Ann Heberlein:
Ångest räddar inte klimatet
Idéer Essä
Den allt mer utbredda klimaträdslan bland unga bör tas på allvar, men att underblåsa den gör mer skada än nytta. En människa med ångest är en människa utan hopp – och en människa utan hopp är en människa utan kraft att påverka, skriver Ann Heberlein.
Enligt en färsk undersökning som omfattar 10 000 personer mellan 16 och 25 runt om i världen lider åtta av tio unga ”klimatångest”. Tre fjärdedelar av de tillfrågade är rädda för framtiden. Hälften anser att mänskligheten är dödsdömd och fyra av tio är tveksamma till att skaffa egna barn på grund av klimatförändringarna.
Jag tar del av undersökningen med blandade känslor. De där åren mellan barn och vuxen är svåra. Det är en period av ifrågasättande och sökande för många människor. Framtiden tycks vara fylld av både löften och hot, möjligheter och faror. När jag var ung var jag rädd för atombomber och aids. Tidigare generationer fruktade kärnkraftverk och krig. I dag kanaliseras den existentiella ångest som tycks vara en oundviklig ingrediens i vuxenblivandet i det som media kallar klimatångest.
Skillnaden mellan min generations rädsla för att drabbas av aids eller ett kärnvapenkrig och dagens klimatångest är det eskatologiska anslaget som odlas i relation till det som kallas klimatkrisen. Budskapet att vi lever i den yttersta tiden pumpas ut i all kanaler, radio, tv, tidningar. Greta Thunberg uppmanar världens unga att skolstrejka och menar att världen befinner sig i början av ett ”massutrotande”. I ett tal som nått miljarder människor uppmanar hon oss att vara panikslagna: ”I want you to feel the fear I feel every day”.
En pojke i min bekantskapskrets drabbades av sömnproblem efter att en lärare upplyst honom och andra elever i hans klass om att världen skulle gå under inom tolv år.
Ytterst få säger emot Greta Thunberg. Hon framhålls som ett föredöme, och vuxna som borde veta bättre eldar på en växande rädsla hos mycket unga människor. Jag läser om ungdomar som hungerstrejkar för klimatet och om unga män som steriliserar sig för att inte belasta klimatet med barn. En pojke i min bekantskapskrets drabbades av sömnproblem efter att en lärare upplyst honom och andra elever i hans klass om att världen skulle gå under inom tolv år. Detta är en annan skillnad: Att vuxenvärlden inte bara bekräftar utan tycks uppmuntra klimatångesten som plågar allt fler barn och unga.
”När vi började med den här forskningen visste vi att många barn och unga var oroliga och rädda för klimatförändringarna, men vi visste inte hur rädda de var”, säger Caroline Hickman, verksam vid University of Bath och en av studiens huvudförfattare. ”Vi kan se att deras oro är befogad, eftersom de lyssnar på vad forskarna säger”, fortsätter hon.
Hickmans påstående är en sanning med modifikation. På DN Debatt skriver en grupp klimatforskare, bland annat Deliang Chen, Göteborgs universitet, Thorsten Mauritsen och Michael Tjernström, båda Stockholms universitet, att det inte finns vetenskapligt stöd för att likställa klimatförändringarna med mänsklighetens undergång. ”Sprid inte bilden av att det är för sent att rädda klimatet”, uppmanar de forskarkollegor.
De får genast mothugg: Inte mindre än tre repliker publiceras i raskt tempo på DN Debatt dagarna efter klimatforskarnas uppmaning. Aktivisten Herman Geijer menar att ”ungdomars ångest för klimatet skapar engagemang och kamp för en bättre värld”. Ytterligare en aktivist, Pontus Bergendahl, Extinction Rebellion, hävdar att ”det finns all anledning att vara klimatalarmist”. Psykologen Kali Andersson menar att vi måste ta ungas klimatångest på allvar. Det är jag enig med henne om – men att ta klimatångesten på allvar är inte synonymt med att bekräfta den och underblåsa den rädsla som kommer i dess sällskap.
Att ta klimatångesten på allvar är inte synonymt med att bekräfta den och underblåsa den rädsla som kommer i dess sällskap.
Rädsla är en känsla som alla levande varelser är bekant med. Forskare som studerat hur djur beter sig när de upplever sig vara hotade och utsatta för fara, rapporterar att rädda djur, precis som rädda människor, pendlar mellan två responser: Driften att fly och aggressivitet. Insikten att rädsla kan leda till våld är sannolikt upphovet till Franklin D. Roosevelts flitigt citerade uttalande att ”det enda vi har att frukta är fruktan själv”. Det finns alltså anledning till att inte uppmuntra rädslan.
