Lars Anders Johansson: Att tysta meningsmotståndare

På den gamla bloggosfärens dagar, innan Facebook och Twitter tog över vårt umgänge i sociala medier, bedrevs debatten i stor utsträckning i bloggarnas kommentarsfält. Det var glada dagar som åtminstone så här i efterhand framstår i ett förklarat skimmer. Debatterna var stundtals hätska, men tonläget var ändå ett helt annat än det som utvecklats sedan Twitter gjorde entré. Med våra dagars mått mätt skulle man kunna säga att tonen över lag var respektfull.

Det fanns dock metoder som användes för att förstöra debatten redan då. En vanlig sådan var mobilisering av anhängare som spammade meningsmotståndarens kommentarsfält. Aktivister sökte av nätet på jakt efter inlägg i deras hjärtefrågor och när de hittade någon som skrivit något förgripligt mejlade de ett tjugotal av sina meningsfränder med uppmaning att gå in och kommentera. Strax fylldes kommentarsfältet av långa, inte nödvändigtvis aggressiva, kommentarer om hur fel bloggförfattaren hade.

Ibland kunde det bli riktigt dråpligt. En blogg med få läsare kunde plötsligt ha tjugu A4-långa kommentarer som alla var mycket kritiska. I början ansträngde sig bloggägarna och försökte att artigt bemöta invändningarna, men fick då ännu längre svar och det slutade alltid med att de gav upp.

Särskilt Piratpartiet var i begynnelsen bra på att skicka fram sina hejdukar, som uppenbarligen hade obegränsat med tid till sitt förfogande, för att på det viset spamma kommentarsfälten hos alla bloggare som inte delade deras uppfattning i upphovsrättsfrågor. Resultatet blev allt som oftast att debatten tystnade – och det var också själva syftet, att kväva diskussionen i alla forum utom de egna.

Under Twitters storhetstid för några år sedan blev Twitterstormen ett ännu mer effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Den som hade många följare kunde piska upp ett drev mot en meningsmotståndare som sedan fick viga en arbetsdag eller fler åt att bemöta osakliga påståenden och rena påhopp, innan de fick fötter och accepterades som allmänna sanningar.

Detta var inte bara något som bedrevs av anonyma trollkonton med sverigedemokratiska sympatier, utan tvärtom i högsta grad av uppburna opinionsbildare med tunga poster i offentligheten, i partier på organisationer och medieredaktioner. Pikant nog har flera av de allra svinaktigaste plötsligt tystnat i sociala medier i spåren av #metoo-uppropet. Under flera år kunde de emellertid härja ostört utan att det gick ut över deras karriärer, eftersom de gav uttryck för ”rätt” åsikter.

Facebook är inte en tjänst vilken som helst, utan en infrastruktur för offentligheten. Att bli avstängd från Facebook är att bli utesluten från en stor del av offentligheten.

Efter Twitter skulle Facebook successivt bli den huvudsakliga sociala arenan och där skulle mobben komma att få sitt starkaste vapen hittills: avstängningen. Om tillräckligt många användare anmäler ett inlägg till Facebook så stängs användaren av och blir föremål för en utredning. Syftet är naturligtvis gott: att stävja hat och hot på Facebooks plattform.

Mobben har dock snabbt lärt sig att utnyttja funktionen för att tysta meningsmotståndare. Genom mobilisering i slutna grupper uppmanar aktivister varandra att anmäla meningsmotståndares inlägg som de irriterat sig på. Genom Facebooks snabbhet kan ett sådant inlägg snabbt vara uppe i flera hundra anmälningar varvid användaren stängs av, trots att inlägget inte alls innehåller vare sig hot eller hat eller något annat som strider mot Facebooks regler.

Den funktion som var tänkt att skydda enskilda användare från hat och hot har istället blivit ett effektivt maktmedel för just de som hatar och hotar, de som vill att bara deras egna åsikter skall ges utrymme i offentligheten.

Kontroversiella och namnkunniga opinionsbildare som Katerina Janouch och Ann Heberlein har råkat ut för detta, men också helt vanliga användare som skrivit något provocerande men inte alls hatiskt eller hotfullt.

Här skulle någon mindre djupsinnig individ kunna invända att Facebook är ett privat företag och därför naturligtvis har rätt att stänga av vem de vill av vilken anledning de vill och att passar inte galoscherna får de väl byta till en annan social plattform.

Nu är det inte riktigt så enkelt. Facebook är inte en tjänst vilken som helst, utan en infrastruktur för offentligheten. Att bli avstängd från Facebook är att bli utesluten från en stor del av offentligheten. Det går inte att bara gå till en konkurrerande plattform, eftersom det är på Facebook som användarna finns och det är således där samtalen förs. Facebook har därför en mycket stor makt över det offentliga samtalet och över enskildas möjligheter att komma till tals.

Med en sådan makt följer också ett stort ansvar. Den funktion som var tänkt att skydda enskilda användare från hat och hot har istället blivit ett effektivt maktmedel för just de som hatar och hotar, de som vill att bara deras egna åsikter skall ges utrymme i offentligheten.

I dag har ett fåtal stora aktörer nästan total kontroll över det offentliga samtalet.

Dagens sociala medielandskap skiljer sig avsevärt från den gamla bloggosfären. I dag har ett fåtal stora aktörer nästan total kontroll över det offentliga samtalet. Den som av någon anledning blev av med sin blogg kunde skapa en ny. Den som inte var välkommen i någons kommentarsfält kunde kommentera hos någon annan.

I bloggosfären var makten över offentligheten decentraliserad och låg hos användarna. Mobbmentaliteten fanns redan då, men dess konsekvenser blev mindre förödande. Storskaligheten hos dagens sociala medieföretag i kombination med ett allt aggressivare debattklimat där många anser det viktigare att tysta meningsmotståndare än att slipa på de egna argumenten har skapat en situation där den som kan mobilisera flest kompisar på kortast tid vinner.