Att ta från de rika och ge åt kommunpamparna

Konsert- och kongresskomplexet Malmö Live, som skulle kosta 200 miljoner kronor, blåstes upp till 1,3 miljarder. Nu står det fulmodernistiska byggnadskomplexet och förgyller centrala Malmö. Samtidigt har staden stora problem med kriminalitet, segregation och människor som sitter fast i bidrag.

Man kan fråga sig varför en stad som har så stora resursproblem som Malmö gör så udda prioriteringar. Svaret ligger i den kommunala utjämningssystemet, närmare bestämt inkomstutjämningen. Vad den går ut på är att kommuner där invånarna tjänar mer än 115 procent av genomsnittsinkomsten i Sverige – 14 stycken – fråntas större delen av skatteintäkterna över den gränsen. De andra kommunerna får 95 procent av det som saknas för att nå upp till gränsen. En del finansieras av de mer framgångsrika kommunerna, en del av staten.

Detta brukar ironiskt nog kallas Robin Hood-skatten. Ironiskt, eftersom verklighetens Robin Hood tog tillbaka de skatter under vilka Nottinghams invånare dignade ned, medan den svenska staten gör motsatsen. Dubbelt ironiskt, eftersom det kommunala utjämningssystemets smeknamn är tänkt att syfta på att sämre bemedlade får pengar. I själva verket är det, som exemplet Malmö Live visade, långt ifrån alltid pengar som kommer behövande till del. Vad den så kallade Robin Hood-skatten gör är ofta att ta från de (relativt) rika och ge till kommunpampars skrytprojekt.

Exempelvis beslutade Motala kommun för ett par månader sedan att spendera 4,2 miljoner kronor på en speedwaybana. Syftet var att rädda den lokala speedwayklubben från konkurs. Frågan är hur många av Motalas kommuninvånare som får ut något av det, och hur många som hade föredragit bättre skola och äldrevård i stället.

Skulle en kommun bli framgångsrik med ett bättre kommunstyre, är det inte invånarna själva som skulle få skörda vinsterna, utan någon annan.

Samma fråga kan man ställa om exempelvis Göteborgs beryktade kamelcentrum. Samma kommun har även spenderat 17 miljoner kronor på en kommunal mjölkgård. Göteborg är en av de kommuner som tar emot mest i kommunala utjämningsbidrag. Linköping, som också tar emot stora summor, börjar i vår bygga en simhall för 760 miljoner kronor. Den totala kostnaden beräknas landa på omkring en miljard.

Det antal skrytbyggen – gigantiska arenor, nya simhallar och sportanläggningar – som uppförts genom åren är alla ett tecken på skeva prioriteringar. Kommuner som saknar acceptabla skolresultat, grundläggande trygghet för sina medborgare eller en tillräcklig äldrevård borde kunna förstå att dessa saker är viktigare för de allra flesta än att ”sätta kommunen på kartan”.

Samtidigt har kommunerna nästan inget att förlora. Det kommunala utjämningssystemet straffar framgångsrika kommuner och belönar de som sköts dåligt. Kommuner som driver bort företag, bekämpar friskolor och sedan beskattar invånarna extra högt som kompensation, behöver inte oroa sig för en sämre kommunal ekonomi som följd. I stället får de konstgjord andning av staten.

De har inte heller mycket att vinna. Skulle de anstränga sig för att ge fler möjligheten att komma ur bidragsberoende och få jobb, och locka dit fler arbetande människor, skulle det knappt förbättra deras ekonomi över huvud taget. Större delen av vinsten skulle bara gå till någon annan kommun.

Det måste straffa sig att spendera miljarder på arenabyggen när kommunens grundläggande uppgifter misslyckas.

På samma sätt har kommuninvånarna inga större incitament att rösta bort ett slösaktigt kommunstyre. De behöver ju inte själva betala för slöseriet, utan kan skicka notan till skattebetalarna i någon annan kommun. Och skulle deras kommun bli framgångsrik med ett bättre kommunstyre, är det inte invånarna själva som skulle få skörda vinsterna, utan någon annan.

När man talar om EU förstår de allra flesta hur viktigt det är att låta medlemsländerna ha olika höga skatter och olika utbredda välfärdsstater. Den institutionella konkurrensen mellan dem hjälper oss att se vilket system som fungerar bäst. Det är samma sak med kommuner. Att de inte bara tillåts ha olika skattenivåer och göra olika prioriteringar, utan att de dåliga besluten straffar sig och de bra lönar sig, är viktigt. Framför allt när problemen hopar sig vid horisonten. Sverige har en åldrande befolkning och ett stort antal lågutbildade invandrare som inte kommer att komma in på arbetsmarknaden på många år. Samtidigt bedriver regeringen en kamp mot de välfärdsföretag som får äldreomsorgen och skolan att fungera.

Att i en sådan situation behålla ett system som belönar dysfunktionalitet är orimligt. Det måste bli lönsamt för en kommun att vara ekonomiskt ansvarsfull, och straffa sig att spendera miljarder på arenabyggen när kommunens grundläggande uppgifter misslyckas.