När Sveriges första EU-kommissionär Anita Gradin tog planet ner till Bryssel i januari 1995 gjorde hon det, likt många andra, med stor tillförsikt. Med en knapp marginal hade svenskarna den 13 november året före givit klartecken till ett svenskt medlemskap i EU. 

Medlemskap i den Europeiska unionen låg vid Sveriges inträde, som man brukar säga, ”top of mind” hos svenskarna. Nu skulle vi tillsammans med Finland och Österrike träda in i EU-samarbetet och göra avtryck. Subsidiaritetsprincipen, principen om att beslut ska tas på lägsta ändamålsenliga nivå, skulle garantera att Sverige inte skulle utsättas för klåfingriga EU-byråkraters maktambitioner.

Ändå är det precis vad som skett de senaste åren. Ett exempel är frågan om EU-gemensam lagstiftning för minimilöner, ett annat är skogspolitiken. På båda dessa områden har Sverige åkt på storstryk av den sittande EU-kommissionen. Sverige tvingades också ner på knä i frågan om upplåningen till återhämtningsfonden som skapades under coronapandemin.

***

Många av de förslag som lagts av den sittande EU-kommissionen är en konsekvens av den kohandel som ägde rum inför beslutet om vem som skulle ta över som EU-kommissionens ordförande efter Jean-Claude Juncker. Många kände sig kallade men till slut blev det Ursula von der Leyen som drog det längsta strået.

Von der Leyens programförklaring visade tydliga spår av kohandeln, till exempel löften om EU-reglerade minimilöner och ett väldigt ambitiöst klimatpaket. Kommissionär Nicolas Schmit, en socialdemokrat från Luxemburg, var inte sen att lägga fram ett förslag om EU-reglerade minimilöner. Trots att just löner uttryckligen undantagits från reglering i EU-fördraget lyckades Schmit hitta en smitväg och runda fördraget.

Protesterna togs dock med ro i Bryssel och tillsammans med Europaparlamentet drev Schmit igenom sina förslag. 

Svenska intressen protesterade högljutt och sällan har de svenska politiska partierna (med något undantag), de svenska fackföreningarna och de svenska arbetsgivarna haft en sådan samsyn. Tillsammans med danska intressen gick Sverige till frontalangrepp mot EU-kommissionens förslag. LO hotade till och med att lämna Europafacket om inte det slutade upp med att stödja Schmits förslag. Protesterna togs dock med ro i Bryssel och tillsammans med Europaparlamentet drev Schmit igenom sina förslag. Genom att förslaget blir verklighet hotas nu den svenska partsmodellen i grunden, åtminstone på sikt.

Nästa stora nederlag för Sverige gäller skogen. Liksom lönesättning är skogen ett område där nationell kompetens råder. Men den socialdemokratiske kommissionären Timmermans från Nederländerna var inte sen att lära sig av sin kollega Nicolas Schmit. Kan man runda fördragen i lönefrågorna så borde det också gå att göra detsamma när det gäller skogen. Sagt och gjort togs en rad förslag på skogsområdet fram vilka flera allvarligt hotar det nordiska skogsbruket och skogsnäringen. Bland annat driver kommissionen tillsammans med Europaparlamentet att en större del av den svenska skogen ska agera kolsänka för att kompensera klimatutsläpp på kontinenten och att användningen av restprodukter från skogsbruket som blir över vid avverkning ska begränsas kraftigt. Att sådana restprodukter kan användas för att till exempel göra flytande biodrivmedel verkar EU-kommissionen inte ha reflekterat över – trots att vi befinner oss mitt i en allvarlig energikris för att inte tala om klimatkris.

***

En viktig förklaring till att Sverige blivit överkört i dessa frågor är det allt svalare svenska intresset för EU. I den nyligen avslutade svenska valrörelsen var EU-samarbetet en icke-fråga och vad värre är har intresset genom åren också falnat hos svenskarna för att arbeta i EU-institutionerna. 

