Klas A M Eriksson:
Återupprätta den urbana kulturen
Staden Essä
Städernas framväxt var avgörande för civilisationsutvecklingen, och deras roller har inte blivit mindre viktiga. Däremot motverkas urbaniteten ständigt. Det enklaste sättet att ge den urbana kulturen nytt liv är att avskaffa planmonopolet, skriver Klas AM Eriksson.
När de första städerna uppkom i området kring Mesopotamien för cirka 10 000 år sedan måste de framstått som närmast onaturliga. Visserligen hade människor sedan länge träffats på marknadsplatser för att köpa, sälja och byta varor. Men att människor skulle bo i täta sammanslutningar och syssla med handel, hantverk, politik och kultur i så stor utsträckning att det ”riktiga” värdeskapandet – det vill säga produktion av livsmedel genom jordbruk och djurhållning – blev sekundärt, ja det måste ha framstått som märkligt. Dock skulle dessa sammanslutningar, som vi i dag kallar städer, visa sig avgörande för civilisationsutvecklingen. I städerna började nämligen människan på allvar att samarbeta med främlingar.
För detta ändamål skapades de sociala innovationer som vi i dag tar för givna, såsom formella institutioner som reglerar marknadsutbyten, offentliga angelägenheter och, i sinom tid, medborgarskapet. Tidigare hade allt detta skötts genom informella institutioner, såsom muntliga överenskommelser och traditioner, som fungerar i små sammanslutningar där alla känner alla, men som inte fungerar i stora grupper av främlingar. Urbaniteten och den urbana kulturen uppkommer i dynamiken mellan informella och formella institutioner som främjar individualism, frihet och kreativitet.
I vissa perioder har dock de formella institutionerna tagit över stadsutvecklingen. Under 1900-talet centraliserades makten över de svenska städernas funktion och utformning i och med det kommunala planmonopolet och en alltmer omfattande plan- och bygglag. Detta har successivt lett till en försvagning av urbaniteten och den urbana kulturen. Att avreglera plan- och bygglagen och avveckla planmonopolet är de kanske viktigaste reformerna för att vitalisera våra städer och därmed på sikt förstärka den urbana kulturen. Jag ska återkomma till hur det ska gå till. Men först lite om vad jag menar med urbanitet och urban kultur och dess relation till teknikomvandling, politisk styrning och liberalism.
Den dynamik, kreativitet och vitalitet som föds då främlingar möts och utbyter varor, tjänster och kultur är urbanitetens hjärta.
Den dynamik, kreativitet och vitalitet som föds då främlingar möts och utbyter varor, tjänster, erfarenheter och kultur är urbanitetens hjärta. Vi kan se det i alla blomstrande epoker genom civilisationshistorien. Det västerländska tänkandets födelse i antikens Grekland är en omöjlighet utan agora, det vill säga de urbana mötesplatser där filosofer, politiker, handelsmän och andra medborgare interagerade. Urbaniteten och den urbana kulturen har alltid frambringat sociala och tekniska innovationer och dessa innovationer har i sin tur främjat urbanitet. Skriftspråket främjade urbaniseringen genom att effektivisera administrationen och kommunikationen och underlättade därmed för olika kulturer att föra sig samman och utbyta sina idéer; ångmaskinen är central för industrialismen som radikalt urbaniserade samhället; detsamma gäller internet som, till skillnad från vad många förutspådde, korrelerat med en global urbaniseringstakt som troligen är den högsta i världshistorien; och de nya jobb som dyker upp i AI-revolutionens spår finner vi till övervägande del i storstäderna. Vad som däremot hotar urbanitet både på kort och lång sikt är politisk detaljstyrning och den anti-urbana kultur som föds av detta.
Under den långa medeltiden blir det politiska systemet vi kallar feodalism det stora hotet mot urbanitet. De städer som trots det blomstrade under denna period blev attraktiva genom att erbjuda den livegna majoriteten av den europeiska befolkningen fri- och rättigheter i form av det urbana medborgarskapet. ”Stadsluft macht frei nach jahr unt tag” (sv: ”Stadsluft gör mig fri efter ett år och en dag”) är ett talesätt från den tiden. Medborgarskap är en urban innovation och inte, som många tycks tro, en nationell.
När sedan renässansen inleds i Europa är det stadsstaterna Florens och Venedig som är ledande. Bankväsendet bryter med kyrkans dogm om det ”omoraliska” i räntan och öppnar för en kulturell och ekonomisk blomstring som är svår att överskatta. En avreglering av politisk och moralistisk detaljstyrning som främjade urbanitet. Under upplysningens tidevarv på 1600- och 1700-talen är det återigen städerna som spelar huvudrollen. Paris och Edinburgh blir nav för två olika sidor av upplysningens mynt, där kosmopoliter möts på kaféer och salonger och utbyter upplysningens, och inte minst liberalismens, idéer.
