande: Workfare, eller vad som i dag förknippas med en ”nyliberal” välfärdspolitik. Motståndet mot kravlösa bistånd fördjupades under Ronald Reagan, som gick till storms mot så kallade Welfare Queens. Den anammades också av mer vänsterinriktade politiker som Bill Clinton, Tony Blair och av den svenska ”kanslihushögern”. ”Alla som kan arbeta, ska arbeta” var en bärande slogan i Magdalena Anderssons installationstal på S-kongressen 2021.
Men, idén om en negativ inkomstskatt (två ord som kombinerade knappast säljer sig själva) eller garanterad (eller universell) basinkomst (GBI eller UBI) lever vidare och dyker upp i en eller annan form i debatten.
I USA var det den bärande idén i Andrew Yangs primärvalskampanj inför förra presidentvalet. Pilotprojekt med garanterad basinkomst pågår i bland annat Kanada, på olika håll i USA, Nederländerna och på närmare håll i Finland. Också i flera låglöneländer, till exempel Kenya, pågår omfattande projekt med kontant, villkorslöst stöd till fattiga människor.
Pilotprojekt med garanterad basinkomst pågår i bland annat Kanada, USA, Nederländerna och i Finland.
Försöken har haft formen både av vad man kallar universell basinkomst, UBI, där alla får samma summa insatt på sitt konto, och garanterad basinkomst, GBI, typ negativ inkomstskatt, alltså ett bidrag som trappas av med ökande inkomster. I princip kan de två varianterna få samma effekt på mottagarnas disponibla inkomst.
UBI har fördelen att det är en enkel lösning, som automatiskt ger alla ett ekonomiskt skyddsnät. Men den innebär en omfattande “rundgång” som ger oönskade marginaleffekter och därför kan göra det olönsamt att arbeta mer. GBI är billigare, men ger inte samma omedelbara skydd till folk med ojämna inkomster: pengarna finns inte automatiskt på kontot om inkomsterna uteblir en eller ett par månader.
Erfarenheterna från alla dessa projekt är dock genomgående likartade och positiva. Stödet har inte lett till att folk jobbar mindre. Däremot mår de bättre. Deras barn är mer framgångsrika i skolan. Det har inte inneburit att mer pengar går till sprit, droger eller spel. Däremot har människor, när de fått frihet att själva bestämma över sin ekonomi, prioriterat sådant som långsiktigt ökar deras välbefinnande. Det kan vara allt från att köpa en get som ger färsk mjölk till barnen, starta företag eller lägga undan pengar till barnens utbildning.
I Sverige har dock ointresset varit kompakt. Frågan drivs av en handfull aktivister och i en årlig motion från Miljöpartiet, som oftast går spårlöst förbi.
Det är konstigt, eftersom det finns så många påträngande problem som en GBI skulle kunna adressera. Jag har nämnt det mest uppenbara, nämligen de bidrags- eller fattigdomsfällor som det nuvarande systemet ger upphov till. En garanterad basinkomst skulle också innebära en mindre kontrollapparat för att avgöra om folk verkligen är arbetslösa, fattiga eller sjuka. I dagsläget, när de sociala myndigheterna förväntas ha fullt upp med att rädda ungdomar på glid in i den kriminella världen, kanske inte uppgiften att snoka i bidragstagares frysboxar och smyckeskrin borde ha högsta prioritet.
Det är konstigt, eftersom det finns så många påträngande problem som en basinkomst skulle kunna adressera.
Till det kommer att det nuvarande systemet inte är anpassat till det nuvarande arbetslivet, med kortare anställningar, gig-jobb, livslångt lärande och en övergång från en ekonomi dominerad av tillverkningsindustri till en tjänste- och delningsekonomi. Med fortsatt digitalisering och utvecklingen av AI tyder allt på att fragmenteringen av och rörligheten på arbetsmarknaden kommer att fortsätta.
Ett annat problem som blir alltmer akut, är vad som brukar kallas klimaträttvisa. Vem som ska bära kostnaden för den omställning som är önskvärd och nödvändig. Regeringens utredare, nationalekonomen John Hassler, lade nyligen fram ett förslag till fossila utsläppsrätter, som skulle öka priset på drivmedel och olja för uppvärmning. Han föreslog samtidigt att betalningssvaga hushåll skulle kompenseras med en klimatbonus, som i så fall skulle fungera som en sorts, eller i vart fall embryot till, en GBI.
Grundtanken här är att det blir dyrt för storförbrukare och därmed skapar ett förändringstryck, som leder till minskad förbrukning av fossila drivmedel och därmed minskade utsläpp. Samtidigt skulle de med minst disponibel inkomst, som har svårast att anpassa sig till förändrade relativpriser, kompenseras.
Sammantaget finns det många argument för frihetliga marknadsliberaler att på allvar börja diskutera hur ett system för en generell statligt finansierad grundtrygghet skulle kunna ersätta dagens lapptäcke av stöd och bidrag. Att statens roll blir att garantera en grundtrygghet åt alla, istället för att som idag vara inriktat på att lägga livet till rätta för en bred medelklass, som genom egna besparingar, försäkringar och fria konsumtionsval själva kan påverka sin situation.
Alternativet är inte att de framtidsutmaningar som en GBI är till för att lösa, försvinner av sig själva. Alternativet är den statskramande vänsterns föredragna lösningar: jobbgarantier, subventioner, priskontroller, regleringar…
Valet står mellan frihet att välja eller arbetsbrigader.