200 års historia avhandlas med varierande djup i Svante Nordins nya bok. Författaren växer nya insikter för de epoker han själv tycks mest intresserad av, men lämnar andra mindre utforskade. Hur Sverige fick sin demokrati blir klart och tydligt. Om vad som ledde fram till det finns betydligt mer att berätta än det Nordin avslöjar.
Efterfrågan på traditionell arkitektur skjuter i höjden, men efter hundra år av modernistisk dominans finns få etablerade arkitekter som vill eller klarar att tillgodose den. Smedjan har träffat två företrädare för den nya generation arkitekter som hämtar inspiration ur traditionen och är fast beslutna att rita sådant som människor uppskattar.
Tyngdpunkten i arkitekturdebatten håller på att förskjutas och den modernistiska dominansen naggas i kanterna. Samtidigt har inte förespråkarna av klassisk arkitektur råd att göra sig till fiender med hela arkitektkåren. En rörelse som växer sig större måste akta på sitt tonläge och omvärdera sin underdogposition.
Arkitektur har under olika tider använts för ideologiska syften. För svensk del var Stockholmsutställningen 1930 avgörande för hela 1900-talets arkitekturhistoria. Per I Gedin har i en som vanligt kvalitativ biografi tecknat ett porträtt av en av 1900-talets tydligaste husideologer; Gregor Paulsson. Berättelsen förskräcker och förundrar.
I Sverige är progressivismen överideologi. Att något är nytt och modernt anses vara ett egenvärde, och ifrågasätter man något modernt och nytt är man tvärtom reaktionär och teknikfientlig. Men all utveckling är inte av godo, och inte allt nytt är per definition är bra.