Vad dessa städer har gemensamt är att de till övervägande del växte relativt spontant och organiskt. Där den lilla grupp av förtrogna – som var vår enda kontakt under jägar-samlarsamhället och stora delar av jordbrukssamhället – kunde utmanas, vitaliseras och civiliseras i och med interaktionen med de otaliga främlingar som varje dag verkar i levande städer.
För att detta ska ske och leda till det jag kallar urbanitet behövs en kultur som lättast kan beskrivas som kosmopolitisk och liberal. En kultur som inte räds det främmande utan som interagerar med det i sitt dagliga liv. Det är den kulturen vi känner när vi går omkring i ett riktigt uppfriskande, pulserande och urbant område. Där det lilla och det stora livet möts i en vital smältdegel och dit människor med drömmar och ambitioner lockas av de möjligheter och friheter som en sådan kultur erbjuder. Dessvärre har områden präglade av urbanitet och urban kultur blivit mer ovanliga än de behöver vara i vår tid. Anledningen till detta tror jag vi hittar redan i reaktionen mot den sanitära olägenhet som uppkom i industrialismens städer på 1800-talet och som fått sin mest anti-urbana konsekvens i 1900-talets funktionalistiska stadsplanering.
***
Industrialismen skapar initialt sanitär misär i städerna. Detta föder i sin tur många innovationer som ska göra industristaden mer människovänlig men också leder till idén om det offentliga som detaljplanerare av den urbana miljön.
Funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten omstöper under 1900-talet våra städer med förödande resultat . Det som i tusentals år växt organiskt revs nu ned till förmån för ”stadens som maskin” för att tala med funktionalismen ledande gestalt, Le Corbusier (man kan hitta proto-funktionalistiska uttryck tidigare i historien exempelvis i Dinocrates Alexandria eller Haussmanns Paris, men inte i den maskinella utsträckning och destruktiva omfattning som uppkommer på 1900-talet). Segregerade punkthus bands samman med motorvägar i förutsägbara mönster och stadens oförutsägbarhet, dynamik och mystik försvann därmed. Staden som maskin är motsatsen till den organiska levande staden. I stället för att utvecklas spontant är staden som maskin centralplanerad i detalj. De två kvalitéer som utgjort städernas framgångar under tusentals år, hemkänsla och frihet, omintetgjordes med den funktionalistiska stadsplaneringen. Den sanitära standardhöjningen – som förmodligen skulle ha uppkommit utan funktionalismen – kom till priset av en stukad urban kultur.
Centralplanerare som Robert Moses och Hjalmar Mehr rev urbana miljöer och byggde genomfartsleder och punkthus i deras ställe.
Funktionalismen och det planmonopol och detaljstyrning som är både dess upphov och konsekvens visar oss också hur destruktivt det kan vara när nya innovationer kommer i händerna på planerare med monopol. Exempelvis är det inte uppfinnandet av förbränningsmotorn eller ens bilen som skapat den massbilism som urlakat mycket av urbaniteten i våra städer. Det är trafikplaneringen som gjort denna transportform så dominerande. Centralplanerare som Robert Moses i New York och Hjalmar Mehr i Stockholm rev urbana miljöer och byggde genomfartsleder och punkthus i deras ställe, utan hänsyn till folkets eller marknadens preferenser. Dessa felslut är naturliga när en liten grupp människor får den makt som ett monopol innebär. I de egna leden blir kritiska röster ovanliga eftersom man inte stöta sig med makten, och de otaliga kritiska synpunkter som kommer från allmänheten negligeras eftersom de inte har någon makt i monopolets system.
I Sverige fick det kommunala planmonopolet sitt fulla genomslag 1947 (det kommunala planmonopolet hade visserligen funnits formellt sedan 1907 men i en svagare variant) som en konsekvens av 40-talets planhullhållningsdebatt och implementerandet av funktionssocialistiska idéer. Funktionssocialism är ett begrepp som uppkom på 1960-talet för att beskriva de idéer som Östen Undén presenterade redan på 1930-talet, och som går ut på att den formella äganderätten ska kvarstå men att den ska regleras av det offentliga på ett sådant sätt att makten över vad till exempel en privat fastighet ska användas till – dess funktion – ligger hos den politiska makten.
