Samhälle Essä
Ängsligheten håller borgerligheten borta från makten
Återigen har en känsla av oundviklighet brett ut sig kring Socialdemokraternas maktinnehav. Förmågan att bryta det socialdemokratiska tolkningsföreträdet kring hur Sverige ska styras är avgörande för de borgerliga partiernas möjlighet att bilda regering efter valet, skriver Svend Dahl.
Under julledigheten läste jag om författaren och filosofen Lars Gustafssons lilla skrift För Liberalismen – en stridsskrift (1981). Det är en samling artiklar skrivna under 1980 mot bakgrund av ett allt mer klaustrofobiskt samhällsklimat.
Sverige hade sedan 1976 styrts av borgerliga regeringar. Det hade chockat Socialdemokraterna och fått Marita Ulvskog, senare bland annat kulturminister och Europaparlamentariker, att tala om känslan av en statskupp. Men socialdemokratins grepp om vår föreställningsvärld förblev intakt, och de borgerliga regeringarna framstod för att använda Gustafssons ord som ”expeditionsministärer som efter 1976 försummat varje tillfälle att befria oss ur denna ridå av kvävande flugremsor” .
Lars Gustafsson skriver om den svenska statsapparatens förvandling från ”rättsstat till överhetsstat”, och uppehåller sig inte minst vid den så kallade generalklausulen i den skatteflyktslag som antogs 1980 och som öppnade för långtgående rättsosäkerhet och politiskt godtycke i skatteprocesser. Men inte minst skriver Gustafsson om ”den nya klass” av experter och intellektuella som lever i och av den uppförstorade offentliga sektorn, och som fyller rollen att ständigt motivera både expansionen av staten och det socialdemokratiska maktinnehavet:
Kontrollstaten klarar sig inte lika litet som någon stat genom att bara anställa poliser. Den måste producera stora mängder ideologi.
Det är här Gustafsson introducerar det numera klassiska begreppet problemformuleringsprivilegiet, för att beskriva den makt över samhällsutvecklingen som är förknippad med att kunna formulera hur samhället och samhällsproblem ska förstås.
Det finns något i Lars Gustafssons texter från 1980 som är högst relevant även idag.
1980-talets Sverige – senare populariserat som DDR-Sverige – kan idag tyckas avlägset. Längtan efter att bli ett vanligt land i Europa, kanske som allra bäst sammanfattad i filmen Sällskapsresan från samma år som Gustafsson skrev sina texter, har trots fortsatt systembolag och alliansfrihet till stor del förverkligats sedan EU-medlemskapet för 25 år sedan.
Och de flesta svenskar genomskådar idag socialdemokratiska påståenden om att skattehöjningar skulle vara positivt för ”vanligt folk” och bara betalas av ”de rika”. Det blev särskilt tydligt när Socialdemokraterna förra året övervägde en ny skatt på investeringssparkonton.
Läs också:
Men ändå finns det något i Lars Gustafssons texter från 1980 som är högst relevant även idag.
För de senaste åren har det blivit tydligt hur Socialdemokraterna återigen kopplat greppet om våra föreställningar kring vad som är rätt och rimligt. Denna gång i frågan om hur Sverige ska styras.
Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson fångade känslan i en ledare den 2 januari i år:
Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.
En liknande känsla av politisk ilska återfanns i en debattartikel av den tidigare Timbrochefen Karin Svanborg-Sjövall när hon i förra veckan meddelade att hon återvände till partipolitiken.
Jag står inte ut med tanken på att sju år av vanskötsel inte ska få några konsekvenser. Och jag kan för mitt liv inte begripa varifrån den här undergivenheten och anpassligheten kommer ifrån, som Socialdemokraterna sprider omkring sig.
Efter snart två mandatperioder av svaga S-ledda regeringar som inte förmått lösa grundläggande samhällsproblem – från gängkriminalitet till energiförsörjning – borde det vara bäddat för ett maktskifte. Ändå talas det nu långt in i borgerliga kretsar om hur Magdalena Andersson kommer att vinna valet, sitta i två mandatperioder och klara av att lösa alla de samhällsproblem Socialdemokraterna ägnat förstrött intresse de senaste sju åren.
Så ser ett problemformuleringsprivilegium ut.
***
Idén att borgerligheten under åtta år med Fredrik Reinfeldt som statsminister gjort slut på föreställningen om Socialdemokraterna som det naturliga regeringspartiet känns stundtals mycket avlägsen.
