Idéer Essä
Aggressiv sekularism är också ett hot
Talet om att värna ett ”sekulärt samhälle” används frekvent av företrädare för både vänster och höger som en markering mot odemokratiska idéer. Men sammanblandningen av stat och samhälle leder snabbt till religionsförtryck, skriver Jacob Rudenstrand.
Hans Zetterberg brukade hävda att samhället är större än staten och att samhället i sin tur består av olika sfärer (stat, näringsliv, utbildning, vetenskap, religion) som behöver samverka. Detta för att ingen enskild sfär blir dominant på de andras bekostnad. Samtidigt vet vi idag att det pågår en dragkamp om makten över respektive sfär där politiken inte sällan vill beskära och kontrollera delar av samhället, i synnerhet på idéernas och religionens område.
I Sverige har vi haft en lång historia av detta: Allt ifrån ecklesiastikminister Arthur Engbergs (S) drömmar om att avskaffa biskoparna och att omdana Svenska kyrkan till ”kungliga salighetsverket”, till kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) entusiasm för ökad politisk styrning där konsten och kulturen ska ”synliggöra normer och utmana negativa stereotyper”.
Således är det ingen överraskning att det återkommande hävdas från politiskt håll att vi lever i ett sekulärt samhälle där religionen bör begränsas till en privat angelägenhet. När Socialdemokraterna 2018 gick till val på att förbjuda konfessionella friskolor, sade dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi (S) i Agenda: ”Vi tror på ett sekulärt samhälle, där religionen i huvudsak är privat och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad.”
Talet om att värna ett sekulärt samhälle används även frekvent i riksdagsdebatten av företrädare för de båda blocken som en markering mot odemokratiska idéer. Om man tittar i riksdagens protokoll har det i närtid talats om behovet att bemöta dem som vill ”bekämpa idén om ett sekulärt samhälle och motarbeta demokratin som styrelseskick”. Det har riktats kritik mot ”religiösa grupperingar i alla religioner som har svårt att acceptera det sekulära samhället, kvinnors frigörelse och respekten för andra livsstilar”. Det sekulära görs synonymt med något positivt och religion beskrivs återkommande som ett problem.
Tron på ett sekulärt samhälle är i sig ett uttryck för en livsåskådning.
För den som bekänner sig till ett öppet och fritt samhälle är detta en problematisk utveckling. Det är sant att staten bör vara sekulär i betydelsen neutral till livsåskådningar, men samhället är som ovan nämnt alltid större än staten och kan inte rensas på övertygelser. Tvärtom; samhället befolkas av en mängd religioner, livsåskådningar och ideologier. Konsekvensen blir annars att religiösa övertygelser som krockar med riksdagsmajoritetens uppfattning får finnas, men inte synas eller höras – eller ta plats i offentligheten.
Faktum är att tron på ett sekulärt samhälle är i sig ett uttryck för en livsåskådning. En sekulär offentlighet – där religionen hålls privat – privilegierar en sekularistisk livsåskådning lika mycket som ett kristet eller muslimskt samhälle privilegierar sin livsåskådning. Länge beskrev exempelvis riksdagens ledamöter Sverige som ett ”kristet samhälle”, förvisso som ett uttryck för kristendomens stora påverkan på vårt land och kultur, men enligt riksdagsprotokollen satte man även likhetstecken mellan detta och ett välordnat och civiliserat samhälle. Ett särskilt pluralistiskt samhälle var dock det inte. På samma sätt är talet om Sverige av idag som starkt sekulärt behäftat med en viss dubbelhet.
Det är sant att kyrkan på relativt kort tid har fått ett minskat inflytande. Svenskarna har även överlag blivit mer sekulariserade. Samtidigt har vi gått från ett homogent samhälle till ett mångreligiöst, mycket på grund av invandringen men också på grund av en alltmer levande idédebatt. Detta måste i viss mån leda till att samhällskontraktet diskuteras och även förnyas. Tanken på ett enhetssamhälle är sedan länge förbi. Att det dock bland vissa liberalt sinnade politiker och opinionsbildare finns en stark skepsis mot detta och till och med krav på att samhället ska vara sekulärt, bör stämma till eftertanke.
