70-talet ringde och ville ha tillbaka sin stödpolitik

Behoven ska styra och inte era pengar
Behoven ska styra och inte era pengar
Maskinerna ska dansa
de ska dansa efter våran pipa

Sömmerskorna vid Algots Nord visste att höja sina röster. Singeln de spelade in 1979 hos alternativbolaget Musiknätet Waxholm (MNW) blev proggklassikern Maskinerna ska dansa. Men som ekonomhistorikern Lena Andersson-Skog konstaterar stannade maskinerna för gott bara två år senare.

Lena Andersson-Skogs bok Otyg är en fascinerande berättelse om hur en till synes framsynt statlig investering i det anrika klädföretaget Algots slutar i konkurs och konflikter. Företaget visade sig vara vanskött, om än mycket kompetent på att rafsa åt sig statliga pengar, och varken staten eller fackliga kooperativa alternativ visade sig vara bättre på att hantera ofrånkomliga målkonflikter eller veta hur företag och produktion ska styras. Som författaren själv skriver tenderar misslyckanden att hamna i historiens glömska, varpå misstagen är redo att upprepas igen.

Böcker av det här slaget borde vara obligatorisk läsning för akademiker som har fått lära sig att man utifrån något rudimentärt överslag kan gripa in och förbättra marknaders funktionssätt och styra samhället i en bättre riktning. Denna tro var nämligen som allra störst på 1960- och 1970-talet, och konfronterades med verkligheten under det senare decenniets återkommande ekonomiska kriser.

Under läsningen tänker jag på åtminstone tre diskussioner i samtiden där boken är högst relevant.

Nostalgiker som lyfter fram efterkrigsperioden är de första som borde titta närmare på hur den faktiskt fungerade. Inte minst bland anglosaxiska akademiker finns en betydande nostalgi kring den socialdemokratiska och statsinterventionistiska efterkrigsperioden fram till 1970-talets ekonomiska kriser. Den beskrivs som en tid av god ekonomisk tillväxt och heltidssysselsättning till löner som köpte både hus och bil till vanliga industriarbetare utan särskilt avancerade kvalifikationer. Vad vi förmodas lära var att staten grep in och tryggade jobb till god lön och att vi tvärtom på senare decennier låtit globaliseringen skena och utvecklingen gå för fort, vilket slagit ut sådana jobb.

Andersson-Skogs bok visar vilken dubbelt förljugen bild detta är. Om något var 1950- och 1960-talets Sverige en period när staten och arbetarrörelsen tvärtemot att bromsa utvecklingen snarare medvetet drev upp omställningstakten. Den tid av stabila industrijobb som beskrivs var tvärtom en tid av enorm omställning och uppbrott. Den så kallade Rehn-Meidner-modellen för lika löner för alla företag i samma bransch innebar att man aktivt såg till att olönsamma företag lades ner och att lönsamma kunde expandera. De olönsamma företagen låg i hög grad i glesbygden, så detta drev en närmast forcerad urbanisering, en flyttlasspolitik, där människor aktivt omlokaliserades inte bara från företag utan också från bygder som var på dekis.

Statens kompetens att peka ut vinnare var som så ofta helt illusorisk, och slutade med mångmiljonförlust

Idag är denna rörlighet hos arbetskraften betydligt mindre. Ändå förespeglas från dagens nostalgiker att en aktivt interventionistisk och mer protektionistisk politik för ännu mindre dynamik skulle återskapa det industrisamhälle vars omställningstakt när det begav sig på 1950- och 1960-talet forcerades, utöver att följa av marknadsmekanismer. Till detta kommer att 1950- och 1960-talet var en period av liberaliserad handel. Främst genom EFTA-avtalet med andra europeiska länder, men också via ett flertal globala GATT-rundor, sänktes tullar och handelshinder avskaffades.

