Andreas Johansson Heinö: Så kan Liberalerna räddas
Liberalerna må ett vara sjunkande skepp, med allt större splittringar och allt färre väljare, men det finns fortfarande hopp för partiet. Då måste Liberalerna dock släppa idén att politik är en kamp mellan gott och ont, ta sig an segregationen på allvar, och blir tråkigare.
Trettio år efter liberalismens seger i Europa är de svenska Liberalerna på väg mot sitt eget År Noll. Rekordlågt väljarstöd, osedvanligt stor intern splittring såväl ideologiskt som sakpolitiskt och strategiskt, en annalkande EP-valrörelse med en ifrågasatt toppkandidat och ovanpå allt en partiledarprocess som kritiserats för att vara toppstyrd redan innan den kommit igång. Vill man studera ett partis död i realtid är det nu man ska börja anteckna.
Själv reser jag i helgen till Västerås för att sälja böcker vid Liberalernas riksmöte. Men till skillnad från Titanics orkester, som spelade vidare medan fartyget gick mot botten, är mitt syfte med att kränga Hayek och Ahlmark till sjunkande liberaler betydligt mer instrumentellt. Jag tror nämligen att det här partiet går att rädda.
Så, vad krävs för att vända utvecklingen?
Det stora problemet för partiet nu är inte i första hand bristen på väljare – just den utmaningen har man viss erfarenhet av – utan att partiet systematiskt väljer fel strider. EP-val tenderar visserligen alltid att ta fram det allra sämsta hos Liberaler men den här gången tycks det bli värre än vanligt. Ju mer de fokuserar på vad och vilka de är emot, desto större osäkerhet kring vad en röst på partiet faktiskt innebär.
Ska Liberalerna vända utvecklingen måste de för det första omedelbart överge tanken att politiken är en kamp mellan ont och gott. Det finns tillräckligt med posörer i svensk politik. Det finns också alldeles för många utopister. Jasenko Selimovic var inne på rätt spår häromdagen när han påminde om att liberalismens styrka är dess brist på dogmatism och ständiga förmåga till omprövning. Vårda det arvet. Extremism – verklig såväl som inbillad – bekämpas genom politiskt hantverk, inte genom högtidstal.
För det andra: våga prata klass. Segregationen är Sveriges viktigaste politiska utmaning. Den rymmer såväl sociokulturella som socioekonomiska dimensioner. Vänstern vägrar alltjämt se de kulturella aspekterna, om den ens erkänner problemens koppling till invandring. Högern håller å sin sida på att fastna i en endimensionell kulturanalys där invandrare antingen – i SD-versionen – är oförmögna till anpassning av kulturella skäl eller – i M-versionen – oavsett bakgrund förväntas anpassa sig bara de ekonomiska incitamenten är tillräckligt skarpa. Men den som förespråkar social rörlighet måste också våga identifiera de strukturer som bidrar till ojämlikheten.
Det finns en efterfrågan på komplexa analyser av verkliga problem, bortom den sjukliga jakt på ”tydlighet” som partier och medier i övrigt ägnar sig åt.
Sakpolitiskt är man på rätt väg – Liberalerna går exempelvis redan i dag längst i kraven på skattesänkningar samtidigt som de inser att det krävs mer än ekonomiska incitament. Och när nästan hela den övriga borgerligheten – från Anna Dahlberg till Ulf Kristersson – säger sig vilja prioritera statens kärna framför liberaliseringar står Liberalerna faktiskt fortfarande pall och påpekar att det är en falsk motsättning. Det är inte populärt, men det är rätt, och kommer att löna sig i längden.
För det tredje: våga vara tråkiga. Det finns en efterfrågan på komplexa analyser av verkliga problem, bortom den sjukliga jakt på ”tydlighet” som partier och medier i övrigt ägnar sig åt. Behovet av ”vuxna i rummet” kvarstår, även om Moderaterna var fel parti och deras kampanj feltänkt (vanligen brukar vuxna kännetecknas av att de, till skillnad från exempelvis barn och tonåringar, inte berättar att de är vuxna). Snarare handlar det om att bygga trovärdighet genom att våga ge komplicerade svar på svåra frågor, genom att våga vara osäker när det är uppenbart att ingen vet de bästa lösningarna. Kort sagt: det som en gång i tiden var partiets bästa gren.
Finns det en plats för ett tråkigt och pragmatiskt liberalt parti som lägger symbolpolitiken åt sidan och ägnar sig åt de stora frågorna? Jag tror det. Jag tror också att det kan öppna en konfliktyta mot vänstern som är helt nödvändig för borgerligheten. Ska styrkeförhållandena ändras måste väljare börja röra sig från vänster till höger och inte bara skutta runt inom det som tidigare kallades Alliansen. Frågor om segregation, klass och jämlikhet är sorgligt undervärderade i svensk debatt men kan precis lika gärna lyftas från höger. Det borde vara Liberalernas nästa uppgift.