Turistskatt är socialdemokratisk populism
Värnandet av så kallade insiders är en socialdemokratisk paradgren. Men vem som ska få röra sig i och sätta villkoren i det offentliga rummet är en viktig principiell fråga.
Värnandet av så kallade insiders är en socialdemokratisk paradgren. Men vem som ska få röra sig i och sätta villkoren i det offentliga rummet är en viktig principiell fråga.
Överexploatering ställer till stora problem för populära turistmål, men de åtgärder som nu sätts in mot massturism i Europa och runt om i världen svarar inte bara mot lokalbefolkningens önskemål. Efterfrågan på ”ansvarsfull turism” visar att exklusivitet är ett starkt säljargument.
I allt fler europeiska städer nås invånarna av insikten att turisterna blir fler – och att det orsakar problem. När turismen passerar gränsen för det hållbara behöver politiker välja vems intressen som går först: lokalinvånarnas eller besökarnas.
Under hela efterkrigstiden har resande blivit billigare och därmed möjliggjorts för fler. Samtidigt som sevärdheter översvämmas av turister har flygandet upphört att vara en statusmarkör. Nu mobiliserar eliterna för att återigen göra utlandssemestern till en exklusivitet för ett fåtal.
Klimataktivisten Bono flyger runt med privatjet och i Sverige klagar ”influencers” med extravaganta flygvanor på att det är för billigt att flyga – men för billigt för vem, egentligen? Får den elitistiska sidan av miljörörelsen sin vilja igenom kommer det goda livet att vara reserverat för de rika.
Det är inte den som tar flyget till solsemestern en gång om året som ska skämmas, utan Aftonbladets ledarredaktion som vill göra solsemestern till en klassfråga. Såväl klimatfrågan som transportsystemen är för komplexa för att skuldbelägga den som väljer flyget framför tåget när tåget inte är ett realistiskt alternativ.
Kultursidornas flygplansmotståndare gör sitt icke-resande till livsstilsprojekt. Det är därför de riktar uddarna mot charterresenärer, snarare än mot de permanenta konferensdeltagarna och toppmötesproffsen.