”Att prata svenska” handlar om mer än att lära sig språk

 

2012 deltog jag i en konferens som riktade sig till de som i sitt yrke kom i kontakt med nyanlända. Platsen var Karlstad Congress Culture Centre och temat var ”Att möta och bemöta”. Den röda tråden visade sig emellertid vara subliminala toner av självförnekelse.

Samtliga föreläsare, som gärna och med inlevelse talade om andra kulturers särdrag, försökte enträget att teoretiskt trolla bort den svenska kulturen. Föreläsarna, och många av åhörarna, däribland kollegor som till min stora förtret nickade instämmande till föreläsarnas budskap, bar tydligt på föreställning att ett humant bemötande endast var möjligt om man gjorde avkall på det svenska – det som ingen ändå förmådde definiera.

Somalisk kultur

Flera år senare, under ett långt och hjärtligt samtal kantat av många skratt, frågade jag en somalisk tjej vad den somaliska kulturen som hon så oförtrutet åberopade under samtalet bestod av. Hon skrattade, i tron att jag skämtade, och sade ”du förstår, somalisk”. När det gick upp för henne att frågan var genuint ställd och att jag ville ha ett mer specifikt svar tittade hon på mig som om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk. Hon undrade om jag menade att det inte finns en somalisk kultur. ”Nej, jag vill bara veta vad den somaliska kulturen är”, sa jag.

Efter flera dagars diskussion sade hon till slut med ett skratt: ”wallahi du är crazy. Alla förstår. I Somalia har vi somalisk kultur. Bara så.” Hennes svårigheter att berätta om den somaliska kulturen berodde inte på att den inte finns, utan på att dess särdrag var så självklara och givna för henne att hon inte kunde sätta ord på dem. Men hon tvivlade inte för en sekund på att det finns en somalisk kultur.

Genom årens gång har jag otaliga gånger fått frågan av de ungdomar jag arbetat med om varför svenskar gör på det ena eller andra sättet. Det har öppnat upp för många givande samtal. Men ingen av ungdomarna har någonsin menat att det inte finns en svensk kultur. De har snarare betraktat avvikelser från sina egna kulturella mönster som just tecken på konturer av en svensk kultur. Mitt mål har varit att synliggöra den svenska kulturen för ungdomarna genom att ställa den i förhållande till exempelvis den afghanska, somaliska eller eritreanska.

Samtalen blir då mindre abstrakta och mer konkreta, och därmed lättare att förstå. Ensamkommande ungdomar har ett behov av ett sammanhang, ett behov av att ingå i en större gemenskap, och är många gånger villiga att anamma många av de normer och värderingar som är förankrade i det svenska majoritetssamhället och addera dem till sina referensramar. Men det kräver att de vuxna som arbetar med dem tydliggör dessa för dem och lyfter fram dem som något eftersträvansvärt.

Svenska traditioner

En frivilligorganisation på en liten ort, långt ifrån de moderna tankemodulernas säten i landet där genusteorier varvas med tankar om över- och underordning, bjöd julen 2016 in asylsökande på bygden till middag. De inbjudna, däribland några av de ensamkommande ungdomarna som jag arbetar med, bjöds på svensk mat, fick dansa runt granen, höra om svenska traditioner och lyssna på en och annan svensk visa.

De inbjudna fick, bortom kultur- och ledarskribenters räckhåll, erfara att det faktiskt finns svenska traditioner. De slapp den förmenta godheten där existensen av svensk kultur förnekas. De lärde sig vidare att integration inte är ett nollsummespel där man behöver göra avkall på det egna för att tillskansa sig något av det svenska. De lärde sig därtill, och viktigast av allt, att svensken blir varken ond eller exkluderande genom att framhålla sin egna kultur, utan snarare mer öppen och inbjudande.

Det är just sådana möten som ensamkommande behöver för att få en introduktion till det svenska samhället, för att få ett sammanhang och en större gemenskap att ingå i. Det är genom sådana möten ensamkommande kan lära sig ”att prata svenska” i en vidare bemärkelse än vad som vanligen åsyftas med att prata svenska.

