Att lämna folk i fred är borgerlighetens kärna

Det senaste decenniet har politiskt definierats av populismen, och idén om en konflikt mellan allt starkare högerpopulistiska partier och den liberala samhällsordningen. För många har populismen kommit att framstå som något främmande, väsensskilt från borgerlighet och liberalism. 

Bara vi får ordning på invandringen och integrationen kommer populismen att försvinna, har varit en återkommande tanke i svensk borgerlighet. Det är förstås delvis sant. Migrationspolitiska misslyckanden har varit en kraftfull katalysator för populistiska partier, som ofta är allt annat än borgerliga och liberala.

Men att betrakta populismen som väsensskild från borgerligheten är att göra det alldeles för enkelt för sig. I själva verket har den folkliga misstron mot centralmakten och storstadens eliter alltid varit en del i det liberala och borgerliga tänkandet: Från den småländska självägande bonden som ville bruka sin jord i fred till Bohusläns och Västerbottens frikyrkliga som själva ville ha makten över hur gudstjänsten skulle utformas. Från Dackeupproret mot Sveriges genom tiderna mest effektiva socialdemokrat Gustav Vasa, till 1960-talets piratradiostationer som gjorde uppror mot det statliga radiomonopolet och vidare till den legendariske Ica-handlaren i Röstånga.

Det är en tradition av folklig frihetslängtan som en framgångsrik borgerlighet måste bejaka.

***

I slutet av sommaren utkom den danske konservative historikern och debattören Christian Egander Skov med boken Borgerlig krise (Gyldendal), som är ett intressant försök att reda ut bakgrunden till den identitetskris som dansk borgerlighet befunnit sig i sedan förlusten av invandringen som valvinnande fråga. Det är en bok som har relevans även för svensk borgerlighet – inte minst när det kommer till resonemangen kring vad som utmärker en framgångsrik borgerlighet och hur borgerlig ideologi förhåller sig till populism.

Borgerlig ideologi är en aldrig färdig blandning av liberalt, konservativt och folkligt.

I boken beskriver Christian Egander Skov borgerlig ideologi som en aldrig färdig blandning av liberalt, konservativt och folkligt. I det liberala ryms den individuella friheten, friheten från tvång och försvaret för marknadsekonomin. I det konservativa återfinns försvaret för institutioner och traditioner. Så långt är nog de flesta med – det är en beskrivning av borgerlighet som ligger nära Gösta Bohmans idé om liberalkonservatismen. Det riktigt intressanta ligger i det som Egander Skov ser som den tredje delen i den borgerliga ideologin: det folkliga.

I detta ryms en förståelse och ett försvar för att människor lever i specifika sammanhang, geografiskt och kulturellt, och att det är dessa som ger livet mål och mening. Men i det folkliga finns också en retorisk udd mot samhälleliga eliter, oavsett om de är akademiska, kulturella, ekonomiska eller politiska. Detta är en underskattad och sällan uppmärksammad del av den borgerliga traditionen.

Historien om borgerligheten, skriver Egander Skov, är historien om hur dessa tre element ständigt balanseras mot varandra. En framgångsrik borgerlighet kräver alla tre, men inget av de tre får ta överhanden.

Till viss del har detta skett mellan de två klassiska borgerliga partierna i dansk politik, Venstre och Konservative folkeparti. Men framförallt har det skett inom Venstre som under långa perioder varit det dominerande partiet på den borgerliga sidan i dansk politik.

Venstre har sina rötter bland de liberalt sinnade bönder på Jylland som spelade en avgörande roll för den danska demokratins genombrott – därav partinamnet. Det har alltid varit ett liberalt parti som förordat näringsfrihet och frihandel – exporten av bacon och smör till England har en lång tradition som en viktig dansk näring. Men Venstre har också alltid varit partiet för starka lokalsamhällen, med en djup förankring i landsbygdens folkrörelser, från bondekooperationer till frikyrklighet och folkhögskolor. I detta har också funnits en uttalad misstro mot staten och storstadens ekonomiska och akademiska eliter. Samtidigt har Venstre genom sin storlek och sina anspråk på regeringsmakten också blivit ett konservativt parti, i bemärkelsen försvarare av den rådande ordningen. 

Vad som skett, och vad som i Egander Skovs ögon är grunden för den danska borgerlighetens kris, är att det folkliga inslaget gått förlorat. Försvaret av de starka lokalsamhällena och människors rätt att bestämma över sina egna liv, har lämnat plats för en teknokratisk liberalism där skillnaden mellan borgerlighet och socialdemokrati i huvudsak kommit att ta sig uttryck i åsiktsskillnader kring hur den storskaliga välfärdsstaten ska organiseras och administreras. Friheten från staten har blivit till frihet genom staten. Statsindividualism, skulle vi kalla det i Sverige.

