Återtagandet av våren
Första maj är betydligt äldre än arbetarrörelsen och kommer att bestå långt efter att den har försvunnit. Firandet av Vårens ankomst är en uråldrig tradition utan politiska förtecken. Den upprätthålls av frivilliga krafter genom spontan ordning, snarare än direktiv ovanifrån från statsmakten.
När den andra internationalen 1890 beslöt att göra första maj till arbetarrörelsens officiella högtidsdag var det en sedan urminnes tider etablerad helgdag som togs i anspråk. På första maj hade vårens ankomst firats sedan antiken, och i germanska länder har dagen varit tillägnad helgonet Valborg (Walpurgia) sedan 1400-talet. Även i Sverige förlorar sig firandet av vårens ankomst i början av maj i historiens dunkel. Första majfirandet är med andra ord en av våra äldsta högtider, vid sidan om midsommarfirandet.
Det är således också första maj som är den egentliga Valborgsdagen. Det är följdriktigt också på första maj som Lunds studentsångare välkomnar våren från universitetstrappan. Sista april, eller siste april som de säger i Lund, utgör Valborgsmässoafton, upptrappningen inför den verkliga högtiden. Det är på Valborgsmässoafton man tänder eldar och skjuter fyrverkerier och det är på Valborgsmässoafton som Allmänna Sången sjunger in våren vid Gunillaklockan i Uppsala. Traditioner från det borgerliga Sveriges storhetstid som står sig starkare än den falnande arbetarrörelsens trötta poser.
Som alla verkliga traditioner upprätthålls Valborgsfirandet av frivilliga krafter, hembygdsföreningar, byalag, studentnationer och körer.
Borgerliga personer som ondgör sig över att första maj är en officiell helgdag är historielösa. Första maj har varit högtidsdag långt innan arbetarrörelsen först såg dagens ljus. Även för den som har mer stimulerande intressen än att ropa missunnsamma slagord är dagen väl värd att ta vara på. För många svenskar har dagen blivit förknippad med det traditionsenliga öppnandet av sommarstugan eller kolonilotten, sjösättning av båten eller helt enkelt dagen då man ställer fram utemöblerna.
Som alla verkliga traditioner upprätthålls Valborgsfirandet av frivilliga krafter, hembygdsföreningar, byalag, studentnationer och körer. Det är den spontana ordningen och de frivilliga gemenskaperna som råder, till skillnad från de officiella nationaldagsfiranden som en dryg månad senare går av stapeln runt om i riket på skattebetalarnas bekostnad. Till skillnad från marscherande i räta led med knutna nävar och slagord om kamp och våld.
Demonstrationstågens grånade och glesnande led ter sig numera mest som en kuriös marginalföreteelse, trots den oproportionerliga mediebevakningen. Allra helst i jämförelse med de hundratusentals studenter som dagen före hänger sig åt det studentikosa hälsandet av våren och som nog är tacksamma över att få vara lediga dagen efter. Som någon tvetydigt uttryckte det:
På första maj är vetenskapen stillastående
av illamående.