Armkroks avstånd i kulturbyråkratin

För att göra karriär inom den svenska kulturbyråkratin gäller det att vara lyhörd efter varthän de politiska vindarna blåser. En som verkligen har förstått detta är kulturrådets generaldirektör Staffan Forsell. Men så har han också fått det finaste uppdraget i den svenska kulturbyråkratin: att basa över den mest inflytelserika monoliten i det offentligt finansierade kulturlivet som årligen fördelar 1,8 miljarder skattekronor till kultursektorn.

Forsells kulturråd är med andra ord en institution man ogärna stöter sig med om man är en kulturskapare verksam i en smal genre som monopoliserats av det offentliga.

När politiken tog makten över stora delar av kulturlivet i och med den stora politiska omläggningen 1974 kastade man in en brasklapp för att dämpa skadeverkningarna, eller åtminstone lugna dem som oroade sig över utvecklingen. Det var den så kallade principen om armslängds avstånd mellan politiska makthavare och den offentliga kulturbyråkratin.

När politiken tog makten över stora delar av kulturlivet i och med den stora politiska omläggningen 1974 kastade man in en brasklapp för att dämpa skadeverkningarna.

Principen hade formulerats av ekonomen John Maynard Keynes. Han hade efter det andra världskriget blivit utsedd till ordförande för brittiska Arts Council, som i viss mån fick agera förebild för det svenska Statens kulturråd. De totalitära samhällsexperimenten i Tyskland och Sovjet hade övertygat Keynes om farorna med en alltför omfattande och aktivistisk kulturpolitik. Statliga satsningar på kulturen måste därför gå via oberoende experter från kultursektorn, som skulle befinna sig på armslängds avstånd från de politiska makthavarna. På så sätt skulle politisk klåfingrighet och ministerstyre kunna förebyggas.

När Olof Palme radikaliserade den svenska kulturpolitiken under 70-talet lånade man inte bara namnet kulturrådet från Storbritannien, utan också principen om armslängds avstånd. Åtminstone till namnet. Det finns nämligen avgörande skillnader mellan det svenska systemet och den brittiska kulturpolitik som infördes under efterkrigstiden.

Medan Palmes kulturpolitik präglades av 70-talets föreställningar om kulturpolitiken som en förändrande kraft för hela samhället, ett redskap i händerna på politiker som strävade efter ekonomiska och sociala förändringar, var den brittiska kulturpolitiken klart avgränsad till att främja konstarterna. Medan den svenska kulturpolitiken syftade till att omfatta hela samhället avgränsade sig den brittiska till ett fåtal institutioner som skulle hålla hög konstnärlig kvalitet. ”Few but roses” löd mottot.

I övrigt ansåg britterna, som sedan gammalt är skeptiska till statliga ingripanden i samhällslivet, att kulturlivet fick klara sig självt. Vilket det också i högsta grad gjorde. Få kan säga att Storbritannien, med en kyrkokör, ett garageband och en Morrisdance-grupp i varenda buske, varit ett kulturfattigt land. Denna frihetliga inställning medförde också att det i Storbritannien fanns en fri och oberoende kultursektor att hämta de experter ifrån, som sedan förväntades agera på armslängds avstånd från politikerna.

Medan den svenska kulturpolitiken syftade till att omfatta hela samhället avgränsade sig den brittiska till ett fåtal institutioner som skulle hålla hög konstnärlig kvalitet.

I Sverige ser det annorlunda ut. Sedan 1974 utgör den byråkratiska överbyggnaden en stor del av den offentligt finansierade kultursektorn och det är inte ovanligt med personer som tillbringar hela sina yrkesverksamma liv i denna byråkrati. Det är personer vars lojaliteter ligger hos de politiska makthavare som kan befordra dem, snarare än hos den kultursektor till vilken de fördelar bidrag.

Staffan Forsell är ett av de främsta exemplen på denna kategori. På sin väg mot toppen har han hunnit avverka chefsposter på Armémuseum, Cosmonova, Scenkonst Västernorrland och Riksutställningar. Sin inställning till principen om armslängds avstånd gjorde han tydlig i en intervju av journalisten Ola Wong i Svenska Dagbladet. På frågan om hur han skulle förhålla sig om nästa regering drev en annan agenda än den nuvarande svarade han:

– Då är det så att alla myndigheter ska tjäna demokratin. Om demokratin vill något då är det vårt uppdrag att genomföra det. Hittills har inte det varit ett problem för regeringspartierna har under årtionden haft en ganska likartad kultursyn, säger Forssell.

Så talar en kulturbyråkrat som vet vem han skall hålla sig väl med för att behålla sin position i hierarkin. Keynes hade inte varit imponerad.