Abnormt dålig faktagranskning

De stora mediehusens gemensamma plattform för faktagranskning, Faktiskt.se, har fått en del negativ uppmärksamhet på sistone. DN, en av initiativtagarna, verkar ha gått från att granska fakta till att börja granska sanningshalten i åsikter, i det här fallet Hanif Balis åsikt att antalet asylärenden i Sverige ligger på ”abnormt höga nivåer”. Denna åsikt är tydligen ”helt fel”.

Att faktagranskningsprojektet har landat i den sortens ställningstaganden är egentligen ingen överraskning. När de stora mediehusen går samman och faktagranskar gemensamt uppstår nämligen två stora problem.

Till att börja med är det, som Smedjan tidigare har påpekat, nödvändigt för god faktagranskning att den sker i konkurrens. Det är när olika medier och journalister granskar varandra som media fungerar som bäst. Går de stora mediegiganterna samman om faktagranskningen ökar risken att vissa förhärskande uppfattningar får stå oemotsagda och vinner stort inflytande över vad som betraktas som sant och falskt.

Detta för oss in på nästa problem, som Smedjan också har skrivit om tidigare: Att medierna inte är tillräckligt neutrala för att kunna göra en trovärdig faktagranskning. Vad som är sant och falskt är sällan svartvitt, utan färgat av bedömarens åsikter.

Den senaste partisympatiundersökningen bland journalister visade att Miljöpartiet har egen majoritet bland SVT:s och SR:s journalister, och åtnjuter ett 40-procentigt stöd i dagspressen. Även om undersökningen i fråga publicerades 2012 är det svårt att få intrycket att någon enorm sväng mot mitten har ägt rum de senaste åren.

Ska man med auktoritet kunna säga vad som är falska nyheter och vad som är fakta, behöver det vara bortom allt tvivel att man själv är neutral.

Givetvis är det fullt möjligt att granska fakta sakligt och objektivt även om man har starka partisympatier. Tyvärr är det inte alltid journalister gör den ansträngningen. Det mest frapperande exemplet är förmodligen public services bevakning av Venezuelas kollaps, där orsaken – långt gången socialism – knappt ens har presenterats som en tänkbar förklaring bland andra.

Ska man med auktoritet kunna säga vad som är falska nyheter och vad som är fakta, behöver det vara bortom allt tvivel att man själv är neutral. I det här fallet har avsändaren ett förtroendeproblem, som exempelvis illustreras av de stadigt sjunkande siffrorna för medierna i Förtroendebarometern – och av skillnaden mellan höger- och vänsterväljare. När Förtroendebarometern undersökte olika väljargruppers förtroende för public service (en motsvarande undersökning för dagstidningarna saknas) visade det sig att 77 procent av rödgröna väljare känner förtroende för de statliga medierna, i kontrast till 62 procent av alliansväljarna och bara 27 procent av SD-väljarna.

Dessutom behöver den som vill granska fakta hålla sig till frågor där det över huvud taget går att dra en gräns mellan sant eller falskt. Det är långt ifrån alltid det är möjligt. En så enkel fråga som om kaffet är varmt eller kallt saknar ett korrekt svar, eftersom svaret är beroende av vad man jämför med: kallt vatten eller samma kopp kaffe för femton minuter sedan?

Samma sak gäller asylinvandringens nivåer. DN:s faktagranskare verkar ha tagit det för självklart att dagens nivåer ska jämföras med nivåerna de senaste decennierna:

Både medelvärdet och medianen för antalet personer som har sökt asyl i Sverige ligger över 23.000 om man tittar tillbaka till 1984. Antalet asylsökande var generellt lägre under 90-talet men 23.000 är inte en siffra som sticker ut om man ser tillbaka på de senaste 20 åren. DN bedömer därför Hanif Balis (M) påstående om att 23.000 asylsökande 2018 skulle vara ”abnormt högt” som helt fel.

I själva verket finns en mängd saker man kan jämföra dagens asylnivåer med. Man kan exempelvis tycka att de är abnormt höga i förhållande till övriga EU-länder, eller i förhållande till hur man själv anser att nivåerna borde vara. Eller, vilket Hanif Bali uttryckligen informerade DN om att han menade, att nivåerna är abnormt höga i förhållande till Sveriges mottagarkapacitet.

Att över huvud taget försöka faktagranska åsikter är befängt, och att dessutom bortse från vad personen i fråga menade med sitt uttalande är oavsett vilket dålig faktagranskning. Man skulle till och med kunna kalla den abnormt dålig. Men det beror förstås på vad man jämför med: bra faktagranskning eller, till exempel, en resultatlös Google-sökning.