Ändamålen helgar inte övervakningen

Inrikesminister Mikael Damberg fyrade av en allvarlig anklagelse förra veckan:

– De måste välja sida. Antingen skyddar man kriminella eller så deltar man i uppslutningen mot organiserad brottslighet.

Måltavlan var internetleverantören Bahnhof, och dess brott att den är skeptisk till Dambergs politik.

Det finns det goda skäl att vara. Regeringens förslag till en ny datalagringslag – den förra underkändes av EU-domstolen för att den bröt mot grundläggande fri- och rättigheter – är problematisk ur integritetshänseende. Förra gången var det tack vare att operatörer och nätleverantörer som till exempel Bahnhof ifrågasatte och överklagade lagstiftningen som EU-domstolen fällde den. Om Bahnhofs vd Jon Karlung har rätt i sitt påstående att förändringarna i det nya lagförslaget bara är kosmetiska, kan samma sak komma att hända igen.

Det skulle i så fall förklara Dambergs ilskna reaktion på Bahnhofs besked.

Allt som krävs för att helt oskyldiga människor ska ta skada av att internet- och telekomföretag tvingas spara uppgifter om dem är en dataläcka.

Inrikesministerns resonemang är lätt att följa. Med tillräcklig övervakning går det att sätta dit de flesta brottslingar, vilket innebär att den som motsätter sig ökad övervakning hindrar rättsväsendet från att sätta dit brottslingar. Alltså står den på de kriminellas sida.

Vad Damberg tyvärr verkar glömma är att majoriteten av dem som ringer telefonsamtal eller surfar på nätet i Sverige inte är kriminella. De är vanliga laglydiga människor vars integritet hotas av datalagringen. Ju mer data som lagras om en individ, desto större skada kan åsamkas honom eller henne.

Även personer som inte bryter mot lagen kan ha hemligheter som kan skada dem. Man kan vilja hemlighålla ett besök på en abortmottagning, en sjukdom, ett förhållande som ens omgivning inte accepterar eller att man söker ett nytt jobb. I vintras hamnade känslig information om flera hundra stockholmare med ekonomiskt bistånd i fel händer när ett it-bolag fick tekniska problem. Bland dem fanns personer med skyddad identitet – brottsoffer, inte brottslingar – vars adresser läckte ut. Allt som krävs för att helt oskyldiga människor ska ta skada av att internet- och telekomföretag tvingas spara uppgifter om dem är en dataläcka. Och vi vet alla hur vanliga de är.

Om inte annat borde Damberg veta det. Hans företrädare Anders Ygeman fick lämna sin post i samband med skandalen på Transportstyrelsen, då sekretessbelagda uppgifter läckte ut till icke säkerhetskontrollerad personal i utlandet. Det rörde sig om körkortsregister, företagshemligheter och känslig information om infrastruktur.

För ett par månader sedan avslöjade Computer Sweden att alla telefonsamtal till vårdguiden 1177 sedan 2013 som tagits emot av vårdentreprenören Medicall oskyddat spridits på nätet. Känslig patientinformation om ett väldigt stort antal människor blev tillgänglig, som inte hade kunnat spridas om den inte lagrats från första början. Man kan helt enkelt aldrig lita på att information som finns lagrad är riktigt säker.

Förutsatt att detta inte är nyheter för Mikael Damberg, menar han förmodligen att det är en prioriteringsfråga. Regeringen är beredd att utsätta vanliga människor för risker i syfte att ta krafttag mot en annan risk – kriminella.

I själva verket handlar det dock inte om prioriteringar. Det handlar om två vitt skilda syner på statens relation till medborgaren.

De som motsätter sig att data lagras om alla, misstänkta brottslingar som oskyldiga, försvarar med största sannolikhet inte brottslingarna utan de oskyldiga.

Varje gång staten inskränker människors frihet motiveras det med att det nya förbudet eller den nya skatten tjänar ett högre syfte. Det är egentligen fel att hindra människors fria val eller ta deras pengar, men över nästan hela det politiska spektrumet är föreställningen utbredd att ändamålen helgar medlen. Med en sådan världsbild går det att rättfärdiga att göra intrång i allas privatliv, exempelvis genom att lagra information om hennes kommunikationer, i syfte att hindra fåtalet från att skada andra – eller åtminstone straffa dem i efterhand.

Problemet med detta synsätt är att det blir svårt att dra gränser. Om polisen ska kunna kräva att it- och telekomföretag lämnar ut lagrad information om sina kunder när det gäller mord och våldsbrott, varför inte även vid mildare brottslighet? Förtal? Författandet av osmakliga kommentarer på Flashback?

Mot detta står idén om att vissa rättigheter – till exempel rätten till ett privatliv – är okränkbara. Det måste krävas synnerliga skäl, som en allvarlig misstanke om brott, för att få kränka dem. Det är en sak att övervaka en person som misstänks ha begått brott; det är en helt annan sak att övervaka alla i hopp om att kunna knyta några få till ett brott.

De som motsätter sig att data lagras om alla, misstänkta brottslingar som oskyldiga, försvarar med största sannolikhet inte brottslingarna utan de oskyldiga. Av någon anledning låtsas inte Damberg och regeringen om att oskyldiga drabbas av datalagringstvång. Kanske eftersom det då blir så mycket svårare att rättfärdiga övervakningen.