Allemansrätt vs äganderätt

– Vi har en invasionsproblematik, säger Carl af Petersens.

– Det görs varje år runt två miljoner besök på våra marker. Men ta siffran med en liten nypa salt, det är svårt att exakt beräkna. Det kan vara färre och det kan vara fler.

Carl af Petersens är den nionde generationen i släkten att driva gården Erstavik, i kommunen Nacka söder om Stockholm. Med sitt läge – det är bara cirka sex kilometer från gårdens norra gräns till Kungliga Slottet i Stockholm – är Erstavik en grön oas som lockar många stockholmare. Baksidan med det är att slitaget på marken blir enormt. Även om alla besökare sköter sig ger det stora antalet upphov till skador; hundratusentals fötter på en stig sätter avtryck. Att ha många människor i rörelse på marken försvårar även gårdens drift. Och trycket verkar inte minska – tvärtom, enligt Carl af Petersens.

– Jag tror att vi är den privata markägare som har flest allemansrättsliga besök på våra marker varje år. Och i takt med att det byggs allt mer i närheten så ökar trycket.

Situationen på Erstavik verkar även vara talande för utvecklingen i hela landet. Trycket på tätortsnära marker ökar, samtidigt som det snarare minskar i områden med låg befolkningstäthet. Erstavik sticker dock ut nationellt med det stora besöksantalet. Lite ovanligt är även att situationen har lett fram till ett avtal mellan kommunen och gården. Kommunen ger en ersättning mot att besökare får utnyttja vägar och att leder får hållas och underhållas, ett system som fungerar väl.

Från bärplockning till mountainbike

Eftersom Erstavik påverkas så pass kraftigt av allemansrätten är det en bra plats att börja på för den som vill se hur allemansrätten fungerar i Sverige. Här märks trender tydligt. Bland annat kan Carl af Petersens se att människors nyttjande av naturen har förändrats.

– För 20–30 år sedan ägnade sig många åt att plocka bär och svamp. I dag är många fler ute för att träna. Min bild är att man har en annan syn på naturen. Det mest uppenbara exemplet är hur användningen av cykeln har förändrats. Förr användes cykeln som färdmedel och för att se landskapet. I dag har den vanliga cykeln bytts mot en mountainbike, som körs i terräng. Nu handlar det inte längre om att njuta av naturen från cykeln; i stället har naturen blivit en arena för träning. Det här är något annat än den tradition som allemansrätten har vuxit fram ur.

– Som markägare kan man inte göra något åt samhällsförändringarna. Men den utveckling vi ser i dag väcker frågor kring vad allemansrätten är till för och vad syftet är. Utan att ha svar på det måste man se om sedvänjan utvecklar sig i den riktning som är naturlig eller önskvärd.

Carl af Petersens fångar här ett dilemma med allemansrätten: begreppet är något abstrakt. Idén med allemansrätten är att ge alla rätt att vistas och umgås med naturen i Sverige. Men svensk lagstiftning nämner bara övergripande allas tillgång och ansvar till naturen. Enligt 2 kap 15 § regeringsformen ska alla ”ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Närmare än så beskrivs inte allemansrätten, varken i grundlagen eller annan lagstiftning.

Då allemansrätten inte är mer tydligt definierad i lag kan den sägas vara det som blir kvar mellan de lagstadgade skydden för hemfrid, markägarens ekonomiska intressen, naturskydd och de begränsningar som uppstår i användningen och bruket av mark för exempelvis jordbruk. Grundläggande är att markägare får tåla att människor passerar eller tillfälligt vistas på marken. En dom i Högsta domstolen (NJA 1996 sid 495) ger också vägledning om hur omfattande intrång en markägare ska behöva tåla på grund av allemansrätten.

Men var går mer exakt gränserna mellan allemansrätten och äganderätten? Bertil Bengtsson, professor och före detta justitieråd, skriver i en kunskapsöversikt från Naturvårdsverket (2004) att hänvisningar görs till sedvanan, för att få någon ledning för hur markägarens och allmänhetens intressen skall vägas mot varandra.

Detta är inte så upplysande, konstaterar Bertil Bengtsson. Eftersom, skriver han:

Sedvanan varierar till exempel i skilda landsändar och bland olika grupper av människor. Dess innehåll är svårt att beskriva närmare. Det är inte underligt att allemansrättens innebörd blivit livligt omdebatterad. En särskild svårighet är att man inte alltid skiljer mellan å ena sidan vad som kan anses som gott uppförande på̊ annans mark eller anständigt uppträdande av markägaren, å andra sidan vad rättsreglerna påbjuder. Ett beteende som de flesta människor anser hänsynslöst medför långtifrån alltid juridiska efterräkningar.

