Efter tretton år är jag till sist tillbaka i Detroit. Senaste gången jag var här fotograferade jag världens mest spektakulära ruinskyskrapor. Men nu har de vackra art deco-skraporna från 1920-talet renoverats och förvandlats till lägenheter eller hotell. När jag går ut på förmiddagen möter jag de vanliga morgonmotionärerna, och slås av sanningen i orden ”det mest fantastiska med dagens Detroit är att se kvinnor som springer – utan att det kommer en karl med kniv och jagar dom”. När jag snackar med en kille som äger en av stans nya antikaffärer säger han att ”jag kom hit för tolv år sedan från Virginia och mina släktingar undrade hur nån kunde flytta till Detroit. Men nu är känslan här att staden är full av möjligheter.” 

Det sammanfattar också precis den känsla jag fick den här gången. Det här är fortfarande en härjad stad, men den är verkligen på väg någon annanstans. Utvecklingen är ännu skör men med de unika fördelar som Detroit har i form av en nästan ofattbart vacker innerstad, stark politik och ett riskvilligt lokalt kapital är det fullt möjligt att vi kan få se en häpnadsväckande återhämtning i staden under de närmaste decennierna. Framför allt pekar Detroit på de möjligheter som finns att möta förändring i bortglömda och förfallna industristäder och -områden: finns det starka lokala krafter och sammanhållna planer är förändring alltid möjlig.  

Dödsspiralen

Detroit var länge den avskräckande bilden av en stad som oavbrutet gjorde alla fel som Jane Jacobs skrev om i Death and Life of Great American Cities. Fallet från två miljoner invånare 1950 till drygt 600 000 saknar motsvarighet. Detroits sönderfall hänger ihop med bilindustrins gyllene epok på ett betydligt mer komplicerat sätt än det brukar förklaras. Stadens dramatiska tillväxt från 300 000 invånare till nästan två miljoner under 1900-talets första halva var helt knuten till Fords, General Motors och Chryslers snabba väg till industriell världsdominans, vilket gjorde Detroit till 1920-talets Dubai. Skyskrapor växte som svampar och det enorma välståndet innebar att biltätheten omedelbart blev rekordhög. Detroit blev en av de första städerna som ostört kunde expandera utåt i oavbrutet växande förortsringar. Under decennierna efter andra världskriget drev utbyggnaden av motorvägssystemet också fram en ny generation av bilfabriker och underleverantörer i förortsringarna. Den yngre befolkningen följde med, till ständigt nya satellitstäder i det vidsträckta metroområdet.  

Själva innerstaden hade däremot aldrig särskilt mycket befolkning. Det amerikanska sättet att zonera städer gjorde att centrum förbehölls för kontor, handel och hotell och de magnifika skyskraporna saknade därför helt någon fast befolkning. Därför bodde bara två procent av storstadsområdets befolkning i Downtown efter andra världskriget. Under 1940- och 50-talen slog sedan två faktorer stenhårt mot innerstaden: dels byggdes flera av världens första moderna köpcentrum och motell ute i metroområdet, och dels anpassades innerstaden till det nya motorvägssystemet genom att totalriva några av de tätaste områdena som omgav den. De ersattes med motorvägar och modernistisk bebyggelse som förvärrade glesheten och segregationen ännu mer. 

I början av det nya millenniet var Detroit på väg att bli en ruin.

I början av 1960-talet hade innerstadens befolkning därför fallit till 20 000 personer, motsvarande en halv procent av stor-Detroits samlade befolkning. De tillhörde dessutom de ekonomiskt svagaste i storstadsområdet. De sociala problemen och rasmotsättningarna växte katastrofalt och efter 1967 var upploppen och stadsbränderna ständigt återkommande. Det skapade fenomenen ”White flight” och ”Black Flight”, som innebar att medelklassen flyttade allt längre ut till de tryggare delarna av storstadsområdet.

Redan under 1970- och 80-talen var Detroits nedgång tydlig, och försök att vända den genomfördes med punktvisa insatser. Anläggandet av Renaissance Center 1973 var den mest spektakulära insatsen. Men absolut ingenting hjälpte, och det som resten av 1900-talet visade var att utan en levande och bebodd kärna ruttnar och dör verkligen städer. I början av det nya millenniet var Detroit på väg att bli en ruin, och med den stora amerikanska skuldkrisen 2008-09 kulminerade utvecklingen. Tiotusentals familjer kunde inte betala sina lån, husen lämnades övergivna, skattebasen kollapsade och några år senare gick staden verkligen i konkurs.   

Återhämtningen

Vändningen för Detroit hade inletts innan konkursen, men de program som inleddes när de federala hjälpprogrammen startade skapade ett sammanhållet helhetsgrepp för hela staden. Likheterna med den systematiska stadsombyggnad som gjorts i Tyskland med hjälp av programmet Stadtumbau Ost är stora. I båda fallen rådde rena krislägen, vilket möjliggjorde snabba utredningar om vilka delar av stadsrummen och bostadsbestånden som fortfarande var attraktiva, varefter systematiska stadsombyggnader och rivningar har kunnat genomföras. Skillnaden mot tidigare satsningar som Renaissance center eller de nya casinon som byggdes i början av 2000-talet var att de förändringarna var punktvisa, utan att skapa någon spridning i stadsrummet. 

