Att döda ett landskap

Välj bort nötkött, det har basunerats i reklamkampanjer från såväl Coop som Kronfågel. På Twitter skrev nyligen Livsmedelsverket: ”Män och killar äter mest kött, det är varken bra för hälsan och miljön. Hur kan köttnormen ändras?” Och i höstas målade havredrycktillverkaren Oatly landet med budskapet ”Spola mjölken”. Men räddar vi planeten genom att spola kornas mjölk och dumpa nötköttet? Eller finns det en annan sida av myntet? För att få svar på det åkte jag till Småland, till en plats där korna redan är borta. Där ges en försmak av vilka effekterna kan bli av att många konsumenter drar ner på sin konsumtion av nötkött och mjölkprodukter.

Stendött. Så kan synen som möter mig sammanfattas i ett ord. Jag tittar in i en ladugård belägen ett par stenkast från Kalmarsund. Här försvann korna redan på 50-talet. Inne är det beckmörkt. Luften står still. Fönstren är igenspikade. Allt möjligt skräp har samlats i de bås som korna en gång stod i, under den tid de inte gick ute på bete vill säga. Nu tronar en toalettstol i ett hörn. Ett par oljetunnor håller vakt vid dörren. Annars är ladugården en hyfsat välbevarad tidskapsel i timmer.

Platsen är en fysisk påminnelse om en tid när det fanns mjölkkor nästan överallt. I slutet av 1940-talet var antalet gårdar med kor 300 000 i Sverige. I dag finns bara runt en procent kvar. Det som under lång tid har gjort att korna har försvunnit är att gårdarna har blivit färre, medan de som har funnits kvar har blivit större. Det är ett typiskt uttryck för det som inom ekonomin kallas för stordriftsfördelar. Men om konsumenter i stor omfattning väljer bort kött och mjölk från Sverige riskeras en utslagning även av de kvarvarande gårdarna. Då blir det bara husen kvar, som vid Kalmarsund.

Enligt beräkningar från FAO innebär det att svenskt nötkött har cirka 60 procent lägre klimatutsläpp än världsgenomsnittet.

Den här ladugårdens knutar och dörrar är svarta av tjära. Yttertaket som en gång var av tegel har med tiden ersatts med billigare plåt. Utanför breder det landskap som är känt från Astrid Lindgrens barnböcker ut sig. Det är det typiskt småländska. Det är den typ av marker som lilla Ida, alltså Emil i Lönnebergas syster, dansar igenom när sommaren kommer. I sin sommarvisa förkunnar Ida att det är hon som gör så att blommorna blommar, det är hon som gör hela kohagen grön.

Eller, rättare sagt: En gång i tiden såg landskapet ut som i Astrid Lindgrens filmatiserade berättelser. Det har jag bildbevis på, om än i gråskala. Det var omkring 50-talet, i samma veva som korna försvann. Då upphörde betet. Därefter fick hagarnas växtlighet ostört frossa i vatten och sol. Och alla vet vad som händer med en gräsmatta som inte klipps. Gräset blir snabbt vildvuxet. Mot sensommaren är uppgiften att klippa den oskötta gräsmattan närmast övermäktig.

Tänk det gånger 70 år. Då står där bamsingar till träd. Inte ens stålmannen på en åkgräsklippare fixar det. Än mindre jag, när jag försöker ta mig genom det som en gång var en betad hage. Det är ingen dans på rosor. Lilla Idas skuttande steg genom landskapet är uteslutna, precis som alla försök att med värdighet ta sig genom området. Färden påminner om Livingstones genom djungeln, fast utan machete.

En massa stora träd har nu erövrat hagen. Deras kronor slukar glupskt det mesta av ljuset, men det verkar inte bekomma buskagen nämnvärt. Taggiga slånbuskar och sly står kaxigt i min väg, trots att de är nakna utan sina blad. Annan slingrig och stickig påminnelse om växtlighet klänger sig om mina ben och armar. Under marschen genom spenaten kommer jag att tänka på ett foto som Lantbrukarnas riksförbund, LRF, har använt sig av för att visa på värdet av bönder och deras betande djur. Bilden visar en grusväg. På ena sida om den är landskapet öppet, gräset betat. På andra sidan reser sig en grön vägg av unga lövträd. Där skogen har börjat etableras försvann betesdjuren för 12 år sedan. Längre tid än så krävs inte för att ett landskap helt ska förändras – och dess mångfald av arter dö.

Ett ekosystem rubbas

Utan korna blommar inte längre blommorna. Buskar, träd och tjockt gräs breder ut sig i stället. De små sköra blommorna och örterna har inte en chans – de är beroende av att djuren äter gräset eller att människor slår ner det, precis som det har gjorts sedan hedenhös. Utan rikedomen av växter försvinner i sin tur insekterna, som utgör mat åt fåglar. Försvinner betesdjuren rubbas ett helt ekosystem. Då ängar och betesmarker sprudlar av rödlistade arter och har en biologisk mångfald jämförbar med tropiska skogar är förlusten brutal. Mångfalden av arter dör. Det är så det svenska kulturlandskapet förändras när betesdjuren lämnar in.

