Att lära sig av historien

För oss som är födda efter Berlinmurens fall eller var för unga för att minnas kalla kriget, är det svårt att förstå vänsterns totala grepp om den svenska kulturen och politiken från år 1968. Som tur är finns nu Timbros nyutgåvor av Mats Johanssons De svarta åren (1998) och Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet (1994) här för att hjälpa oss att lära av historien.

Båda böckerna tar avstamp i tiden runt 1968, då Vietnamkriget som ett av många indirekta krig mellan öst och väst kom att sätta sin prägel på svenskt samhällsliv och svensk politik för flera decennier framåt. Däremot skiljer de sig åt avseende nisch och berättarteknik. Mats Johanssons beskriver den vänstervridning av media som har sina rötter i 68-vänstern; Ahlmark fokuserar i stället på dessa idéströmningars effekter på svensk utrikespolitik.

Johansson skriver med en stor dos humor och skämtar om 68-vänsterns mer bisarra spektakel. Han lyckas till och med behålla glimten i ögat när han skriver om de fruktansvärda brott mot mänskligheten kommunister begick världen över. Humorn är respektfull men bidrar till att göra boken lätt att ta till sig.

68-vänstern var inte en enda organisation, utan ett antal organisationer som delade samma ideal. Till skillnad från tidigare vänstervågor under 1900-talet bestod majoriteten av deltagarna inte av arbetare, utan av studenter och intellektuella, bland annat påverkade av den sexuella revolutionen och hur den utmanade den traditionella synen på familjen. Steget från fritt sex till att leva i kollektiv var inte långt. Några av de organisationer som Johansson räknar in i 68-vänstern är Vänsterpartiet kommunisterna, KFML(r), Kommunistiska partiet, FNL-grupperna, Palestinagrupperna och många, många fler.

Mest frapperande är kanske Jan Myrdals hyllningar till Kambodja under Pol Pot och Röda Khmererna.

Dessa rörelser har satt spår som är synliga än i dag. De flesta som tillhör borgerligheten har exempelvis noterat vänstervridningen inom statsfinansierad radio och TV i Sverige. Den är en sorts fördröjd effekt av 68-vänstern. 1968 röstade endast tre procent av journalistkåren på Vänsterpartiet; 1995 var siffran uppe på hela 26 procent – och det är bara de som röstade på riksdagspartiet. Förutom dem tillhörde många mer extrema organisationer i stil med KPML(r). Vänstern dominerade då i än större utsträckning än i dag inom akademin, framför allt på journalist- och socialhögskolor.

Trots att många borgerliga fortfarande upplever statlig media som vänstervriden, har det i samband med avregleringen av radio och TV blivit bättre inom kulturvärlden, eftersom vi nu i större utsträckning kan välja vilken media vi vill konsumera. Det finns förstås fortfarande arbete kvar att göra, som att avskaffa public service, men det har trots allt blivit bättre.

Det gäller även den svenska utrikespolitiken, som är fokuset för Ahlmarks bok. Den är tyngre att läsa och fokuserar i huvudsak på vänsterns relation till totalitära (oftast socialistiska) regimer. Samtidigt går den in i ämnet för Johanssons bok, framför allt genom de många citat av kulturpersonligheter som kommenterar utrikespolitiken. Mest frapperande är kanske Jan Myrdals hyllningar till Kambodja under Pol Pot och Röda Khmererna. Under de tre år regimen satt vid makten dog mellan 10 och 40 procent av Kambodjas befolkning av svält, tortyr eller avrättningar.

Oavsett om man tycker att det var rätt eller fel av regeringen Löfven att erkänna Palestina som stat, var det till exempel en markering mot Israel.

I Sveriges förhållningssätt till liknande regimer spelade Olof Palme en avgörande roll. Det mest kända exemplet var hans besök på Kuba 1975, där han mötte Fidel Castro. Under resan kritiserade Palme aldrig Castros förtryck av det kubanska folket; i stället prisade de båda ledarna varandras länder. Palme vägrade även att ta avstånd från Sovjetunionen och insisterade på att Sverige inte på något vis skulle alliera sig med vare sig Nato eller Sovjetunionen.

Däremot fördömde Palme flera diktaturer och förtryckande regimer, som Francoregimen i Spanien (”satans mördare”) och Apartheidregimen i Sydafrika. Att Palme kritiserade dem var utmärkt, men det var alltför sällan han kritiserade socialistiska diktaturer.

Även om Sverige i dag har rört sig bort från den tredje vägen och allt tydligare ställer sig på Natos sida, slås man när man läser Vänstern och tyranniet av hur historien upprepar sig på flera punkter. Framför allt tänker jag på antisemitismen, både hos politiker och i media. Det löper en röd tråd från hur Olof Palme liknade barnens i Palestina situation med koncentrationsläger, till Åsa Romsons jämförelse av flyktingars situation på Medelhavet med koncentrationslägret Auschwitz.

Efter den sortens trivialisering av förintelsen och förtryck av judar var det ingen överraskning när SR:s journalist Helena Groll frågade Israels dåvarande ambassadör Isaac Bachman om judarna hade ett ansvar för den ökande antisemitismen. Att antisemitisk retorik har använts under så lång tid har normaliserat liknande uttalanden till den grad att de yttras oreflekterat.

Ett par år efter att Ahlmarks bok kom ut blev Göran Persson ett undantag från den Israelfientliga trenden genom att vara en socialdemokratisk partiledare med en god relation till Israel. På senare år har dock socialdemokratiska politiker återigen blivit allt mer negativt inställda till Israel. Oavsett om man tycker att det var rätt eller fel av regeringen Löfven att erkänna Palestina som stat, var det till exempel en markering mot Israel.

De resonemang som präglar svensk utrikespolitik i dag har rötter 50 år tillbaka.

Fortfarande 24 år efter att den först utkom är Vänstern och tyranniet en bra påminnelse om hur de resonemang som präglar svensk utrikespolitik i dag har rötter 50 år tillbaka. Lika aktuell är De svarta åren, som är skriven 1998 men lika gärna skulle kunna vara skriven tio eller tjugo år senare.

Att de båda böckerna är tidlösa är inte konstigt. Historien tenderar att upprepa sig, och därför är det som det KPML(r)-anknutna proggbandet Knutna Nävar sjunger i låten ”Lär av historien” från 1971 just det man behöver göra: lära av historien. Däremot är det skillnad mellan vad jag och Knutna Nävar drar för slutsatser av historien. Låten handlar om när KFML(r) bröt sig ur KFML, som de betraktade som reformister. De lärde sig att de inte kunde samarbeta med reformister för att uppnå den kommunistiska revolutionen.

Vad jag lär mig av den rörelse som Ahlmark och Johansson beskriver i sina böcker är en helt annan. Vi får aldrig låta vänstern få samma outmanade makt över narrativet igen.