Anna Lindhs mördare hade politiskt motiv

Tjugo år efter mordet på Anna Lindh saknas fortfarande svaret på den allra mest centrala frågan: varför?

I de många minnesreportagen vid årsdagen den 11 september – detta ödesdigra datum – var motivet till Mijailo Mijailovics brutala överfall på utrikesministern ännu en gång påfallande vagt och oklart. 

I alla dessa år har antagandet att det skulle handla om ett ospecificerat hat mot det svenska samhället rakt av accepterats, utan minsta analys eller ifrågasättande. 

Omväxlande med och omväxlande utan hänvisning till de omtalade rösterna i Mijailovics huvud som skulle ha befallt honom att attackera den livvaktslösa utrikesministern mitt bland klädställningarna på NK en septemberdag för två decennier sedan.

I alla dessa år har antagandet att det skulle handla om ett ospecificerat hat mot det svenska samhället rakt av accepterats.

Att det aldrig har gjorts några försök att gräva djupare i motivfrågan, och att något slags allmänt hat mot svenska samhället utan vidare har godtagits som förklaring, är minst sagt anmärkningsvärt. 

Inte minst som det faktiskt var landets utrikesminister det handlar om – och en förövare som har sitt ursprung på Balkan, som just hade slitits sönder av krig på kors och tvärs över nationsgränserna. Och där Anna Lindh dessutom klart hade tagit ställning mot sin framtida mördares hemland.

Det borde ha fått en och annan klocka att ringa hos både media och rättsväsendet. 

Annat var det efter mordet på Olof Palme, där man tvunget har velat få det till att det låg en stor internationell konspiration bakom dådet. Än i dag är det uppenbart svårt för socialdemokratin att acceptera att Palmes baneman skulle kunna vara något så simpelt som en lodis, utan minsta koppling till statsministerns många uppdrag i ”världsfredens” tjänst. 

Med mordet på Anna Lindh är det precis tvärtom; här skall det till varje pris handla om en psykiskt störd enstöring som håller i den dödande kniven. Några motiv som kan kopplas samman med hennes gärning som utrikesminister har aldrig någonsin berörts, mer än i någon enstaka debattartikel.  

***

Anna Lindh var förvisso långt ifrån lika kontroversiell som Olof Palme. Men det fanns en fråga där hennes agerande väckte särskilt starka känslor, och det var just ovan nämnda Balkan.

Mijailovics attack på Anna Lindh ägde ju rum bara några år efter att hon hade gett sitt stöd till Natos bombningar av Kosovo våren 1999. Liksom sin chef, statsminister Göran Persson, insåg hon att det måste sättas stopp för de avskyvärda serbiska ambitionerna på etnisk utrensning i Kosovo.

Och för att kunna göra det var det nödvändigt att kringgå det av socialdemokrater vanligtvis så omhuldade FN, där serbernas vänner i Ryssland blockerade varje försök till handling.

Den enda organisation som militärt kunde få stopp på de serbiska utrensningsplanerna var Nato, förklarade Anna Lindh.

Den enda organisation som militärt kunde få stopp på de serbiska utrensningsplanerna var Nato. Det förklarade Anna Lindh i riksdagens frågestund (29/4 -99) för sina upprörda partivänner, för vilka Nato utgjorde ett mycket rött skynke.

Desto populärare blev Nato hos landets albanska invandrare – medan det på serbiskt håll utbröt våldsamma demonstrationer mot såväl Nato som svensk politik, med regelrätta slagsmål mitt i Malmö mellan serber och albaner.   

Till sina vänner lär Mijailo Mijailovic, enligt vittnesuppgifter under rättegången, ha sagt att om han någonsin fick en chans så skulle han döda Anna Lindh, den svenska utrikesminister som stödde Nato-bombningarna mot hans serbiska hemland.

Den chansen uppenbarade sig en solig höstdag 2003.  

Att ge sitt stöd och svensk uppbackning till Natos Operation Allied Force i Kosovo var modigt av Anna Lindh, och det var moraliskt rätt. 

Men det kostade henne sannolikt livet.