I statistiken går det att följa hur genomgripande förändringen har varit. Knappt en tredjedel av den areal som betades år 1927 finns kvar i dag. Över en miljon hektar betesmarker har försvunnit i landet. I dag finns endast 456 000 hektar betesmark i Sverige. De områden som finns kvar är många gånger omistliga biologiska skatter.

Utifrån den utsiktspunkten blir det förståeligt hur krångligt det är att som konsument i dag göra upplysta matval. Det är en snårskog. Att välja bort kött och mjölk påverkar mer än de ofta så omtalade utsläppen av växthusgaser. Om efterfrågan försvinner på svenskt nötkött och svenska mejeriprodukter lär landet växa igen. Det får i sin tur en rad effekter på den biologiska mångfalden, kulturlandskapet, globala livsmedelskedjor, livskraftiga landsbygder samt utsläppen av växthusgaser.

Att det inte finns några enkla och raka svar krockar med det budskap vi har prackats på om att vi bör sluta med kött och mjölk för planetens skull. Det påstås annars vara så lätt att göra rätt, det har vi ju fått höra under senare delen av året. Och det som alla skjuter in sig på är utsläppen av växthusgaser. I klarspråk handlar det om att kor fiser och rapar.

Producera mer kött och mjölk

Men vad vet vi då om hur mycket växthusgaser som djuren i Sverige släpper ut? Per Bodin, som är miljösamordnare på Jordbruksverket, gav färska siffror på ett nyligen avhållet seminarium på Kungliga skogs- och lantbruksakademin, KSLA. Globalt står animalieproduktionen – det vill säga världens djurhållning av alla slag – för 16 procent av de totala växthusgasutsläppen. Idisslarna, dit nötdjuren räknas, står i sin tur för störst andel av dessa utsläpp: runt 10 procent av de totala utsläppen. Främst handlar det om metangas från fodersmältningen.

Metanet från nötdjuren stannar i atmosfären i tio år och bryts sedan åter ner till koldioxid, som i det här fallet ingår i ett naturligt kretslopp med växter. Här uppstår också en väsentlig skillnad mellan de utsläpp av metan och koldioxid som uppstår vid förbränning av fossila bränslen. Den koldioxid som finns bunden i en växt frigörs när växten vissnar på hösten – det är ett kretslopp som sker med eller utan kon. Koldioxiden som ligger lagrad i fossila bränslen är just lagrad och skulle inte ha frigjorts om det inte vore för förbränningen. Därmed blir det lätt skevt att ställa djurens utsläpp mot exempelvis bilars klimatpåverkan.

Det blir definitivt inga trendkänsliga bönor på de skiften där det i dag tas djurfoder.

De globala skillnaderna i klimatavtryck är också stora. Mjölk- och nötköttproduktion i Europa har det minsta avtrycket i världen. Bryter man ned statistiken ytterligare placerar sig Sverige bland länderna med allra lägst avtryck. I reella tal handlar det om att 1 kg nötkött, utan ben, orsakar utsläpp av 23–39 kilo växthusgaser. Enligt beräkningar från FAO innebär det att svenskt nötkött har cirka 60 procent lägre klimatutsläpp än världsgenomsnittet. Liknande siffror gäller för svensk mjölk jämfört med världsgenomsnittet. Och jämfört med snittet i EU har det svenska nötköttet 25 procent lägre klimatpåverkan.

Det borde vara en klimat- och miljöinsats att producera mer kött och mjölk i Sverige, för att ta globala marknadsandelar eller i alla fall säkerställa att det kött som konsumeras nationellt är svenskt. Det resenomenget får också forskarstöd, efter en nyligen publicerad forskningsrapport från FN. Världsnaturfonden WWF har även i sin senaste köttguide (5/11) visserligen uppmanat konsumenterna till att äta mindre kött, men det som äts bör vara svenskt. WWF slår också ett slag för att svenska mejerier bör återta sina förlorade marknadsandelar.

Betesmarker binder koldioxid

Beräkningarna av klimatutsläpp missar dessutom en del positiva effekter av kött. När nötdjur betar på gräsmarker binder dessa koldioxid. På en del håll i världen går dock djuren så tätt packade i stora fållor, så kallade feedlots, att gräset försvinner och marken blir till lervälling. Så är det inte i Sverige. Här är det vanligt med stora betesmarker där djuren kan ströva fritt. Betesdjur på naturbetesmarker kan på så sätt kompensera för 20–60 procent av sina egna utsläpp.

Teknikutvecklingen har även möjliggjort ytterligare minskningar av kossornas klimatpåverkan. Om nötdjurens gödsel tas tillvara kan den användas till att göra biogas. På det sättet kan en del av växthusgasen från djuren hindras från att läcka ut i atmosfären. Dessutom kan biogasen som tas fram ersätta fossilt bränsle. En kos gödsel under ett år kan ge biogas motsvarande 440 mils bilkörning.