Det är den ena lögnen som nostalgikerna intalar sig. Den andra rör statens planerande roll rent allmänt. Staten hade förvisso en aktiv roll i investeringar och reglerade en hel del, men det är först mot slutet av 1960-talet som ambitionerna om en samordnad styrning av exempelvis ett växande statligt företagande tar form. Tillväxten och dynamiken i den svenska ekonomin kom alltså före dessa utvidgade statliga ambitioner att styra.

De som vill återupprätta industripolitik och att låta staten ”plocka vinnare” är de andra som har anledning att läsa. Satsningen på Algots var nämligen ett exempel på just detta. I Västerbotten ansågs, med rätta, behovet av arbetsplatser för kvinnor vara synnerligen stort. Textilindustrin var förvisso på tillbakagång med växande internationell konkurrens, underlättad av handelsavtal, sedan 1960-talet, men Algots bedömdes vara ett undantag, en vinnare. Alltså kunde staten genom en strategisk subvention se till att tillverkning som annars skulle hamnat utomlands istället såg till att Norrland kom ikapp. Det lät klokt, men var en illusion. Regeringens expert Lennart Schöldin på Kommerskollegium talade om en teknik som inte fanns då och knappt ens finns idag, och var dessutom ”helt blind” för hur ägarfamiljen – uppdelad i två fraktioner – åderlåtit företaget på pengar genom generösa utdelningar. Statens kompetens att peka ut vinnare var som så ofta helt illusorisk, och slutade med mångmiljonförlust.

Den tredje läxan är att samarbeten mellan stat och företag, där staten står för kostnaderna, sällan plockar fram det bästa hos någondera parten. Ägarna till Algots ser snabbt till att fuska med sina åtaganden och att plocka ut allt som går av kontanttillskotten från staten. Till fabrikerna i Algots Nord fraktas gamla, uttjänta maskiner och överblivna tyger från företagets övriga fabriker för vilket Algots Nord faktureras stora formella kostnader som tas från de statliga medel som egentligen skulle gå till en modern maskinpark och till att utbilda personalen. Det handlade från början om att hämta ut (statliga) pengar till minimala kostnader och inte om någon seriös satsning på fungerande och lönsam produktion. Facket slog tidigt larm om detta, men det åtgärdas aldrig.

Diskussionen kring valfrihet inom skola och välfärd har ibland förts som att statlig finansiering och kontroll – men inslag av privat utförande – skulle innebära det bästa av två världar. Alltför ofta är det dessvärre inte så. Företag är inte perfekta och drivs sällan av några änglar, utan det som gör dem nyttiga för konsumenterna är att de i slutänden måste få de senare att betala för företagens produkter och tjänster. Samt att företagen annars snabbt slås ut av andra som erbjuder något bättre. Förbigår man denna relation blir kvaliteten oftast lidande, och kostnaderna tenderar att dra iväg när någon annan betalar.

Sömmerskorna vid fabrikerna i Norrland som sjöng om maskiner som skulle dansa försökte efter att Algots gått i konkurs driva verksamheten vidare i kooperativ form. De var som framgår på intet sätt de mest naiva i denna historia. Tvärtom var det från fabriksgolven som mycket av den korrekta kritiken kom mot denna olyckliga kombination av stat och kapital. Sömmerskorna slog larm om Algots fusk med maskiner och material och brister i arbetsledning och beslutskompetens.

De var också lämnade i sticket av fabrikskonstruktionen. Maskinerna de hade till sitt förfogande lät de skickligaste sy ungefär 100 dragkedjor per dag, medan en sömmerska i de bättre utrustade fabrikerna i knallebygden, där det ursprungliga Algots låg, kunde sy uppemot 2000 om dagen.

När några av dem startade kooperativ motarbetades de av facket, som hade ett nationellt snarare än lokalt perspektiv som sysselsättningen och var kritiska mot all ökad konkurrens och mot enskilda initiativ. Men det ska sägas att drömmen om en alternativ klädproduktion i kooperativ form i slutänden främst omintetgjordes av felprissättning av produkterna, inköpsproblem och brist på kapital. Det finns en anledning till att denna bland socialistiska teoretiker så omhuldade företagsform sällan dominerar i praktiken.