Men redan innan konkursen hade Dan Gilbert fått en avgörande betydelse för Detroit. Gilbert är grundare och ledare för Quicken Loans, som nu är både teknikdrivande och störst på den amerikanska marknaden för egnahemslån. Den snabba expansionen gjorde att man 2010 stod inför beslutet att antingen bygga en ny stor kontorsanläggning i någon av Detroits förstäder eller flytta verksamheten till de tomma skyskraporna i staden. ”Utarmningen var på väg att driva staden i en dödsspiral” sammanfattade Gilbert riskerna. Men han såg också möjligheterna den stora mängden billiga lokaler innebar. Beslutet att flytta tillbaka huvudkontoret till centrum, och att systematiskt köpa skyskrapor som sedan moderniserats och i många fall byggts om till bostäder eller hotell var avgörande för återhämtningen. De senaste sju-åtta åren har dessutom flera nya skyskrapor byggts i de inre delarna av staden, som vitaliserats tillsammans med de omgivande stadsdelarna Corktown, Midtown och den östra delen av Riverfront. Utvecklingen av gatulivet i de delarna av kan bara beskrivas som häpnadsväckande förändrad sedan åren kring 2010.

Det federala stödprogrammet till Detroit som kom efter konkursen hade sina huvudkomponenter riktade till bostadsmarknaden och infrastrukturen. En viktig del av det var att få stadens utslagna gatubelysning att fungera och bytet av 22 000 trasiga lampor till LED-belysning som var mycket lättare att underhålla hörde till de mest grundläggande satsningar som gick att göra. På samma sätt var det med prioriteringen att röja och rusta upp stadens igenväxta parker. Dessutom förbättrades utbildningen och finansieringen av polisen, vilket sänkt utryckningstiderna från mer än en timme till i snitt 20 minuter. Samtliga dessa satsningar ökade attraktiviteten och säkerheten i hela stadsrummet.

Att riva var helt nödvändigt, eftersom den fallande folkmängden tillsammans med den mycket stora mängden tomma villor gjorde att priserna föll brant.

I de enskilda stadsdelarna har stödet till systematiska rivningar och renoveringar av fastigheter haft samma betydelse. Att riva var helt nödvändigt, eftersom den fallande folkmängden tillsammans med den mycket stora mängden tomma villor gjorde att priserna föll brant. Det massiva utbudet kombinerades med ett oavbrutet ökande förfall, samtidigt som de tomma husen fungerade som tillhåll för droghandel och annan brottslighet. Den starkt negativa spiralen gjorde att majoriteten av stadsdelarna var på väg att tömmas och bli obeboeliga. Det enda sättet att stoppa stadserosionen var att eliminera stora mängder bostäder. I dagsläget har cirka 25 000 fastigheter tagits bort, samtidigt som hushåll har kunnat få stöd från nyskapade fonder för att renovera de villor som bedöms som möjliga att rusta upp. Bedömningar görs från fall till fall om hus är räddningsbara eller nödvändiga att ta bort. Förändringarna till det bättre är synliga för blotta ögat idag. 

Det är uppenbart att Detroit befinner sig i början av en verklig vändning, och i motsats mot tidigare tillfällen när man velat se ljus är uppgången betydligt mer spridd i dag. Det gör att man kan se den som ”fläckvis” och ostrukturerad, vilket är en styrka eftersom det finns flera kraftkällor i dagens utveckling. När man rör sig i de olika delarna av stadsrummet blir komplexiteten i en stor stad dessutom tydlig. Stadsdelar med olika funktioner och ägarförhållanden växer vid olika tillfällen, och när ekonomin förändras är omstruktureringar av delarna nödvändiga. När inte det sker börjar värdena falla tillsammans med det bristande underhållet och den tilltagande segregationen. I dagens Detroit framträder det mönstret på ett unikt tydligt sätt, eftersom delarna så länge förfallit utan att försök att vända dem gjorts. I den nya kreativa process som nu pågår ser man den utvecklingen på ett sätt som därför annars nästan aldrig varit möjligt. 

***

För mig var resan häromveckan kulmen på en lång och märklig kärlekshistoria till Detroit. Den inleddes redan sommaren 1980 när jag råkade befinna mig i Nordamerika samtidigt som republikanerna hade presidentkonvent i staden. Jag blev nyfiken och åkte dit och tillbringade sedan tre dagar med att iaktta delegaterna som rörde sig mellan hotellet i Renaissance center och konventet i Joe Louis arena. Kombinationen av välmående republikaner och en nästan helt svart befolkning i innerstaden var fascinerande och bidrog garanterat till hur jag valde ämnen under min universitetsutbildning.

Detroit kom tillbaka i mitt medvetande i slutet av 1990-talet när stadens övergivna järnvägsstationer och nöjespalats blev stjärnor på internet. De första urban exploration-sajterna fokuserade alltid mot Detroit och jag kunde sitta i timmar och fascineras av formspråket, samtidigt som jag ju var en de få som också hade kunskapen att förstå vad som verkligen hade hänt. Redan 2003 besökte jag staden igen, och under tre resor 2009, 2010 och 2011 fick jag möjlighet att dokumentera det som Gilbert kallade stadens dödsspiral. Allra mest fascinerande var fotograferingarna i några av ”The Big Twelve”, de tolv tomma skyskraporna. Det finns få upplevelser i den här världen som kan jämföras med att mitt i natten stå på taket av en övergiven art deco skyskrapa och titta ut över den övergivna Woodward Avenue. 

Men trots att de resorna gav mig upplevelser och erfarenheter långt bortanför det normala var dagarna jag tillbringade i Detroit nu i mars, sannolikt de mest intressanta hittills.

Foton: Jan Jörnmark