1947 års variant av den lag som i dag kallas plan- och bygglagen innebar ett förverkligande av dessa idéer. Den struktur och omfattning på lagstiftningen som då lades fast är i stora drag intakt i dag, och plan- och bygglagen förblir den viktigaste lagen för stadsutveckling och ger bland mycket annat kommunerna planmonopol.
I dag ser det svenska planeringssystemet i stora drag ut som följer. Varje kommun har en översiktsplan som fungerar som ett icke-juridiskt bindande visionsdokument för hur kommunen vill att staden ska utvecklas. För att bygga behövs dock en så kallad detaljplan. Detaljplanerna är juridiskt bindande och reglerar, precis som namnet indikerar, områden och fastigheters gestaltning och funktion i detalj. Privata aktörer kan ansöka om att bygga enligt existerande detaljplan eller initiera en ny detaljplan genom att ansöka om planbesked från kommunen. Fastighetsägaren anlitar även arkitekter och konsulter som ritar på förslag och säkerställer att bebyggelsen är i enlighet med juridiska ramar och krav. Kommunen gör sedan olika avvägningar mellan förslagen och har i och med sitt planmonopol makten att godkänna, revidera eller avvisa förslag. I de flesta fall är det även kommunen som utför detaljplaner. Dock finns det inget legalt hinder för privata aktörer att utföra detaljplanerna. Även om det alltid är kommunen som har makten att avvisa, godkänna eller revidera planen i och med sitt planmonopol. Kommunen har beslutsmonopol, inte utförandemonopol. I dag är det dock ovanligt att privata aktörer utför detaljplaner. Kommunen har i och med sitt monopol makt att favorisera sin egen detaljplaneringsverksamhet framför den privata.
Den destruktivitet planmonopolet lyckats åstadkomma under så kort tid av vår urbana historia kan nog endast överträffas av krig, om ens det. Ska man rada upp alla exempel på inkompetens, arrogans och korruption som detta system gett upphov till behövs en hel bok. Här nöjer jag mig med att nämna axplock:
- Rivningarna av stora delar av de historiskt och geografiskt unika centrala delarna av våra städer till förmån för en standardiserad funktionalistisk miljö som i dag gör att varje svensk stad ser likadan ut i sina centrala delar. Omvandlingen av Klarakvarteren mellan 1940- och 1970-talen – där över 700 byggnader i centrala Stockholm revs – är ett ökänt exempel.
- Byggandet av dysfunktionella förstäder, såsom Tensta i Stockholm, Rosengård i Malmö och Biskopsgården i Göteborg.
- Rättslöshet för privata markägare som ligger i konflikt med kommunen. Som exempel kan nämnas en privat markägare som vill bygga på sin mark men får avslag av kommunen då det enligt deras detaljplan finns en väg där han vill bygga. Någon väg finns dock inte i verkligheten. Kommunen hänvisar dock till att den felaktiga detaljplanen ska följas. Ändring av detaljplanen tar flera år och kostar mellan 284 000 kr och 429 000 kronor. En avgift som markägaren ska betala. En absurd logik som fortlever på grund av den skeva maktfördelning som en monopolsituation innebär.
- Ständig bostadsbrist (som givetvis har andra orsaker också, såsom hyresreglering).
- Långa planprocesser där exempelvis tiden mellan presentationen av byggidé och ”spaden i jorden” är sju år i Stockholm.
- Samtliga områden som finns över polisens särskilt utsatta områden är byggda under planmonopolet och miljonprogrammet.
- De områden som är byggda innan planmonopolet är mer populära (mätt i priser) än de som är byggda efter. Även om man kontrollerar för geografiskt läge, storlek. Något som visas i min doktorsavhandling How the City was Owned (2022). Förmodligen är det också oberoende av i vilken utsträckning de gamla husen representerar enkla arbetarbostäder eller dyrare bostäder för medel- och överklassen. De arbetarlängor som finns kvar i bland annat Enskede och Södermalm (givetvis renoverade) betingar högre priser än motsvarade byggnader byggda efter planmonopolets införande.
***
Hur skulle då stadsplaneringen se ut i ett system utan planmonopol? I stora drag tänker jag mig följande.
Låt oss införa ett regelverk som olika förslag till stadsplaner kan testas utefter. Detta regelverk bör reglera främst kollektiva nyttigheter och externaliteter såsom infrastruktur, föroreningar, buller, vissa estetiska ramar, kulturarv etcetera. Detta regelverk kan med fördel vara en kraftigt avreglerad form av nuvarande plan- och bygglag.