Det faktum att allemansrätten inte är tydligt definierad gör också att den inte är låst vid hur människor nyttjade naturen vid en särskild tid i historien. Hade den varit noggrant avgränsad i lag hade kanske rätten att plocka bär för eget bruk betonats, samtidigt som det inte hade varit lika självklart att nya fritidsaktiviteter skulle få utföras med hänvisning till allemansrätten – som att köra mountainbike i skogen.

Äganderätt versus allemansrätt

Att allemansrätten är anpassningsbar för nya influenser, som ofta omfamnas stegvis av allmänheten, betyder att det lär uppstå nya spänningar mellan äganderätten och allemansrätten. Det kan sägas ske löpande omprövningar av vad allemansrätten innebär, i takt med utvecklingen. Ska inte de nya sätten att umgås med naturen leda till alltför stora spänningar krävs det en ansvarsfull och möjligen ödmjuk inställning från såväl markägare som allmänhet. På den punkten ser Carl af Petersens oroande tendenser:

– Det har skett en förskjutning i det allmänna medvetandet som blir allt mer tydligt. Tidigare var alltid utgångspunkten äganderätten, den trumfade allemansrätten. Nu verkar i stället andra intressen kunna trumfa äganderätten. Allemansrätten verkar ha kommit att förknippas med en majoritetsrätt. En utveckling jag tror är en konsekvens av ett allmänt utökat rättighetstänk.

Trots att Carl af Petersens ser en del problem är han emot att lagstiftaren skulle ge sig i kast med att tydligare definiera allemansrätten.

– Om man ska lagstifta ser jag flera problem. Den lagstiftning man skulle få fram skulle sannolikt leda till att markägaren får sina rättigheter inskränkta. Allemansrätten måste innehålla stora portioner hänsyn och respekt, från markägare och allmänhet. Det är svårt att täcka in med helomfattande lagstiftning.

– De som är för en tydligare definierad allemansrätt brukar tala om att det behövs för att hindra turistföretag eller andra kommersiella intressen från att exploatera allemansrätten. Men där är mitt motargument att dagens lagstiftning räcker – om den respekteras. Men där finns ett problem, du kan som markägare ha rätt men det finns stora problem med att få rätt. Enda sättet är i princip att väcka civilrättslig talan i en domstol.

Ingår monsterjakt?

Att nyttjandet av naturen har ändrats under senare år märks inte bara runt Stockholm. I en utredning från Naturvårdsverket (2011) om allemansrättens framtid konstaterades:

Det har alltid funnits ett dynamiskt samspel i friluftslivets ”gränstrakter” med delvis överlappande samhällsfenomen som idrott, sport och turism. […] En dagsaktuell tendens i dessa gränstrakter är friluftslivets sportifiering i form av att traditionella friluftsaktiviteter som att vandra, klättra eller paddla i naturpräglade landskap ”sportifieras” genom ”multisporttävlingar” och olika ”lopp”.

Det finns dock fler förändringar än att inslaget av sport ökar. Exempelvis har datorspelen flyttat ut i naturen. Att gå på skattjakt eller jaga monsterödlor i den svenska naturen är nu fullt möjligt. Allt som behövs för att exempelvis se ett digitalt odjur i landskapet är en hyfsat modern mobiltelefon med kamera och spelet Pokémon Go. Spelprogrammet filmar omgivningen i realtid och lägger till element i landskapet som visas på mobilens skärm. Det här gör att användare av spelet Pokémon Go kan jaga fantasidjur lite varstans. Fenomenet var särskilt stort för två år sedan, då såväl barn som vuxna kunde ses vandra runt planlöst med blicken fast fäst på mobiltelefonen.

Faller det verkligen inom allemansrätten att jaga digitala monster i skogen? Magkänslan säger kanske ja. Samtidigt är jakten efter Pokémons fjärran från vandrarens historiska rätt att nyttja någon annans mark för att förflytta sig från plats a till plats b. Dessutom kan den här typen av verksamheter innebära ett kommersiellt nyttjande av mark som ägs av någon annan än den som tjänar ekonomiskt på aktiviteten.

