Arkitektur som totalitär ideologi
Arkitektur har under olika tider använts för ideologiska syften. För svensk del var Stockholmsutställningen 1930 avgörande för hela 1900-talets arkitekturhistoria. Per I Gedin har i en som vanligt kvalitativ biografi tecknat ett porträtt av en av 1900-talets tydligaste husideologer; Gregor Paulsson. Berättelsen förskräcker och förundrar.
Det är en motsättning i tanke och verk som målas upp i Gedins senaste bok (När Sverige blev modernt, Albert Bonniers Förlag). Gregor Paulsson, idag sannolikt bortglömd av de flesta, framställs å ena sidan som en hårdför socialist som socialkonstruktivistiskt vill stöpa om samhälle, människor och samband till nya bättre banor. Samme Paulsson beskrivs å andra sidan som en man som tycks ha ångrat sina tilltag fram till 40-årsåldern och under sina kommande decennier utvecklats till något av en individualistisk humanistanglofil, med klassiska värden i fokus.
Paulsson fick under ett antal decennier en ställning i svenskt kultur- och samhällsliv inom områdena bebyggelse, formgivning och arkitektur, allt enligt Gedin, som kom att representera ett brott och uppbrott från ”den gamla tiden”. Modernismen, som introducerades av kulturradikala, lika ofta högernationella som vänsterromantiserande, främst på kontinenten, kom att importeras till ett Sverige som tycktes sakna motståndskraft att hävda sina egna ideal.
”Det nya”, här representerat av byggnadsideal där allt extra skalats av från hus och hem för att ge rum för det rationella och enkla uttryckt i funkisen, fick helt enkelt en genomslagskraft som dess förkämpar, varav Paulsson var en av de främsta, knappast kan ha anat. På ett knappt decennium kom en hel arkitekt- och designkår att omprogrammeras till nya ideal och nya ”rena” uttryckssätt. Att riva ner det gamla bara för att få luft och ljus var med ens helt tillräckligt som motiv.
Per I Gedin illustrerar övertygande hur processerna kring Stockholmsutställningen kom att bli det stora genombrottet för modernismen uttryckt i funkisen, men också Gregor Paulssons stora inträde i offentligheten. Genom att ta strid mot tidens mest etablerade formgivare, här främst representerade av Carl Malmsten, fick Paulsson och hela den framväxande generationen av arga yngre formgivarmän en publicitet och en språngbräda till vidare karriärer.
Några fenomen illustreras tydligt och föredömligt:
Man skydde inte att förknippa sig också med andra totalitära strömningar i samtiden för att främja sina framtidsideal. De starkt vänstersocialistiska arkitekterna och formgivarna som Gregor Paulsson hörde till samarbetade på ett för eftervärlden alarmerade stötande sätt med rasistiska och nationalistiska företrädare, som i tiden fanns i alla partier. Dessa strömningar gavs en framträdande roll också i den för eftervärlden idylliserade Stockholmsutställningen. Att skapa den nya demokratiska rationella medborgaren med vänsteridealismens täckmantel låg obehagligt nära de strömningar i tiden som senare kom att urarta i utrensningar av oliktänkande och oönskade befolkningssegment. Här i Sverige och i 1930 – 40-talens Europa. Det är medryckande återgivet och skrämmande.
De starkt vänstersocialistiska arkitekterna och formgivarna som Gregor Paulsson hörde till samarbetade på ett för eftervärlden alarmerade stötande sätt med rasistiska och nationalistiska företrädare.
De unga idealisterna, som för övrigt själva i sina livsval och bostadskarriärer levde ett bekvämt tillbakalutat borgerligt liv, drog sig inte för att nära samverka med den framväxande socialdemokratin. Som uppenbarligen villigt öppnade sina armar för den samhällsomvandlande ideologin som strömmade ur kretsarna kring Svenska Slöjdföreningen (dagens Svensk Form). I stridsskriften acceptera utgiven på socialdemokratiska Tidens förlag, presenterades programmet för de kommande decennierna. Folket, som inte förstod sitt eget bästa, skulle tvingas att bli fria genom att sättas under socialdemokratisk förmyndare.
Nya hus separerade från all historia skulle byggas i nya material. All utsmyckning utmönstras och den rena nya rationella medborgaren mejslas fram. Det var masterplanen för den revolutionära och skadliga omdaning av den svenska bebyggelsen som senare kom att genomföras i skövlingen av svenska städers stadskärnor under de långa årtiondena från 1940-talet och framöver. Paret Myrdal samverkade i processen med ekonomisk planering i statlig regi och social ingenjörskonst, där enskildas önskemål och livsval skulle underställas det kollektiva intresset.
Att det var en kraftmätning mellan modernism och humanism, eller upplysning och mot-upplysning, är uppenbart. Gedin gör här en verkligt avgörande insats i att sätta in Stockholmsutställningen, Gregor Paulsson och generationen kring honom i ett mer rimligt perspektiv än vad som är brukligt. Carl Malmsten framstår med eftervärldens ögon som den främste bland förespråkarna för en på kunskap och erfarenhet grundad hantverkstradition, där kunnande och materialkänsla i kombination med en individualistisk samhällssyn står för en liberal och humanitär ådra mitt i det kalla moderna rationella. Malmsten borde utan tvekan lyftas fram mer i svensk kulturtradition just för detta arv. Att hans möbler under lång tid varit uppskattade i bred svensk medelklass är ett tecken på att han slog an en viktig ton i mångas medvetande.
De senare åren i Paulssons professionella liv, för det är det professionella som dominerar här, har en betydligt mer dämpad energi och ton i Paulssons bok. Som teoretiker verkar Paulsson ha varit märkligt vag. Dock med en starkare penna när det gällde illustrationer och konstkommenterande texter. Och därtill som en fin pedagog, med ett tydligt kunskapsideal och en vilja att lära ut. Det dominerande intrycket från den beskrivningen i boken är Gregor Paulssons till synes stora obehag inför vilka krafter han i samarbete med idealisterna från 1930-talet släppte fram. Modernismen tycktes inte möjlig att stoppa när den väl fått fäste.
Per I Gedin har skrivit en viktig bok om faran med den berusning som kan följa av att alltför ensidigt försöka realisera sina samhällsideal. Särskilt när det gäller att trycka på medborgarna en uppifrån kommande idealiserad bild av det önskade tillståndet. Dessa försök tycks alltid utmynna i totalitära skeenden utom kontroll.
I vår egen tid ser vi det hända igen; miljömål tenderar att få rättfärdiga ingrepp i enskildas frihet eller till och med att upphäva demokratin, ett obalanserat intresse för lika rättigheter i utfall får motivera åsiktsförtryck i samhällsdebatten och i universitetsvärlden. Alla de som vill överföra sina tvingande samhällsideal på andra borde läsa Gedins bok. Inledningen för att häpna över beslutsamheten, avslutningen för att försöka förnimma eftertankens dom och förfäran över berusningens följder. Carl Malmsten är hjälten i Per I Gedins bok om Gregor Paulson.