Upptäck mer:
Att även Liberalerna nu går till val på att förbjuda alla konfessionella friskolor är ett tecken på detta. Som partiets integrationstalesperson och riksdagsledamoten Robert Hannah uttryckte det på Twitter med tydlig adress mot de muslimska skolor som misskött sig eller vars huvudmän stött islamism: ”En sekulär skola är det bästa sättet att säkerställa att inte radikala rörelser driver skolor!”
Att välfungerande kristna skolor (vilka utgör absoluta merparten av de ca 70 konfessionella friskolorna) som Johan Movingers gymnasium i Solna, S:t Eriks katolska skola i Stockholm, Borås kristna skola och Sävsjö kristna skola (som samtliga nyligen fick godkänt efter Skolinspektionens besök) inte utgör ett problem vet egentligen alla. Men för de politiker som hellre talar om ett sekulärt samhälle än ett pluralistiskt, blir även oproblematiska religiösa inslag ett problem att begränsa. Det viktiga tycks inte längre vara att undervisningen ska vara saklig och allsidig, eller att elever inte blir ensidigt påverkade, som det uttrycks i läroplanen – utan att den är sekulär.
På samma sätt har Fredrik Malm (L) betonat att även övriga samhället bör vara sekulärt. I bland annat en artikel i Expressen om Uppdrag gransknings avslöjande hur en rad shiamuslimska församlingar ägnat sig åt koppleriverksamhet under religiös täckmantel anser Malm att även deras paraplyorganisation ”angriper fundamenten för vårt sekulära samhälle”. Ett tecken på detta är att man har diskuterat aggressiv sekularism i västerländska kontexter med svenska myndigheter och lyft behovet av ett religiöst språk för bland annat demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter. Men även om det förvisso finns skäl att misstänka nära band till den iranska regimen innebär det inte att frågeställningarna i sig är illegitima.
Ta till exempel frågan om aggressiv sekularism i västerländska kontexter. Det är ett begrepp som både U.S. Commission on International Religious Freedom (USCIRF) och påven Benedictus XVI använt när de analyserat det tryck som många religiöst troende i Europa upplever. Givetvis är inte alla målkonflikter mellan religiösa minoriteter och den sekulära majoriteten uttryck för intolerans, och vice versa, men i sin iver att markera mot religiös totalitarism tycks många politiker nu blunda för ett sekulärt dito.
Man kan även fråga sig om annan ideologisk påverkan på kommunala skolor är alltigenom oproblematisk.
En illustration av detta var när den socialdemokratiska skolministern Lina Axelsson Kihlblom i februari presenterade nya skärpta regler för konfessionella friskolor. Då inledde hon med att koppla ”religiös påverkan” i princip direkt till ”antidemokratisk verksamhet”. Som om religion i sig är ett problem och att merparten av konfessionella friskolor i Sverige, vilka är skötsamma, inte ägnar sig åt saklig och allsidig utbildning. Man kan även fråga sig om annan ideologisk påverkan på kommunala skolor är alltigenom oproblematisk. Exempelvis visar undersökningar på en stark ateistisk norm i många skolor. Andra undersökningar visar att troende elever upplever sig kränkta av både icke-troende klasskamrater och lärare. Är det denna form av ”sekulär skola” som ska ta de välfungerande kristna, muslimska och judiska friskolornas plats?
Att kräva ett sekulärt samhälle där religiösa övertygelser hålls privat, något beslutsfattare gör återkommande, är i sig ett uttryck för en exklusiv livsåskådning och sporrar i förlängningen just de parallellsamhällen som frisinnade debattörer knappast vill se.
Det fria utbytet av åsikter behöver värnas och ett sekulärt samhälle är ingen garanti för detta. Just därför krävs tydligare distinktioner än ”sekulär” och ”religiös” när politiker kräver åtgärder inte minst gentemot islamismen. Och att våra folkvalda återigen förstår att samhället är större än staten som i sin tur befolkas av en rad övertygelser som svårligen kan sorteras in under det sekulära paraplyet.
Köp Jacob Rudenstrands nya bok Den första rättigheten här.