När det folkliga i de gamla borgerliga partierna gått förlorat blir det en politiska rörelse i egen rätt.

Det är mot den bakgrunden man bör förstå populismens roll i politiken. När det folkliga i de gamla borgerliga partierna gått förlorat blir det en politiska rörelse i egen rätt: Populismen. 

Det har förstås alltid funnits uppenbara spänningar mellan de tre delarna av den borgerliga ideologin. Mellan frihet och gemenskap, mellan folket och eliten, mellan marknadsekonomins omvandlingskraft och stabiliteten i ett lokalsamhälle. Men i grunden finns också, konstaterar Egander Skov, en potentiell samsyn i friheten att få leva i ett lokalsamhälle med sina traditioner utan ständig inblandning från en centralistisk statsmakt.

Problemen för borgerligheten infinner sig när populismen blir en självständig politisk kraft utanför ett borgerligt sammanhang. På ett plan kan den förstås vara ett positivt korrektiv, som i fråga om invandringspolitikens bristande folkliga förankring eller som när 1970-talets alltmer centralistiska och storskaliga välfärdsstat skapade en populistisk motreaktion. I båda dessa fall har populismen dessutom mobiliserat väljare på ett sätt som underlättat bildandet av borgerliga regeringar. 

Samtidigt går det inte att bortse från att borgerlig politik ytterst handlar om att kringskära den politiska makten, medan populismens instinkt är motsatsen: att förstärka folkmajoritetens makt. Lägg till detta många populisters vilja att definiera sig i relation till liberalismen, eller snarare en nidbild av den, och spänningarna blir tydliga och potentiellt destruktiva. Borgerlighetens förlorade folklighet blir på sätt grunden för det som många beskriver som krisen för den liberala samhällsordningen.

Mot den bakgrunden är det intressant att analysera resultatet i folketingsvalet i början av november. Tillbakagången för det högerpopulistiska Dansk folkeparti fortsatte och partiet är nu folketingets minsta. Den stora vinnaren på denna utveckling är den tidigare migrationsministern och Venstrepolitikern Inger Støjbergs nybildade parti Danmarksdemokraterne, som framförallt hämtar sin kraft ur den i Landsbygdsdanmark utbredda känslan av att ha blivit bortglömd i det allt mer centraliserade samhället. Samtidigt är det ett tydligt borgerligt parti – den folkliga delen av Venstre men i form av ett eget parti. Kanske skulle det kunna ses som ett första steg i en process där folkligheten hittar tillbaka till borgerligheten efter en populistisk fas.

***

Parallellerna till Sverige är tydliga. Även här har det funnits utpräglat folkliga traditioner i de borgerliga partierna, som på senare decennier gått förlorade. Den frisinnade småfolksliberalismen, som har mycket gemensamt med den landsbygdsliberalism som präglat dansk borgerlighet, existerar idag endast i de liberalpartistiska arkiven. På motsvarande sätt har Centerpartiets rötter i lantbruk, skogsägande och småföretagande de senaste decennierna fått lämna plats för en allt mer teoretisk och akademisk storstadsliberalism. 

I detta finns åtminstone en delförklaring till populismens attraktionskraft för många svenska väljare. 

Därför var det intressant att läsa den – sannolikt självrannsakande – artikel som den tidigare riksdagsledamoten för Liberalerna Christer Nylander, i höstas skrev i tidskriften Liberal debatt. Nylander, som länge representerade norra och östra Skåne, en av de delar av landet där Sverigedemokraterna tidigt blev ett stort parti, ställer sig frågan om det kanske är så att SD-väljarna i själva verket är ”landsbygdens liberaler” och att det är frihetslängtan som avspeglas i partiets starka stöd:

Tänk om det är så att valresultatet i grunden kan läsas som en antiauktoritär reaktion som ser olika ut beroende på var man bor och vilken livssituation man har. Pröva tanken att många människor vill ha frihet att bestämma själva och att de upplevda hoten mot denna frihet tar sig olika uttryck, ger olika valresultat. Låt mig bestämma själv hur jag vid leva. Lägg er inte i. Ge mig ett rum där jag bestämmer själv.

I svensk politik är det idag högst oklart vilket borgerligt parti som ger uttryck för en sådan folklig frihetlighet.