”Märkligt att det går att göra så”

Det är fler markägare än Carl af Petersens som ser att det har skett en förändring i nyttjandet av allemansrätten. Björn Galant, expert på allemansrätt på Lantbrukarnas riksförbund, berättar om sina erfarenheter:

– När jag åker runt i landet och träffar några av våra 140 000 medlemmar, som i många fall är markägare, varierar bilden av om allemansrätten är ett problem. Inställningen bestäms generellt av var de bor. Runt större städer som Östersund, Västerås och Växjö är det mer liv och rörelse i markerna än i Västerbottens inland. Störningarna som upplevs är ofta kopplade till bebyggelse. Särskilt mycket problem märks där kommuner planerar nya bostäder på den egna marken och förutsätter att privatägd mark kan användas för rekreation.

Björn Galant påpekar dock att det finns ett stort värde i allemansrätten, särskilt i en tid när kunskapen om jord- och skogsbruket minskar.

– Vi är verkligen för allemansrätten, även om vi har en del synpunkter.

Han noterar att det har skett flera förändringar som över tid har lett till att allemansrätten är något annat, än vad den var på 1930-talet då begreppet myntades. Även han tar cykeln som exempel:

– Allemansrätten är en rätt att färdas genom landskapet och tillfälligt övernatta. Det anses att det gäller till fots, på skidor, på häst och på cykel. Men är det självklart att samma rätt ska gälla i dag – när cykeln har gått från att vara stor, tung och militärgrön till att ha 36 växlar, fjädring och en konstruktion som möjliggör att en vältränad person kan trampa den uppför en slalombacke? Likaså har hästen gått från att vara ett arbetsredskap till att användas för rekreation och sport. Det här kommer att bli jätteviktigt att förhålla sig till för politiker och makthavare.

– Även dagens storskaliga bärplockning, som sker med stöd av allemansrätten, är konstig. Det är en sak när någon plockar bär för eget behov. Men det är knappast rimligt att bärföretag kan omsätta många miljoner på att de utnyttjar allemansrätten. Tänk tanken att du bor i skogen utanför Kramfors och plötsligt dundrar det in fem folkvagnsbussar med bärplockare som rensar fastigheten på bär och sedan sticker. Det är märkligt att det går att göra så.

Skog som görs obrukbar

Att kunskapen om naturen och allemansrätten brister bekräftas även av andra. Viveka Beckeman är chefsjurist på det statliga skogsbolaget Sveaskog. Hon berättar:

– Sveaskog är Sveriges största markägare och vi vill få ut folk i naturen. Men vi har haft problem med att en del som nyttjar allemansrätten har en vag kunskap om dess gränser. Det har varit problem med bland annat tältläger och nedskräpning på Sveaskogs marker.

– Vill man som vi långsiktigt värna allemansrätten krävs det åtgärder i dag. Gör vi inget riskerar problemen att förvärras och då blir många markägares svar att börja bomma igen vägar och på andra sätt försöka försvåra tillgängligheten.

Ska det gå att hantera de förändringar som syns i dag tror Beckeman, till skillnad från af Petersens, att det krävs en i lag tydligare definierad allemansrätt.

Sveaskog och Viveka Beckeman har även tagit en principiellt viktig strid. I november 2015 stämde Sveaskog fyra företag som utan att betala bedrev biltestverksamhet på sjöar tillhörande Sveaskog. De fyra företagen hävdade att de fick utnyttja marken bland annat med stöd av allemansrätten. I pressmeddelandet från Sveaskog gick att läsa:

För att få rättsläget klarlagt har Sveaskog nu stämt biltestföretagen och begärt att tingsrätten ska pröva om verksamheten omfattas av allemansrätten eller ej. Tvisten rör alltså inte pengar utan om Sveaskog har rätt att ta betalt för att andra bedriver verksamhet på vår mark. Vi ser det som en principiellt viktig fråga ur ett äganderättsperspektiv.

Men det blev aldrig något klarläggande, berättar Viveka Beckeman.

– Vi kom överens innan domen föll i Luleå tingsrätt. Men vi nådde en bra överenskommelse. Om man har ett nyttjande utöver allemansrätten måste markägare kunna få betalt.

I en del fall verkar däremot allemansrättens påverkan vara så stor att det är svårt att lösa. Förra året meddelade Sveaskog att bolaget skulle börja sälja stadsnära skogar. På frågan om utvecklingen kring allemansrätten har något med det att göra svarar Viveka Beckeman:

– Ja, delvis. Stadsnära marker är svåra att bruka eftersom de som bor i närheten inte vill att skogen avverkas. När vi ska genomföra skogsbruksåtgärder får vi ofta väldigt mycket synpunkter. I det läget kan ett alternativ för oss vara att sälja för bevarande. Det är inte Sveaskogs uppgift att tillhandahålla marker som enbart ska nyttjas för rekreation och friluftsliv.

