Andreas Johansson Heinö: Ingen vinner valet i Holland
Imorgon väljs Geert Wilders till allsmäktig president i Nederländerna. Eller? I den mediala fixeringen vid Wilders – varje rubrik, varje bildsättning – riskerar både nyanserna och de stora sammanhangen gå förlorade. Ett nytt kapitel ska skrivas i berättelsen om populismens segertåg som efter Brexit och Trump nu stannat till i Holland i väntan på vidare färd mot Frankrike och Marine Le Pen i maj. Visst finns det likheter. Men också väsentliga skillnader.
Som att det holländska valet handlar bara delvis om invandring och nästan inte alls om EU. Eller att opinionsmätningarna faktiskt visar att det är de proeuropeiska och invandringspositiva partierna som har ökat mest sedan förra valet. Framförallt är populism gamla nyheter i Holland.
Nederländska väljare har längre erfarenhet av invandringsfientlig populism än de flesta. Redan 1982 vann högerextrema Centrumpartij mandat i parlamentet. Det är nu femton år sedan Pim Fortuyns parti vann 17 procent och bildade regering. Och et är sju år sedan som Wilders själv redan 2010 vann 15 procent och under två år samarbetade med en högerregering.
Faktum är att Wilders idag har mindre chanser till politiskt inflytande än den gången. Wilders har radikaliserats – till skillnad från de flesta andra högerpopulister är han mer öppet rasistisk idag än när han slog igenom. Idag vill inga andra samarbeta med honom.
Vill man se det holländska valet som exempel på trender i europeisk politik får man lyfta blicken. Till exempel tycks vänstern kollapsa. Socialdemokraterna – traditionellt ett av de två stora i holländsk politik – har tappat tre fjärdedelar av sina väljare. Samtidigt har inte Socialistpartiet vuxit. Den traditionella vänstern samlar i opinionsmätningarna knappt var femte väljare, det är en kris som får den brittiska eller franska vänstern att verka närmast välmående.
Istället är det i mitten av holländsk politik man förmodligen kommer hitta valets vinnare. GroenLinks – som svenska Miljöpartiet fast hasch och tulpaner istället för surdeg och maskrosor – har ökat från två till tolv procent. Partiledaren Jesse Klawer tycks uppleva precis den valrörelse Gustav Fridolin bara har fått drömma om. Även vänsterliberala Democraten 66 har gått framåt. Faktum är att stödet för de mest invandringsnegativa partierna inte tycks öka. Trots troliga framgångar för PVV förväntas Mark Ruttes regerande högerliberala VVD – som likt Tories försökt möta populismen genom att konkurrera om de invandringsfientliga väljarna – tappa stöd.
Allra mest intressant, åtminstone för en statsvetare, är dock den extrema splittringen av väljarstödet. Inget parti har i de senaste mätningarna haft mer än 16-17 procent. Vi är på väg mot ett nytt världsrekord i hur liten andel av rösterna som krävs för att bli största parti i en etablerad demokrati.