De fyra partier som brukade utgöra Allians för Sverige har sjabblat bort två mandatperioder.
Visst kan man argumentera för att detta är resultatet av maktstrategisk skicklighet hos Socialdemokraterna. Men till stor del har borgerligheten sig själv att skylla. De fyra partier som brukade utgöra Allians för Sverige har sjabblat bort två mandatperioder, utkämpat ett krig utan betydelse för lösningen av faktiska samhällsproblem och gång på gång låtit sig hunsas av Socialdemokraterna.
När alliansbudgeten fick riksdagens stöd i december 2014 borde det ha varit ett tillfälle för politisk stolthet och fortsatt alliansregering. Det borde från borgerligt håll ha varit den enda rimliga tolkningen av situationen. Men istället för att träda fram och axla regeringsansvaret, stämde man in i Socialdemokraternas berättelse om politiskt kaos.
Detta upprepades sommaren 2017 då Transportstyrelseskandalen gav en utmärkt chans att avsätta regeringen, men ställda inför möjligheten att överta regeringsmakten kunde de fyra partierna inte enas om ett misstroende. Än en gång darrade man inför den socialdemokratiska propagandan om ansvarslöshet och politiskt kaos.
Därefter följde den bedrövliga hösten 2018 där Socialdemokraterna genom skamlösa anspelningar på det tyska 1930-talet lyckades slå sönder resterna av det borgerliga samarbetet. Även denna gång föreställde sig tillräckligt många borgerliga politiker att en svag socialdemokratisk regering är bättre än att själv ta regeringsansvar.
Aldrig har väl den tidigare försvarsministern Anders Björcks uttalande om att Sverige har ”Europas fegaste borgerlighet” känts mer träffande.
Vi står nu inför ett valår där detta nedslående skådespel riskerar att upprepas.
***
Att bryta den känsla av oundviklighet som återigen håller på att bre ut sig kring det socialdemokratiska maktinnehavet är avgörande för möjligheterna att få en annan regering efter höstens val. Jag vill därför peka på tre faktorer som jag ser som avgörande för att nå dit.
För det första krävs en insikt om att den stora konflikten i svensk politik inte handlar om Sverigedemokraterna. Att upprätthålla denna konflikt är idag ett svepskäl för att förhindra bildandet av andra regeringar än socialdemokratiska. Jag kanske sårar några kloka liberaler som gjort kampen mot Sverigedemokraterna till sin politiska livsuppgift när jag påpekar detta. Jag tvivlar inte på deras ideologiska övertygelse, men frågan som fler borde ställa sig är om man inte med tiden reducerat sig själva till brickor i ett socialdemokratiskt maktspel.
Nostalgin inför den starka och sakpolitiskt kompetenta socialdemokratin måste få ett slut.
För det andra måste nostalgin inför den starka och sakpolitiskt kompetenta socialdemokratin få ett slut. Inget talar för att Socialdemokraterna skulle förvandlas till något annat än vad den varit i snart två mandatperioder, bara för att Miljöpartiet lämnat regeringen. Samhällsproblemen och statsråden är desamma. I själva verket är det på sin plats för borgerligheten att påminna sig om valåret 2006. Då lät Göran Persson förstå att ”jobben kommer” om bara den socialdemokratiska regeringen blev omvald. Nu är det Magdalena Andersson som på motsvarande sätt säger att tryggheten kommer, om bara regeringen får fortsätta ”vända på alla stenar”. Precis som 2006 är det en strid som borgerliga partier kan vinna genom sakpolitisk trovärdighet och självförtroende. Magdalena Andersson är bara en ny Göran Persson.
För det tredje måste borgerligheten återigen övervinna det som kanske mer än något annat utgjort ett hinder för bildandet av borgerliga regeringar: uppdelningen på fyra partier. För så snart man inte agerar samfällt gör man sig sårbar för socialdemokratiska angrepp. Därför hade Ystads Allehandas politiske redaktör Petter Birgersson rätt när han i en ledare häromveckan konstaterade att det behöver formeras en borgerlig allians bestående av de partier som bestämt sig för att vara ett alternativ till socialdemokratiskt maktinnehav, i dag Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. En sådan allians, som dessutom genom valteknisk samverkan kunde säkerställa att inga borgerliga röster kastas bort, skulle kunna utgöra ett trovärdigt och samspelt regeringsalternativ såväl i väljarnas ögon som i riksdagen.
Det vore befriande.