Aristoteles menar att människan med nödvändighet måste vara modig. Livet är farligt – och för att våga leva behöver man mod. Modet är alltså kopplat till rädsla: En människa som inte är rädd behöver ju inte vara modig. Rädd kan man ju vara för mycket – ”det fruktansvärda är inte samma sak för alla”, som Aristoteles skriver i Den nikomachiska etiken. All rädsla är inte heller, tänker jag, rationell och förnuftig. Rädslan är en förrädisk rådgivare. Den kan få oss att fatta irrationella, kortsiktiga beslut som bara syftar till att döva ångesten.
Understundom är det dock på sin plats att vara rädd, och det bästa sättet att bemöta människors rädsla är inte att förringa den och betrakta den som farlig. Rädslan bör bemötas med fakta, inte med eskatologiska narrativ eller uppmaningar till panik.
Rädslan bör bemötas med fakta, inte med eskatologiska narrativ eller uppmaningar till panik.
Karin Johannisson skrev känslornas idéhistoria: ”Olika tider accepterar, eller förskjuter, olika känslor och olika uttryck för känslor. Känslor formar sig också i de mönster som samtiden bekräftar”, skriver hon i inledningen till Melankoliska rum och fortsätter ”Just därför är känslotillståndens historia också ett sätt att förstå vår egen samtid”.
Karin Johannissons teori är att känslor inte bara är uttryck för vad individen känner inuti, utan också ingår i sociala processer. Vilka känslor är tillåtna respektive otillåtna? Vilka känslotillstånd uppmuntras – och hur får dessa känslor ta sig uttryck? I varje samtid ingår mönster av känslor och stämningar som mer än andra fångar in vad som berör människor. Dessa blir en del av identiteten och fungerar som raster när omvärlden ska tolkas och blir sätt att förstå både sig själv och andra, liksom de säger något väsentligt om tiden.
Vi lever i rädslans tid. Det skrev Zygmunt Bauman redan 2006. I Flytande rädsla beskriver han modernitetens strävan bort från mörkret, osäkerheten och faran. Vi trodde att vi kunde bygga in oss i trygghet, bort från det som hotar människans existens och liv, utrota fattigdom, smuts och farsoter, resonera bort ondskan och omoralen, göra upp med antisemitism, rasism och sexism genom upplysning. Moderniteten var en rörelse mot osårbarhet.
Osårbarheten visade sig dock vara en illusion: ”Civilisationen är sårbar; den ligger bara på en fasas avstånd till inferno”, skriver Bauman. Den insikten skapade en speciell sorts rädsla, en ständigt närvarande krypande rädsla, en känsla av att leva under ett diffust hot, onda föraningar och ängslan, sömnlösa nätter och ångestfyllda fantasier. Man skulle kunna diagnostisera samtiden med GAD, generaliserat ångestsyndrom. Att lida av generaliserat ångestsyndrom innebär en vardag full av oro för verkliga och inbillade faror, en ständig förväntan på att en katastrof ska inträffa.
En människa med ångest är en människa utan hopp – och en människa utan hopp är en människa utan kraft att påverka sitt liv och sin framtid. Känslor betyder något, men är inte alltid tillförlitliga. Att något känns hopplöst är inte detsamma som att det är hopplöst – och att uppmuntra känslor av hopplöshet är inte konstruktivt. Jag tror inte, som aktivisten Herman Geijer hävdar på DN Debatt att ”ungdomars ångest för klimatet skapar engagemang och kamp för en bättre värld”. Tvärtom.
Att uppmuntra känslor av hopplöshet är inte konstruktivt.
Klimatrörelsens retorik om människan som det största hotet mot världens överlevnad riskerar att hamna i en negativ utilitarism. Jonathan Glover beskriver hållningen i Causing Death and Saving Lives på följande vis: ”The only certain way of eliminating all misery would be the painless extermination of all conscious life”. Det är en logisk, men ytterst destruktiv slutsats av påståendet att det är människan som är hotet. Om människan elimineras så räddas klimatet.
Läs också:
Min avsikt är inte att spela ner eller förneka miljö- och klimatproblemen. Min avsikt är att mana till besinning i ordval och påståenden. Vi lever i en tid som premierar starkt engagemang och känslomässiga utspel, en emotionaliserad tid om man så vill. Känslor tycks trumfa fakta varje gång, och rädsla är en potent känsla – i alla fall om den är kopplad till rätt problem. Den som är rädd för klimatförändringarna framstår som en moraliskt högtstående person, oavsett om denna person agerar eller inte.
Jag menar att vi behöver ändra angreppssätt och tonläge. Det är djupt oansvarigt att sprida idéen att det är för sent att rädda klimatet när det inte finns tydligt och tillräckligt vetenskapligt stöd för påståendet. Överdrifter och eskatologiska narrativ är destruktivt, inte bara för dem som upplever rädsla och ångest utan också för klimatet. Vi, som i vuxenvärlden, har inte rätt att beröva en hel generation framtidstro och hopp. Budskapet som bör sändas är inte att vi är dödsdömda, utan att det finns hopp.
Omslagsfoto: Shutterstock.