Angrepp skall mötas med beslutsamt motstånd

När något fruktansvärt har inträffat kan det vara skönt med gemensamhetsskapande symbolhandlingar för att kanalisera de upprivna känslorna. Det kan handla om profilbilder och hashtaggar i sociala medier, om manifestationer, blommor och levande ljus. Ingenting av detta är att förakta. Det fyller en viktig funktion, för de sörjande, och för dem som är rädda och oroliga.

Ingenting av allt detta är dock en lösning på problemet. Det är inte ens en del av lösningen. Terrorister bekämpas inte med blommor och högstämda tal. Terrorism bekämpas med proaktivt förebyggande arbete som är socialt, ideologiskt, polisiärt och militärt.

Det påstås ibland att terroristernas syfte är att göra oss rädda och därför skulle det bästa vi kan göra att låtsas som om ingenting har hänt och fortsätta som vanligt. Det är begripligt varför vissa lockas av en sådan analys. Den är nämligen till intet förpliktigande. Genom att bara fortsätta som vanligt och skjuta de otäcka tankarna ifrån sig kan man intala sig att man bidrar till att nedkämpa terroristerna.

Problemet är att analysen är felaktig. Terroristernas syfte är inte att göra oss rädda, deras syfte är att förändra våra samhällen i grunden. Rädslan är ett medel, inte ett mål. Måltavlorna för terrordåden är inte heller slumpmässigt valda: en shoppinggata i Stockholm, en julmarknad i Berlin, en proppfull strandpromenad i Nice, en konsertlokal och en tidskriftsredaktion i Paris, och nu en arena full med tonårsflickor, är alla symboler för det västerländska konsumtions- och nöjeslivet.

Terroristernas syfte är inte att göra oss rädda, deras syfte är att förändra våra samhällen i grunden.

Allt är inte som förut och det är ingen mening att låtsas som något annat. Förnumstiga debattörer påpekar emellanåt att det är större risk att dö i en trafikolycka än i ett terrordåd, med den underförstådda poängen att man inte ska oroa sig för det senare. Men det finns en avgörande skillnad mellan olyckor och terrordåd. De senare är något som utförs med brått mod, i syfte att döda och skada andra människor. Det är något som inträffar utanpå den alltid existerande olycksrisken i ett samhälle.

Många vittnar om att de under senare år börjat undvika folkmassor, att de ser sig om över axeln en extra gång när de rör sig i köpcentra och liknande miljöer med många människor, att de rentav slutat att gå på konserter. Precis som kriminalitet i ett område får oss att ändra vårt beteendemönster får terrorn oss att göra detsamma. Det kanske är irrationellt att oroa sig, med tanke på hur liten sannolikheten för en enskild att drabbas är, samtidigt har den som är uppmärksam större chans att klara sig om något väl inträffar. Det är med andra ord rationellt för en enskild person att vara vaksam.

Att värna de öppna, liberala och demokratiska samhällen vi länge tagit för givna, innebär inte att bara låtsas som att det regnar. Det innebär att nedkämpa de uttalade fiender som vill avskaffa dessa samhällen och är beredda att göra allt som står i deras makt för att åstadkomma det. Det gäller nazister som använder bomber mot politiska motståndare och flyktingboenden, det gäller vänsterextremister som använder våld och hot för att tysta och skrämma och det gäller de islamister som är beredda att spränga barn i luften och meja ned flanörer med lastbilar för att förverkliga sitt groteska kalifat. Nazism, kommunism och radikal islamism är oförenliga med ett öppet liberalt samhälle.

Nazister, kommunister och islamister kommer inte att låta sig övertygas av kärleksmanifestationer och ändrade profilbilder på Facebook. De är ideologiskt motiverade och tror på sin sak.

Nazism, kommunism och radikal islamism är oförenliga med ett öppet liberalt samhälle.

Lösningen handlar naturligtvis inte om att förbjuda avvikande åsikter. Yttrandefriheten är helt central i ett öppet och tolerant samhälle. Det finns dock andra sätt att begränsa onda krafter. Att personer och organisationer som är fientliga till ett sådant samhälle har yttrandefrihet innebär inte att de har rätt till finansiering från skattebetalarna.

I Smedjans granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har Sofie Löwenmark visat att allt från vänsterextremister som uppmanat till kravaller i Husby, till polska högerextremister som demonstrerat med Nordiska motståndsrörelsen och radikala islamister som spridit antisemitiska och kvinnofientliga budskap, fått föreningsbidrag från svenska staten. Detta är en ordning som genast måste upphöra.

Det är inte heller självklart att organisationer som vill kullkasta hela vårt samhälle skall kunna finansieras av fientlig makt. Under det kalla kriget finansierades det svenska kommunistpartiet, dagens Vänsterpartiet i årtionden från den fientliga supermakt på andra sidan Östersjön, som redan hade invasionsplanerna för Sverige färdiga. I dag strömmar pengar från vår tids värsta våldsideologer, salafisterna i Saudi och Qatar, till moskébyggen i Malmö och Karlstad.

Den ofta missförstådda uppmaningen från den brittiska regeringen till allmänheten  under det andra världskriget att ”keep calm and carry on”, handlade inte om att fortsätta som innan kriget utan om att hålla huvudet kallt och att fortsätta motståndet. I skriften Om kriget kommer från 1961 finns en devis med ett liknande budskap och som borde vara lika aktuell idag:

Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet. Varje väpnat angrepp mot vår frihet skall mötas med beslutsamt motstånd.