Papperskvarnen

Den svenska byråkratin, stel och orubblig som Mount Everest, är invecklad även för många svenskar. Den är av förståeliga skäl ännu mer svårbegriplig för människor från andra länder. Alla de olika myndighetsbeslut som fattas kring ensamkommande skulle göra även en infödd svensk förvirrad.

En dag skulle jag besöka kollegorna på socialtjänsten. I väntrummet mötte jag en kille som bodde på ett av kommunens HVB-hem. Det var påtagligt att han var upprörd och missnöjd. På min fråga om vad som hade hänt svarade han ”de förstår inte”. Vad är det de inte förstår, undrade jag. ”Jag vill flytta till min ’farbror’, och de bara ljuger för mig”.

Den svenska byråkratin, stel och orubblig som Mount Everest, är invecklad även för många svenskar.

Jag satte mig hos honom och vi samtalade en stund. Det visade sig att den person han benämnde som ”farbror” inte var en farbror i biologisk bemärkelse, utan en avlägsen släkting som anlänt till Sverige med sin familj. Ungdomen ville bo med ”farbrodern” dels av emotionella skäl, men även för att farbrodern bodde i en storstad. Där skulle han nämligen ha möjligheten att arbeta, sade han. Men du får ju inte arbeta än, sa jag. Han tittade på mig, häpen och med en blick som undrade om jag var sinnesslö, och tillade: ”det finns hur många jobb som helst. Svenskarna vill ha papper på allt, jag kan jobba utan papper. Jag fixar det.”

Till saken hör att ungdomen då verkligen inte förstod det olagliga i det hela, trots upprepade förklaringar från olika aktörer. Den främsta anledningen till att han nekades en placering hos ”farbrodern” var att denne inte hade rätta förutsättningar för att tillgodose ungdomens behov.

”Att prata svenska” är betydligt vidare än att behärska det svenska språket.

Att komma från ett land där även avlägsna släktingar räknas som familj, där valet att bo med släktingar inte alltid avgörs av huruvida de har förmågan att tillgodose ens behov enligt olika regelverk eller inte, och där man får ett arbete utan att det nödvändigtvis behövs några myndighetspapper, kan orsaka ordentliga krockar med det svenska systemet – krockar som inte underlättas av den bristande tilliten till myndigheter som många nyanlända uppvisar. Att prata svenska, i bemärkelsen att förstå Myndighetssverige, förlika sig med och inordna sig i den svenska byråkratin och myndighetsutövningen, är ett viktig steg i de ensamkommande ungdomarnas utveckling.

”Att prata svenska” är betydligt vidare än att behärska det svenska språket. De ensamkommande ungdomarna har ett lika stort behov av att lära sig att språka på svenska i ordets vidare bemärkelse som att lära sig det svenska språkets grammatik. Detta innebär dock att integrationspolitiken måste fokusera på fler faktorer än bara arbete och bostad samt att de personer som i sitt yrke arbetar med ungdomarna inser vikten av detta.

Kulturella barriärer

Ensamkommande flyktingungdomar är en mångfacetterad grupp. Bland dessa ungdomar finns de som behärskar flera språk, de med tidigare utbildning och studievana, de som gått i skolan endast enstaka år och de som är analfabeter. En stor majoritet av de ensamkommande ungdomar jag träffat eller arbetat med under åren är ambitiösa och vill lyckas i det nya landet. De vill lära sig språket, studera eller komma i arbete snabbt. De arbetar hårt och målmedvetet, trots allehanda hinder. Men vägen till vidare studier eller arbete är oftast lång. Det första gemensamma hindret för samtliga är att behärska det svenska språket. Huvuddelen av skoltiden ägnas således åt undervisning i det svenska språket för dessa ungdomar.

En stor majoritet av de ensamkommande ungdomar jag träffat eller arbetat med under åren är ambitiösa och vill lyckas i det nya landet. De vill lära sig språket, studera eller komma i arbete snabbt.