Riksdagen utsåg de första Europaparlamentarikerna, nämnda Anita Gradin tog plats i EU-kommissionens Berlaymontpalats och det som i dag är Sveriges största utlandsmyndighet, Sveriges ständiga representation till den Europeiska unionen, fylldes på med svenskar. Svenskar (jag själv var en av dem) tog också plats i partiernas kanslier i Europaparlamentet, i revisionsrätten, EU-domstolen, på en rad tjänstemannapositioner i EU-kommissionen och ytterligare några mer eller mindre kända institutioner. Fribiljetterna till positionerna i EU-kommissionen fick Sverige för att säkerställa att vi precis som andra EU-länder skulle ha en rimlig representation av landsmän i EU-systemet. Något som inte minst är viktigt för att bidra till inflytande i tidiga skeden när nya lagförslag filas på i EU-kommissionens gråa korridorer.

Sverige är i dag rejält underrepresenterat i tjänstemannakåren i Bryssel medan till exempel Grekland och Bulgarien är kraftigt överrepresenterade. 

Inledningsvis var intresset för att arbeta inom EU stort. EU-institutionerna ansågs vara attraktiva arbetsgivare som kunde erbjuda lågt beskattade konkurrenskraftiga löner. Många ambitiösa svenskar som fick chansen att åka ner till Bryssel för de nya EU-jobben fann dock snabbt att den franskinspirerade kulturen på EU-arbetsplatserna inte var vad man hade tänkt sig. Många lämnade bara efter ett par år. Förutom den strikta hierarkin saknade många också den generösa svenska föräldraledigheten, bra förskolor och andra förmåner man vant sig vid hemma i Sverige.

Enligt nättidningen Europaportalen är Sverige i dag rejält underrepresenterat i tjänstemannakåren i Bryssel medan till exempel Grekland och Bulgarien är kraftigt överrepresenterade. Inte mindre än 245 fler svenskar borde finnas på plats i EU:s institutioner. De fribiljetter till jobb i EU-maskineriet som Sverige fick vid inträdet 1995 har för länge sedan löpt ut och några nya har inte delats ut.

Den svenska underrepresentationen i EU-systemet skapar utmaningar för Sverige. Det svenska perspektivet uteblir när nya lagförslag ligger på ritbordet i EU-kommissionen och svenska intressen har färre svenska informella kontaktvägar in i EU-maskineriet. När det svenska perspektivet på så sätt inte träder fram i ett tidigt skede riskerar nya förslag att landa fel för Sverige. Det är vad vi sett i fråga om både minimilönefrågan och skogspolitiken. 

Risken för att vi kommer att få ser fler sådana exempel framstår dessutom som överhängande med tanke på den övergripande utvecklingen inom EU:s institutioner.

***

Att Europaparlamentet agerar aktivistiskt är något vi har vant oss vid. Däremot är det mer förbryllande att ministerrådet inte tydligare trycker tillbaka mot förslag som inkräktar på medlemsländernas suveränitet på sätt som det inte var tänkt i EU-fördragen. Tre orsaker kan förklara det rådande läget. För det första har den nuvarande EU-kommissionen en betydligt mer politisk profil än tidigare EU-kommissioner. Förslagen som läggs är skarpare och har en tydligare ideologisk profil än tidigare. Förslagen är också mer dirigistiska i sin karaktär. För det andra har världen och EU tampats med Covid-19 vilket har gjort att medlemsländerna haft svåra frågor att hantera på hemmaplan och därmed minskat sitt engagemang på EU-nivå. För det tredje har Rysslands invasion av Ukraina gjort att medlemsstaternas fokus förflyttats ytterligare från det breda lagstiftningsarbetet inom EU till ett större fokus på det som rör kriget och krigets konsekvenser för EU:s medborgare.

Att lämna EU är inte en lösning om vi är missnöjda med hur unionen fungerar. Storbritannien är ett avskräckande exempel där vi ser att handeln med EU-området sjunkit med 20 procent sedan Brexit.

Vad Sverige behöver är en strategi för ökat inflytande i EU-sammanhang i syfte att få ett större genomslag för svenska och nordiska linjer. En del av detta måste vara att göra jobben i Bryssel attraktiva för svenska universitetsstudenter och hoppas på att de som vill slå sig in på en karriär som EU-byråkrat också klarar de tuffa antagningsproven. Det är min förhoppning att Sveriges nya EU-minister Jessika Roswall och hennes statssekreterare och EU-veteranen Christian Danielsson tar Sveriges inflytandeunderskott i EU på allvar och vidtar åtgärder för att minska det.

Omslagsfoto från Ja-sidans valvaka den 13 november 1994: Ola Torkelsson/TT