Antisemitismen är en skam för vänstern

– Leve Palestina – krossa sionismen, skanderade demonstranterna i SSU:s förstamajtåg i Malmö.

– Det är svårt att tänka att det betyder något annat än att man vill utplåna staten Israel. Och idén att man vill utplåna Israel är en antisemitisk tanke. Det finns en lång tradition av att dölja antisemitism bakom begreppet antisionism, sade Svenska kommittén mot antisemitisms ordförande Svante Weyler.

SSU menar förstås att så inte är fallet, ett påstående som hade varit mer övertygande om det inte kommit från just SSU. Så sent som i höstas var Socialdemokraternas ungdomsförbund i blåsväder efter Kvällspostens avslöjande av hur Skånedistriktet kapats av extremister. Detta tog sig bland annat uttryck i ett ointresse för demokratiska processer, samt våldsbejakande, homofoba, kvinnofientliga – och antisemitiska uttalanden. Problemen hade, enligt källor i ungdomsförbundet, sopats under mattan av strategiska skäl.

Moderpartiet i Malmö gjorde sig, å sin sida, ökänt för sin inställning till judar när kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ilmar Reepalu (S) försökte hindra Israel från att delta i en internationell tennistävling, med argumentet att många av Malmös invånare (och Reepalus potentiella väljare) har bakgrund i Mellanöstern. Samme Reepalu gick framför SSU:s förstamajtåg i Malmö i år.

Samtidigt, i en annan del av svensk vänster, skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att Sveriges deltagare i Eurovision Song Contest borde bojkotta årets final eftersom den äger rum i Israel. Påpekanden om att homosexuellas rättigheter respekteras i Israel till skillnad från i många av Mellanösterns andra länder avfärdar Linderborg som något ”ockupationssvassarna alltid gör ett nummer av”, men som egentligen inte spelar någon roll i sammanhanget. Kanske ser hon likadant på faktum att Israel även är det land i Mellanöstern där kvinnors rättigheter respekteras, och ett betydligt bättre land att vara religiös minoritet i. Muslimer i Israel har till exempel rösträtt, medan regimen på Gazaremsan har vägrat utlysa val sedan 2006.

I det utpräglat röda Malmö är situationen så allvarlig att många judar frågar sig om de över huvud taget kan bo kvar.

Att Åsa Linderborg inte är någon varm anhängare av Israel är inget nytt. Ej heller att Eurovision-tävlingen, som så många andra delar av samhället, alltmer har kommit att präglas av politik. Den senaste veckan visade det sig att även en kokbok kan locka fram de sämsta sidorna hos folk. TV-kocken Zeina Mourtada, som i veckan hade releasefest för sin nya kokbok med ”mat från Korea, Bulgarien, Georgien, Ungern, Palestina, Mexiko, Chile, Libanon, Gambia, Indien, Ryssland, Balkan, Chile, Israel, Polen, Indonesien, Trinidad, Madagaskar och mycket mer”.

Problemet, ansåg mindre civiliserade delar av hennes följare i sociala medier, var att hon hade fräckheten att nämna Israel. Hon anklagades för att vara en sellout utan skam i kroppen (Israel är tydligen ett extremt starkt säljargument för kokböcker), hotades med bojkott och fick ett antal betydligt aggressivare kommentarer än så. Tyvärr kommer Mourtada att anpassa sin bok, visserligen utan att ta bort några recept, men för antisemitismen är det fortfarande en seger.

Antisemitismen är en skam för hela Sverige, men mest anledning att skämmas har den svenska vänstern. I det utpräglat röda Malmö är situationen så allvarlig att många judar frågar sig om de över huvud taget kan bo kvar. Staden är så ökänd för sin antisemitism att det uppmärksammats på andra sidan Atlanten. Fenomenet är inte unikt svenskt, men det är tydligt här: Även bland helt vanlig vänster mitt i strömfåran tolereras antisemitism på ett sätt som den aldrig skulle tolereras inom borgerligheten.

Vid en första anblick kan det se ut som kallt röstmaximerande, som det Labour misstänks ägna sig åt i Storbritannien där den röststarka muslimska minoriteten är mer benägen att ge uttryck för antisemitiska uppfattningar. Men vänsterns tolerans för antisemitism är inte bara strategi, utan en fråga om ideologi. Den samtida vänstern har placerat Israel och judar högt upp i makthierarkin, medan de som hyser antisemitiska åsikter ofta befinner sig längre ned på skalan. För den som vill bekämpa denna tänkta hierarki blir det svårt att helhjärtat ta parti för den som anses befinna sig högre upp.

För den som i stället menar att den hatiska och aggressiva är problemet, alldeles oavsett hans eller hennes position i en teoretisk hierarki, blir det däremot självklart att ta ställning mot de antisemitiska undertoner – och ibland övertoner – som alltför ofta hörs i svensk offentlighet. Betydande delar av vänstern delar denna utgångspunkt; Göran Persson visade exempelvis upprepade gånger att han tog antisemitismen på allvar, och upprätthöll i kontrast till nuvarande regering goda relationer till Israel. Men det är ett hårt jobb för den delen av vänstern att kompensera för kamraternas antisemitiska tendenser.