Alkoholmonopolet är misslyckad politik

1955 slopades motboken och Systembolaget fick ensamrätt att sälja alkohol i detaljhandeln. Detta markerade starten för vad som populärt kallas alkoholmonopolet och vad politiker ofta ser som ett av de viktigaste alkoholpolitiska styrmedlen. Att monopolet verkligen har de styrande effekter som det påstås ha är dock allt annat än uppenbart.

Konsumtionen av alkohol är lägre i Sverige än i många andra länder. Jämfört med Danmark är konsumtionen 16 procent lägre och jämfört med hela EU 26 procent lägre. Detta faktum anförs ofta som bevis på att alkoholmonopol dämpar konsumtionen. Det vetenskapliga stödet för ett sådant påstående är dock svagt. Fakta talar snarare för att Systembolagets ensamrätt inte har någon nämnvärd effekt. Detta skrev jag om i Synd och skatt, en rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, en del av finansdepartementet, som släpptes tidigare i år.

För det första ökade inte alkoholkonsumtionen i de stater i USA och de provinser i Kanada som öppnade för privata aktörer att sälja alkoholdrycker. Det finns några undantag. Exempelvis öppnade man för privata aktörer i provinsen British Columbia 2003 och åren därefter ökade alkoholkonsumtionen. Orsaken var dock att de privata aktörerna pressade priserna och att alkoholen därmed blev billigare. En sådan utveckling kunde ha motverkats genom en höjning av alkoholskatten.

Den högre alkoholkonsumtionen i andra EU-länder kan fullt ut förklaras av att priset på alkohol är lägre i dessa länder.

För det andra visar de få utvärderingar som har genomförts av omregleringarna i USA och Kanada att alkoholmonopol antingen inte har någon effekt, alternativt en mycket begränsad effekt. Det finns även en ofta citerad svensk studie (Noval och Nilsson 1984) som visar att den totala alkoholförsäljningen ökade med 15 procent när mellanöl tilläts säljas i svenska livsmedelsbutiker i slutet av 1960-talet. Denna studie feltolkas ofta av alkoholforskare och av WHO som att alkoholkonsumtionen per capita ökade med 15 procent. I själva verket ökade helt enkelt den alkoholkonsumerande befolkningen kraftigt mot slutet av 1960-talet när 40-talistgenerationen blev myndig. Tar man hänsyn till att folkmängden ökade, och då främst i de åldrar som dricker relativt mer alkohol, kan en stor del studiens resultat förklaras av demografiska förändringar. Dessutom tar studien ingen hänsyn till smuggling, hemtillverkning och egeninförsel och kan därför inte sägas uttala sig om konsumtionen som helhet.

För det tredje kan den högre alkoholkonsumtionen i andra EU-länder fullt ut förklaras av att priset på alkohol är lägre i dessa länder. Det mest relevanta exemplet är Danmark. Om priset på alkohol i Danmark höjdes till samma nivå som i Sverige skulle danskarna dricka lika mycket som svenskarna eller till och med mindre. Det finns således inget utrymme för det svenska alkoholmonopolet att förklara en lägre svensk konsumtion jämfört med andra länder.

Hur kan det komma sig att alkoholmonopol inte bidrar till en minskad alkoholkonsumtion? Det är viktigt att förstå att monopolet inte är ett styrmedel utan en begreppsram som inrymmer flera åtgärder för att försöka påverka svenskarnas alkoholkonsumtion. Öppettider och åldersgränser är två exempel på åtgärder. Dessa är inte unika för länder med alkoholmonopol, utan tillämpas i många länder där privata aktörer tillåts sälja alkohol.

Systembolagets ensamrätt är inte heller ett styrmedel i sig. Styrningen sker i stället genom de krav som följer med ensamrätten: kravet på begränsat antal butiker och kravet att försäljningen ska ske utan vinstintresse. Unikt med den svenska alkoholpolitiken är således begränsningen i antalet butiker som säljer alkohol och att personalen på Systembolaget till exempel inte får uppmuntra till merköp. Detta innebär bland annat att det i Sverige finns mellan 10 till 20 gånger färre butiker per capita som säljer alkohol jämfört med många andra länder inom EU.

Faktum är att alkoholmonopolet till och med kan öka tillgängligheten till alkoholdrycker.

Det finns inga starka belägg för att färre alkoholbutiker leder till en lägre alkoholkonsumtion. Det finns visserligen ett stort antal vetenskapliga studier som alkoholforskare och WHO gärna hänvisar till. Problemet är att resultaten har stor variation och är motsägelsefulla. Få studier är helt fokuserade på relationen mellan butikstäthet och alkoholkonsumtion. I en av mycket få studier framkom att antalet alkoholbutiker i Storbritannien påverkade försäljningen av öl, men inte andra alkoholdrycker. Hur konsumtionen påverkades totalt är dock oklart. Det har även kommit ny forskning som ifrågasätter tidigare resultat och visar på att evidensen är svag för att en ökad butikstäthet inom ett geografiskt område ökar konsumtionen hos dem som bor i området.

Det svaga vetenskapliga stödet kan troligtvis förklaras av att en begränsning av antalet butiker har en begränsad träffbild; enbart de som får längre till inköpsstället påverkas. De kan i sin tur komma runt begränsningen genom att anpassa sitt beteende. Bunkring, inköp när man är i närheten eller samordning av inköp vid till exempel storhandling innebär att kunderna relativt enkelt kan undvika konsekvenserna av det långa avståndet till butiken.

Faktum är att alkoholmonopolet till och med kan öka tillgängligheten till alkoholdrycker. Bunkring kan leda till att alkohol alltid är tillgänglig hemma. Om detta är fallet vet vi inget om, men det är en intressant och angelägen vetenskaplig fråga.

Det mest lönsamma för säljaren är ju att sälja produkter med hög vinstmarginal, snarare än hög alkoholhalt.

Det finns inte heller några belägg för att begränsningar i vinstintresse minskar alkoholkonsumtionen. Studier bekräftar exempelvis att mängdrabatter på öl leder till ökad försäljning av just öl. Detta är inte detsamma som att konsumtionen av alkohol ökar. Försäljningen av vin eller sprit kan i samtidigt minska, alternativt kan inköpen av öl minska när erbjudandet väl är över.

Det är dessutom inte självklart att privat vinstintresse är synonymt med att vilja sälja så mycket ren alkohol som möjligt. Om det är lönsamt kan privata vinstintressen lyckas få konsumenterna att köpa alkoholdrycker med lägre alkoholinnehåll i större utsträckning än Systembolaget. Det mest lönsamma för säljaren är ju att sälja produkter med hög vinstmarginal, snarare än hög alkoholhalt.

Till allt detta ska läggas att data från WHO visar på att Sverige, Norge och Finland är de enda västeuropeiska länder där alkoholkonsumtionen inte har minskat sedan 1990. Och det är endast i Sverige som alkoholkonsumtionen har ökat.

Allt pekar således mot att Systembolagets ensamrätt varken kan få svenskarna att dricka mindre eller förhindra att de dricker mer. Som styrmedel fungerar ensamrätten snarast som en leksaksratt för barnvagnar. Politikerna känner att de har kontroll och bestämmer vägen. Fakta, vetenskap och utvecklingen av svenskarnas alkoholkonsumtion de senaste 30 åren visar däremot något helt annat än att politikerna har kontroll.