Att förstatliga skolan löser inga problem
Lärarnas Riksförbund, Svenskt Näringsliv, Vänsterpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna föreslår alla att skolan återförstatligas. Att koppla skolans problem till kommunaliseringen är dock svårt, och ett förstatligande skulle i stället föra med sig nya problem.
Skolans huvudmannaskap har de senaste åren varit omdebatterat. Flera riksdagspartier, liksom fack och Svenskt Näringsliv, vill återförstatliga skolan. Att utreda återförstatligande är också en av de 73 punkterna i Januariöverenskommelsen mellan C, L, MP och S.
Den första frågan man bör ställa sig är vilka problem ett förstatligande skulle lösa. Det är inte alldeles glasklart.
Ibland skylls skolans dåliga resultat på kommunaliseringen. Och det är korrekt att resultaten har sjunkit över tid. Den som ser att något följt på något annat i tid kan också lätt tro att det måste finnas ett orsakssamband. Detta felslut kallas för post hoc ergo propter hoc. Som forskare måste man i stället försöka kontrollera de andra faktorer som har kunnat påverka resultaten, och i forskningen finns inte stöd för att kommunaliseringen i skolan har orsakat de fallande resultaten. Skall man vara krass så är det ingen som vet med säkerhet vad som har gjort att den svenska skolans resultat har försämrats. Det finns flera tänkbara förklaringar och mer forskning är nödvändig på detta område.
Kommunaliseringen var inte en isolerad reform. Utöver införandet av skolpeng och möjligheten att starta fristående skolor genomfördes i samband (före och efter) med kommunaliseringen en rad genomgripande reformer inom skolväsendet. Lärarutbildningen gjordes om, gymnasieskolans linjer blev program och de tvååriga linjerna försvann, en ny läroplan infördes, liksom ett nytt målrelaterat betygssystem. Det är med anledning av detta omöjligt att i detalj avgöra vilka effekter som är resultat av kommunaliseringen och vilka som är resultatet av andra förändringar inom skolområdet. När det gäller resutatnedgången har dock IFAU i sin studie av kommunaliseringen funnit att den trendmässiga resultatförsämringen inleddes före denna (Holmlund m fl 2014).
Den handfull kommuner som före reformen hade ett extremt högt kostnadsläge lyckades på kort tid uppnå ett mer normalt kostnadsläge.
Ett annat vanligt argument är att kommunaliseringen minskade lärarnas status. I vilken utsträckning detta är sant och relevant är svårare att avgöra och delvis en rent subjektiv fråga. Det är ju inte automatiskt så att den som är kommunalanställd har lägre status än en statsanställd. Att jobba på statliga Försäkringskassan är inte odiskutabelt ett mer statusbetonat arbete än att arbeta inom kommunens socialförvaltning.
Inte heller avspeglas det i löneläget – lärare har ju i dag ofta högre löner än de flesta statsanställda. En del lärare i Stockholmsområdet har dessutom högre löner än disputerade forskare på Handelshögskolan eller KTH. Men det har knappast med status att göra utan är ett resultat av att löner bestäms av utbud och efterfrågan.
Det som däremot tydligt går att koppla till kommunaliseringen återfinns inom det ekonomiska området. Jag studerade i min avhandling kommunaliseringsprocessen (Lakomaa, 2008). En bidragande orsak till att beslutet fattades var att kostnaderna för skolan skenade under 1980-talet. Att kostnadsökningstakten minskade blev kommunaliseringens tydligaste resultat. Kostnaderna har förstås ökat sedan 1992 (även realt), men i lägre takt än tidigare. Man kunde också direkt efter reformen observera att den handfull kommuner som före reformen hade ett extremt högt kostnadsläge (vi talar här om kostnader per elev som var 50 procent högre än för den näst dyraste tiondelen, och förstås ännu mycket högre i förhållande till genomsnittskommunen) på kort tid lyckades uppnå ett mer normalt kostnadsläge.
I dag är skolan i de flesta kommuner det största utgiftsområdet. Hade kostnadsökningstakten från före kommunaliseringen fortsatt hade (med dagens kommunalskatter) skolan däremot varit kommunernas enda utgiftsområde.
Fler än Jonas Sjöstedt skulle sannolikt få problem med ”vinster i välfärden” i så fall.
Det är också på det ekonomiska området problemen med förstatligande främst finns. Ett förstatligande skulle med all sannolikhet – om man tar hänsyn till politiska realiteter – bli kostnadsdrivande. Antag att skolan förstatligades. På vilken nivå skulle skolpengen då sättas? Skulle den sättas till genomsnittet i riket (113 000 kronor per grundskoleelev och år 2018) så skulle inte totalkostnaden öka, men de skolor som i dag har högre kostnader än så skulle behöva stänga. Frågan är ju om politikerna (och väljarna) skulle acceptera att det inte bedrevs någon skolverksamhet alls i många kommuner.
Eller skulle skolpengen sättas på en nivå som gjorde att de skolor som finns i dag skulle kunna vara kvar? Det innebär 157 400 kronor per grundskoleelev och år, som är vad skolorna kostar Sorsele, den kommun som 2018 hade de högsta kostnaderna. I så fall skulle kostnaderna öka dramatiskt. Det skulle också innebära att den som drev en skola i Nacka till kommunens nuvarande genomsnittskostnad (99 800 kronor per grundskoleelev och år) skulle få en vinstmarginal på 36 procent. Fler än Jonas Sjöstedt skulle sannolikt få problem med ”vinster i välfärden” då.
Eller skulle man differentiera skolpengen efter lokalt kostnadsläge (vilket med kommunal skolpeng sker automatiskt), eller efter skolspecifika faktorer? Det skulle innebära att affärsmodellen förändrades i grunden. Att framgångsrikt lobba för att den egna skolan skulle omfattas av det ena eller andra anslagsgrundande kriteriet skulle bli viktigare än att locka elever. Det vore knappast en önskvärd utveckling.
Ett förstatligande skulle även flytta beslut om exempelvis lokalisering av skolor (så länge vi har offentligt drivna sådana) bort från de närmast berörda.
Vad har då kommunaliseringen resulterat i? Om man utifrån de begränsade empiriska underlag som finns att tillgå skulle försöka sig på en slutsats bör snarast denna bli att kommunaliseringen uppnådde ungefär det som den var avsedd att göra. Den löste inte alla skolans problem i ett slag men den såg till att genom att flytta ansvaret närmare skattebetalarna bryta en ohållbar ekonomisk utveckling. Det torde räcka för att avföra denna fråga från den politiska debatten.