Kon kan således ge både drivmedel och livsmedel. Och att det som allt skapas av är gräs, som människan inte kan tillgodogöra sig, är smart ur resurshushållningssynpunkt. Sker det här i Sverige får vi dessutom effekten att köttet delar klimatavtryck med mjölkproduktionen, eftersom samma djur ofta står för båda. I dag kommer i runda slängar 60 procent av nötköttet som produceras i Sverige från mjölkbesättningar.

Utan djuren tar skogen över

Alternativet för att inte ha nötdjur på svenska gårdar är ofta också sämre, om vi ska diskutera resurshushållning och livsmedelsförsörjning. För vad händer på de gårdar som har mjölkdjur och köttdjur i dag om verksamheten läggs ner? I de allra flesta fall blir det som på gården i Småland – skogen tar över. Antingen växer landskapet igen, eller så planteras gran. Enligt de ekonomiska kalkylerna lär det sista alternativet vara det mest troliga.

De åkrar där det i dag slås vall, som är vinterfodret till djuren, skulle ofta inte kunna avkasta tillräckligt med spannmål för att det skulle bära sig ekonomiskt. Det blir definitivt inga trendkänsliga bönor på de skiften där det i dag tas djurfoder. Dyra maskininvesteringar höjer tröskeln för alla omställningar av produktion.

De naturbetesmarker som nötdjuren håller öppna i dag är inte bara biologiska skatter, utan även kulturhistoriska guldgruvor.

Det vi behöver komma ihåg är att mjölkgårdarna och nötköttsproducenterna sällan finns på de bördiga slätterna i exempelvis Skåne eller Östergötland. I stället är de lokaliserade till det småbrutna landskapet, som många anser vara typiskt svenskt. Den här landskapstypen är en salig blandning av åkrar, hagar, skogar och sjöar. Det kan vara små dalgångar med åkrar som skär igenom landskapet. Här och var ligger det små åkerholmar, där stora lövträd sträcker på sig. På höjderna runtomkring reser sig barrträd. En å kan slingra sig igenom det hela, på sin törstiga färd mot en sjö. Det är ett landskap som är perfekt för kor.

Åkrarna i det här landskapet ger inte spannmålsskördar som på slätterna. Men när det kommer till att odla gräs – som djuren kan äta – är markerna konkurrenskraftiga. Djuren, å sin sida, kan beta de trädklädda markerna, som ofta domineras av några stora lövträd.

Naturbetesmarkerna som djuren går på under sommaren lär knappast heller ha någon alternativ användning om nötdjuren försvinner. Lammproduktionen dras med dålig lönsamhet. I runda slängar 70 procent av lammköttet importeras nu. Möjligen kan hästar ta över delar av betet, samtidigt som den marknaden snart bör vara mättad. Redan i dag finns det fler hästar än mjölkkor i Sverige. Och problemet med hästarna ur krass försörjningssynpunkt är att de nästan aldrig hamnar på tallriken. Folk gillar hästar, men som Kalle dussins karoliner vill de inte ha dem på tallriken. Dessutom finns risken att hästköttet innehåller medicinrester.

Vi vill bo i kornas landskap

Det finns även en kulturhistorisk dimension kopplad till mjölken och nötköttets framtid i landet. De naturbetesmarker som nötdjuren håller öppna i dag är inte bara biologiska skatter, utan även kulturhistoriska guldgruvor.

Det gamla svenska musikaliska året är delvis bondens. Redan på våren börjar förspelet till den rusiga sommaren, som utspelas på ängen och i hagen. I snålblåsten på Valborg stämmer hoppfulla studentkörer upp till ”Längtan till landet”. Texten är ett frieri till betesdjurens landskap. Och så fortsätter det. När det blir dags för skolavslutningar tas det ton till sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid” – där ängens blommor lovprisas. ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”, skrålar Ulf Lundell i låten vars popularitet är så stor att den har kallats för en alternativ nationalsång. Den populära psalmen ”Den blomstertid nu kommer” lovsjunger de fagra blomsterängarna. ”Uti vår hage” är ett frosseri i markens flora.

En annan hyllningssång till det biologiskt rika kulturlandskapet gavs i skriftform, av biologen och författaren Stefan Edman. I Dagens Nyheter skrev han mycket uppmärksammat om ängen och hagen: ”De är vårt melankoliska barrskogsrikes ljusa ögon, myllrande av växter, kryp, insekter, fåglar. De är poeternas, folkvisornas och konstnärernas landskap. De ruvar på tusen år av svensk historia, på myter, legender, religion.”

Det är det här rika landskapet som vi konsumenter uppmanas att välja bort, när vi ska sluta köpa svenskt kött och mjölk. Utan korna finns inte landet av mjölk och honung.