Här kommer Viveka Beckeman in på en intressant förändring i inställningen till mark. Det framstår som att allemansrätten i förlängningen har givit sina nyttjare en uppfattning att de har en talerätt i markfrågor. Något som i så fall indikerar att det har skett en försvagning av äganderätten.

Fri i naturen

Det finns inga klara svar vad gäller allemansrättens framtid. Carl af Petersens, Björn Galant och Viveka Beckeman ger alla samma lägesbild, men åsikterna om eventuella åtgärder går isär. Av flera skäl är det svårt att avgöra hur allemansrätten ska hanteras i framtiden, trots de hotande problemen.

En initial svårighet är att det finns en splittring redan i historieskrivningen. Allemansrätten beskrivs dels som en sedvänja som har funnits sedan hedenhös, dels som en politisk produkt från 1900-talets första hälft. De motsägelsefulla beskrivningarna har uppmärksammats och bemöts av professor Klas Sandell i Naturvårdsverkets rapport ”Allemansrätten och dess framtid” (2011):

I debatten om allemansrätten förekommer inte sällan både argumenteringen att den har funnits sedan urminnes tider – och därför inte får ifrågasättas – respektive att den bara är ett modernt påhitt och ett övergrepp på̊ den privata äganderätten – och därför snarast bör avskaffas. Men när vi söker efter allemansrättens historiska rötter är det viktigt att komma ihåg att friluftsliv är en viktig del av det moderna urbaniserade industrisamhällets relation till natur och landskap. […] Det här hindrar förstås inte att olika aspekter av det som idag kallas allemansrätten har historiska rötter långt bortom industrisamhället, men dessa aspekter var då relaterade till andra samhällsformer och hade därför annorlunda roller än idag.

Sandells kommentar för oss in på nästa problem kring hur allemansrätten ska hanteras i en föränderlig värld. Samtidigt som den kan sägas inskränka äganderätten gynnar den nämligen andra värden.

Att Sverige har ett starkt friluftsliv är mycket tack vare allemansrätten. Den har möjliggjort för svensken att upptäcka landet, till havs eller på land. I naturen är människan fri. På det här sättet har allemansrätten bidragit till en ökad kunskap om djur och natur. Allemansrätten lär oss att umgås med naturen.

Svenska Turistföreningen, STF, är en organisation vars arbete bygger på allemansrätten. Jenny Engström, som är kommunikationsansvarig på föreningen, berättar om värdet av allemansrätten:

– Allemansrätten är mycket viktig för allas möjlighet att uppleva naturen. Men den fungerar bara så länge vi använder den med respekt. Grundregeln är att inte störa och inte förstöra. I alla sammanhang där STF har möjlighet slår vi ett slag för allemansrätten.

En sista fråga som visar på svårigheten i att hantera allemansrätten är den ständigt aktuella frågan om bärplockning. Som Björn Galant påpekar är det inte den enskildes bärplockning för eget bruk som ifrågasätts nu för tiden utan den storskaliga plockningen. Men om storskalig bärplockning utesluts ur allemansrätten, vad händer då med bären? Ett troligt scenario är att de blir kvar i skogen, om inte konsumenterna är beredda att betala mer, och att bären förgås i skogen är knappast ett gott hushållande med resurser.

Det finns olika modeller för hur en allemansrätt kan vara utformad. I Sveriges grannländer finns sådant som liknar allemansrätten, men då är ofta bärplockningen mer begränsad. I Norge görs skillnad på utmarker och mark som är tagen i anspråk eller används av lantbruket. Utmarkerna får nyttjas av allmänheten på ett sätt som liknar allemansrätten. Även Finland har något som liknar allemansrätt, men med begränsningar kring eldning och tältning.

Frihetliga målkonflikter

Något som gör det särskilt svårt att hantera allemansrätten är de frihetliga målkonflikter som finns mellan individens möjligheter att röra sig fritt, företagens möjligheter att skapa värde och markägarens rätt till sin mark. Att vara för att individen ska få ströva runt i skogen – umgås med naturen – är lätt. Precis som att det är rimligt att företag ska få använda bären i skogen, om alternativet är att bären ruttnar bort. Samtidigt är det självklart att markägare ska ha rätt till sin mark.

På sätt och vis är allemansrätten i sig en typ av lösning på den besvärliga målkonflikten. Men eftersom människors nyttjande av naturen förändras förblir rätten omdiskuterad. Varje generation måste lära sig att känna naturen och vad som ingår i allemansrätten. I brist på tydlig definition i lag måste allemansrättens innehåll bestämmas av varje generation, på gott och ont.