Därmed bör ”detaljplanerna” också bli mindre detaljerade vilket förmodligen skulle vara av godo för en dynamisk stad. Eftersom varje kommun har sina egen karaktär kan framtagandet av den icke-juridiskt bindande översiktsplanen vara kvar i kommunens händer som ett politiskt visionsdokument. Sedan bör vem som helst, såväl offentliga som privata aktörer, ha rätt att inkomma med juridiskt bindande detaljplaneförslag för olika områden som sedan bedöms utefter det juridiska ramverket av en oberoende instans (alltså inte av kommunen) som också kommer fram till vilken plan som är mest lämpad. Kommunen har inte möjlighet att favorisera sin egen detaljplaneverksamhet. Detta bör kunna leda till ökad konkurrens och mindre korruption i stadsplaneringen och därmed högre kvalitet på våra städer. Både marknadsmekanismen och den nödvändiga stadsplaneringsaspekten finns kvar i detta system.
Det svåra är, precis som med all annan avreglering, att komma förbi de grupper som gynnas av nuvarande system, som tjänstemän, politiker och de fastighetsägare som anpassat sig till systemet. Det vill säga den trojka som kan liknas vid det som nationalekonomen Ingemar Ståhl kallade ”järntrianglarna”.
Det vi älskar med städer har till övervägande del byggts innan planmonopolet, men tyvärr också rivits under planmonopolets era.
Det är svårt att komma förbi järntrianglarna, men inte omöjligt. Under 80- och 90-talen skedde detta om och om igen i andra branscher. Telekommunikationsmonopolet och börshandelsmonopolet är två exempel som är var mycket äldre än planmonopolet då de avreglerades. Framför allt telekommunikationsmonopolet har stora likheter med planmonopolet i och med att privata aktörer kunde konkurrera, men att dåvarande Televerket genom sin myndighetsmakt favoriserade sin egen verksamhet framför de privata konkurrenternas.
I Sverige har planmonopolet funnits i mindre än 80 år. Som jämförelse kan sägas att städer funnits i vårt geografiska område i åtminstone 2 000 år, och globalt har de funnits i åtminstone 10 000 år. Det vi älskar med städer har till övervägande del byggts innan planmonopolet, men tyvärr också rivits under planmonopolets era. Fler människor än någonsin tidigare bor i städer idag. Men väldigt få bor i en urban kultur. I en värld av teknikomvandling och där institutionella innovationer kommer allt tätare är urbaniteten central både för fortsatt utveckling, men också som en motvikt mot den polarisering, inskränkthet och rädsla som uppkommer då människors livsvärldar förändras med tätare intervaller, det vill säga i tider då teknikomvandling äger rum allt oftare.
Det finns de som hävdar att liberalismen inte har någon kultur, ja till och med inte har någon moral. Just därför, hävdar de, måste liberalismen alltid kombineras med konservatism, socialism eller bådadera. Eftersom dessa personer har fel redan i sitt första påstående så faller även det andra påståendet. Liberalismen har en kultur. Den kallas urbanitet och är den främsta manifestationen av civilisation. Den handlar om att möjliggöra mänsklig blomstring genom kreativa utbyten mellan fria individer. Liberalismen har också en moral. Den handlar om att respektera individens integritet och självbestämmande, att värna om rättssäkerhet och individens rätt gentemot kollektivet.
Den urbana kulturens renässans är den viktigaste aspekten för att stärka liberalismen i en värld där polarisering, inskränkthet, kollektivism och grupptänkande gjort populistiska och identitetspolitiska idéer till högsta mode. Den anti-urbana kulturen går långt utanför stadsrummet. Likt feodalismens anti-urbana symbolpolitik och associationskultur blir dagens förtals- och cancelkultur till en utvecklingshämmande kraft där man på lösa grunder skyler sig mot främlingar i stället för att interagera med dem. En av-urbanisering av samhället som försvagar liberalismen ytterligare och som uppkommer då teknikutveckling inte sammanfaller med en integrerande urban kultur.
För att den urbana kulturen renässans ska bli möjlig måste staden möjliggöra utbyten mellan främlingar. Den måste vara öppen för den som vill bo där och realisera sina drömmar. Kort sagt, staden måste bli mer integrerad och tillgänglig för människor att bo och verka i. I dag är västvärldens städer i allmänhet och Stockholm i synnerhet segregerade på så sätt att endast de med stort ekonomiskt kapital eller rätt sociala kontakter kan bo och verka i innerstaden.
Även om staden alltid haft ett mått av segregation så har det tidigare handlat om kvarterssegregation eller fastighetssegregation. Den typ av segregation vi har i dag, där hela innerstaden är otillgänglig för de flesta, är ett resultat av en misslyckad planpolitik och ett planmonopol som utarmar urbaniteten och den urbana kulturen.
Omslagsbild: Fredrik Sandberg/TT