Askungesagor räcker inte för millenniegenerationen
Michelle Obamas självbiografi är en spännande beskrivning av hennes resa från Southside-tjej till rollen som USA:s First Lady, men hon gör fel i att koka ned framgång till en fråga om utbildning och uppmuntran. För dagens unga räcker det inte till.
”Jag känner inte att jag förverkligar mig själv helt enkelt”, skriver Michelle Obama om valet hon gjorde om att byta karriär i tjugoårsåldern i sin biografi Min historia (Bokförlaget Forum, 2018), en välskriven och personlig bok.
Historien om Michelle Obama är på åtskilliga sätt en askungesaga. Som svart kvinna uppväxt i Southside (ett sämre område i Chicago) lyckades hon ta sig till både Princeton och Harvard. Enligt henne själv handlade det i mångt och mycket om ett enda litet val: att hennes föräldrar valde att flytta henne från den stökiga klassen med en oengagerad lärare till en klass där hon fick visa hela sin potential.
Hon återkommer till det ofta, att om hon som svart kvinna utan föräldrar med utbildningsbakgrund kan lyckas så kan alla andra också det.
Icke desto mindre valde hon efter alla uppoffringar hennes föräldrar gjorde lägga en spirande karriär på juristfirman Sidley & Austin på hyllan, eftersom hon inte kände att hon gjorde något tillräckligt betydelsefullt. Hon började jobba som politisk tjänsteman och gick sedan över till den ideella sektorn, innan hon blev First Lady. Michelle ses som en förebild av millenniegenerationen och dess media, men när personer ur millenniegenerationen gör eller försöker göra liknande karriärval kallas de bortskämda.
Dagens unga amerikaner har inte samma förutsättningar som Michelle Obama och hennes generation.
I Sverige kan det finnas större belägg för att kalla millenniegenerationen för bortskämd jämfört med i USA. Det sociala skyddsnätet är mycket större här och bidragen desto fler. ”Du är inne på din första termin på din åttonde utbildning för du har lite svårt att bestämma dig”, säger Louise Nordahl i ett humoristiskt videoklipp om det svenska bidragssystemet. Förutsättningarna för att lyckas som ung högutbildad är större i Sverige (och om man inte gör det finns alltid a-kassa och bostadsbidrag) än för högutbildade unga i USA i dag.
Michelle Obamas framgångsrecept är att få fler att utbilda sig, eftersom utbildning öppnar så många dörrar. Det är sant att utbildning ger fler valmöjligheter och att ekonomiskt stöd för vidare utbildning är viktigt, men det räcker inte för att bli framgångsrik, som hon verkar tro. Hennes resonemang är lite av en käftsmäll mot den amerikanska millenniegenerationen som både fått uppmuntran och utbildningen utan att nödvändigtvis nå någon framgång.
Michael Hobbes förklarar detta i ett reportage om millenniegenerationen i Huffington Post. Dagens unga amerikaner har inte samma förutsättningar som Michelle Obama och hennes generation. Att bli framgångsrik kräver mer i dag – inte ens ett Ivy League-college hjälper alla gånger. På samma sätt som en gymnasieexamen nästan är nödvändig för att få jobb i Sverige är en universitetsexamen snarast en förutsättning för även de lägsta betalda jobben på till exempel snabbmatsrestauranger, skriver Hobbes. Vissa menar att nästan hälften av dem med en kandidatexamen har jobb som de är överkvalificerade för. En tuff finanskris och tidigare generationers politiska beslut har gjort framgång svårare att nå, och det är millenniegenerationen som får ta konsekvenserna – en generation som i högre utsträckning tvingas ta hjälp av sina föräldrar och bo hemma längre och som ofta har mer än ett jobb för att få vardagen att gå ihop.
Det som krävs för att lyckas, menar Hobbes, är federala politiska förändringar och ett större säkerhetsnät (även om hans mer konkreta förslag för hur kan diskuteras). Även lokala initiativ är både populära och effektiva. I Sverige finns framgångsexempel som exempelvis Ung Företagsamhet för att uppmuntra entreprenörskap hos unga. En studie från Ratio 2013 visar på att de som drivit UF-företag har en högre etableringsgrad på arbetsmarknaden.
Det millenniegenerationen vill ha är stabilitet – precis som förgående generationer – och det kan ingen askungesaga i världen lösa.
Den före detta presidenthustrun är ute i helt rätt tid med sin bok, livsstilsreportagens tid där vem som helst kan göra vad som helst, oavsett om det är att resa jorden runt eller bli en framgångsrik influencer. Det är också det enda som förenar Michelle Obama och journalisten Michael Hobbes – att framgång kan nås genom att påverka den amerikanska politiken och att rösta för att förändra, om än olika i hur mycket det fungerar.
Att Obama är extremt populär och en stor förebild bland millenniegenerationen, inte minst kvinnor, förvånar heller inte. De ser hennes bok som en självhjälpshandbok snarare än att se den som den halvt skönlitterära bok den på många sätt är skriven som.
Michelle Obama blev millenniegenerationens First Lady. Oavsett sammanhang är hon Michelle Obama i första hand, inte senators- eller presidentfru. Hon är kvinnan som under sin period som First Lady landade på Vouges omslag hela tre gånger och sjöng Carpool Karaoke med James Corden i utbyte mot att få prata om sitt initiativ Let Girl Learn. För bakom den framgångsrika första svarta presidenten står inte en tyst, leende First Lady. Bredvid presidenten står en framgångsrik Michelle Obama som med tydlighet visar på hur hon formade honom lika mycket som han formade henne.
När det kommer till kritan är det dock Michael Hobbes som har bättre lösningar på millenniegenerationens problem. Det är inte Michelle Obama som ska lösa de utmaningar millenniegenerationen står inför i dag (även om hon med sin plattform kan påverka) utan USA:s politiker. Michelle kan däremot bidra genom att sprida realistiska förhoppningar snarare än att uppmuntra hela millenniegenerationen att skapa sina egna framgångssagor med hjälp av en god utbildning. Det millenniegenerationen vill ha är ändå snarare stabilitet med ett eget jobb och boende – precis som förgående generationer – och det kan ingen askungesaga i världen lösa.
Sammanfattningsvis är Min historia en bok som till skillnad från många andra biografier inte kommer samla damm på hyllan utan snarare lånas ut, citeras och läsas om. Oavsett vad man tycker om Michelle Obama så fångar hon läsaren från de första sidorna och hon skapar (trots de ambitiösa 453 sidorna) en att vilja läsa mer om denna fascinerande, engagerande och omdebatterade Southside-tjej som blev First Lady.