Vid en första anblick verkar den grundläggande tesen i Jonathan Aldreds bok Licence to Be Bad: How Economics Corrupted Us vara välbekant: modern nationalekonomi stirrar sig blind på att framstå som vetenskaplig och har en tendens till övertro på abstrakta matematiska modeller som utgår från antaganden om mänskligt beteende som långt ifrån alltid överensstämmer med verkligheten. I sin önskan att matematisera mänskligt beteende väljer nationalekonomer därför att prioritera saker som är lätta att räkna på i sina analyser, i stället för svårmätbara saker som moraliska överväganden och mellanmänskliga faktorer. Detta är en sund kritik som nationalekonomer ofta kan behöva påminnas om. Gott så.

Om man tittar närmare på vilka motargument Aldred faktiskt lägger fram i boken verkar det dock finnas andra grunder för Aldreds kritik mot den moderna nationalekonomin än de rent metodrelaterade. Aldred argumenterar för att en lång rad allmänt erkända teorier (från spelteori och free rider-problemet till själva konceptet humankapital) inte bara har utvecklat nationalekonomin som akademisk disciplin åt fel håll, utan att de har förändrat människors vardagliga beteende till det sämre. Kort sammanfattat anser Aldred att nationalekonomin har gått från att vara ett interdisciplinärt undersökande av hur samhället fungerar, till att bli en imaginär matematisk snuttefilt för giriga kapitalister och lata politiker.

Aldred argumenterar genomgående att den matematiska nationalekonomin, som ofta stolt framhåller att den är fri från arbiträra idéer som moral och etik, i själva verket är baserad på en rad moraliska och etiska grundantaganden. Ett tydligt exempel är när han tar upp ekonomen och juristen Richard Posners artikel The Economics of the Baby Shortage, där Posner argumenterade för att avreglera adoptioner och tillåta en fri marknad för bebisar för att åstadkomma värdemaximering (wealth maximisation). Att Aldred väljer att lyfta just detta exempel är ingen slump; han framhåller det som bevis för att ekonomen Posner (och underförstått alla de som tänker som han) hade ”tappat kontrollen med verkligheten och lämnat moralen längs vägen” (min översättning). Aldred lyfter ofta liknande exempel, och avfärdar dem med att de går emot ”de flesta människors common sense” och ”känns fel”.

Public choice-skolan har korrumperat oss till själviska och cyniska varelser som bara har våra egna intressen för ögonen, heter det.

Många av de underliggande antaganden som nationalekonomi bygger på, de moraliska ställningstaganden som Aldred pratar om, är knappast hemliga. Uträkningarna bygger på att människor är rationella och i grunden själviska, och att de agerar för att maximera sin egen nytta. Detta gäller inte bara i affärsvärlden, utan är (enligt mikroekonomin) även grunden för människors sociala beteende. Dessa antaganden lägger också stort fokus vid individen som aktör, och lägger grunden till själva idén att det största välståndet och de friaste samhällena skapas av fria individer som interagerar på fria marknader.

Vidare argumenterar Aldred för att det är denna snedvridna moral inom nationalekonomin som har gjort att människor inte längre accepterar höga skatter och inte antar att alla politiker och offentliga tjänstemän är goda, osjälviska och kompetenta. Public choice-skolan har korrumperat oss till själviska och cyniska varelser som bara har våra egna intressen för ögonen och inte litar på någon annan än oss själva, heter det. Nationalekonomin måste backa bandet och återgå till att inkludera moral och goda ting i sina rekommendationer – även om Aldred inte är speciellt tydlig med vilka dessa moraliska och goda ting han eftersöker är mer än att beskriva dem som ”common sense”.

Gradvis träder ett mönster fram i boken. Aldred argumenterar emot individuell lönesättning eftersom det är kollektivets ansträngningar och tidigare generationers idéer som har skapat värdet – inte individens insats. Han argumenterar mot värdemaximering och privatisering för att de bygger på (enligt honom) falska etiska antaganden om incitament och effektivitet. Han argumenterar mot utsläppshandelssystem som klimatåtgärd eftersom de endast ”räddar regeringar från det politiskt smärtsamma jobbet att bestämma hur utsläppsrätterna ska fördelas mellan, säg, flygbolag, elproducenter och bilföretag.”

Aldreds tes visar sig vara välbekant. Det han riktar sin kritik mot är vårt ”nuvarande sätt att tänka”. ”Vissa kommentatorer kallar det nyliberalism”, skriver Aldred på bokens tredje sida, ”men ni kommer inte att se det ordet igen i den här boken”. I stället för att rakt ut kritisera diverse frihetliga idéer som Aldred anser dominera vårt tankesätt, försöker han kamouflera sin bok som en kritik mot nationalekonomi.