Medan språket är en barriär som i regel kan överkommas med flit och målmedvetenhet är kunskapsluckorna svårare att överkomma. Många av de ensamkommandes jämnåriga har, om vi tar högstadiet som exempel, mellan sju och nio års försprång där de bit för bit fyllt på sin kunskapsbank. Det är ingen lätt match för ensamkommande ungdomar som tidigare inte haft undervisning i exempelvis samhällsvetenskap, kemi eller fysik att hänga med i det som lärs ut i årskurs 9 – dessutom med ett för dessa ungdomar invecklat språk.

Många får därför inte fullständiga betyg, kan inte söka till gymnasiet och får fortsätta något år till i språkintroduktion för att tillägna sig tillräckliga färdigheter i det svenska språket. Vid det laget, och om motivationen inte dalat till den grad att alla tankar på vidare studier övergivits, har de dels hunnit bli äldre än sina blivande gymnasieklasskamrater och dels förlorat några år på arbetsmarknaden.

Medan språket är en barriär som i regel kan överkommas med flit och målmedvetenhet är kunskapsluckorna svårare att överkomma.

Många ensamkommande ungdomar när drömmar om att bli läkare, ingenjörer, lärare eller sjuksköterskor. Inte sällan tror dock många att hindren för dessa drömmar endast beror på förhållandena i hemlandet och att de försvinner i och med flykten till Sverige. Detta är förståeligt; drömmar är drömmar och inte förankrade i verkligheten. Väl framme i den nya verkligheten blir de med tiden varse om den långa väg som måste vandras innan de kan bli läkare eller ingenjör.

Medan en del kämpar oförtrutet för att uppnå sina högt uppsatta mål, lämnar många sina drömmar därhän med tiden. När jag ser tillbaka till de första ensamkommande ungdomarna som jag kom i kontakt med har många av dem lyckats i Sverige, även om de inte uppnått alla sina drömmar. Några arbetar inom äldreomsorgen, någon har en praktikplats på en stor koncern och en är tränare i en idrottsklubb, för att ta några exempel. Det är inga högavlönade jobb, men det stärker deras självkänsla. De känner att de står på egna ben och får den motivation som krävs för att arbeta vidare och bygga upp sina liv. Men många är även de som inte lyckats särskilt väl.

Alla ensamkommande förmår eller vill inte studera. Det är ett faktum som fler måste inse. Om denna grupp ska ha en chans att etablera sig i Sverige krävs det en del anpassningar av den svenska arbetsmarknaden. 2016 var 52 procent av de inskrivna hos Arbetsförmedlingen utrikesfödda. 42 procent av denna grupp var utomeuropeiskt födda. 48 procent av deltagarna i etableringen hade endast förgymnasial utbildning eller helt saknade utbildning.^[1]

Vi har med andra ord en arbetsmarknad som inte är gynnsam för nyanlända och ensamkommande ungdomar.

Det är alltså vuxna som sitter i samma sits som många ensamkommande riskerar att befinna sig i om några år. I Sverige har man under flera decennier haft ambitionen att varje generation ska ha högre utbildning, bättre jobb och högre levnadsstandard än den förra. Man har fört en politik där utbildning ska löna sig. Vi har med andra ord en arbetsmarknad som inte är gynnsam för nyanlända och ensamkommande ungdomar.

Man bör ta vara på framåtandan hos ensamkommande genom att satsa på värvningar av faddrar i näringslivet och civilsamhället, om så mot ersättning, för att genom praktikplatser och vikariat få fler unga migranter in på den svenska arbetsmarknaden. Lättillgängliga yrkesutbildningar är en annan väg till arbetsmarknaden. Man måste förstå att alla inte vill eller kan vidareutbilda sig, men att de har förmågan och ambitionen att arbeta och bygga ett liv den vägen. Lägre trösklar till arbetsmarknaden är en ofrånkomlig nödvändighet om denna grupp ska etablera sig i Sverige.

1. Arbetsförmedlingen årsredovisning 2016. ↑