Rutger Brattström: 100 dagar av ensamhet

Det har nu gått drygt 100 dagar sedan Javier Milei tillträdde som Argentinas president den 10 december förra året och många kurvor pekar åt rätt håll. Den månatliga inflationen har sjunkit från 26 procent i december till 13 procent i februari. Under både januari och februari uppvisade den argentinska staten budgetöverskott, det är första gången på över ett decennium som siffrorna inte är röda. Det har hänt mycket i Argentina sedan Smedjan rapporterade om Argentina i januari.

Den ekonomiska situation som Milei ärvde var bland de sämsta i världen. Den 10 december förra året tog han över en uppblåst stat med enorma budgetunderskott som finansierats genom att trycka pengar. Inflationen härjade – under det senaste året har den uppgått till 276 procent – den högsta i världen. Regeringen var skyldig 263 miljarder dollar till utländska långivare, inklusive 43 miljarder dollar till IMF. Liksom många argentinska regeringar spenderade den förra långt över sina medel i ett försök att köpa popularitet, bland annat avskaffades i praktiken inkomstskatten. 

Han har använt sin motorsåg till mer än att visa upp den på valmöten. 

Milei har använt sig av två enkla metoder för att få inflationen att vända nedåt och statens utgifter under kontroll. För det första har han använt sin motorsåg till mer än att visa upp den på valmöten. Mängder av subventioner har avskaffats, bland annat till energi och transport. De stora statsstöden till de argentinska provinserna har i stort sett dragits in och räntorna på statsskulden har sänkts genom att omförhandla med IMF. För det andra har regeringen aktivt använt sig av inflationen – pensioner och bidrag, den enskilt största budgetposten, har inte räknats upp med inflationen och kostnaden har därmed fallit med nästan 40 procent i reala termer jämfört med de första två månaderna förra året. 

Den ekonomiska politiken har gett resultat. Valutan har stärkts efter en kraftig devalvering i december, skillnaden mellan den officiella och svarta marknadens växelkurser är nu endast omkring 20 procent, ned från cirka 130 procent i början av december. Valutareserverna har ökat med över sju miljarder dollar. IMF är nöjda och marknaderna börjar få hopp om att Argentina kan bli ett vanligt land som man vågar låna ut till och investera i. Landriskindex – en bedömning av risken för att landet inte ska klara av att betala räntan på sina lån – har fallit med 28 procent sedan oktober, om än från höga nivåer.

De utlovade avregleringarna av den sönderreglerade argentinska ekonomin har dock uteblivit. Argentinska företag beskattas fortfarande formellt sett med över 100 procent av vinsten (ingen betalar det i praktiken) och arbetare tvingas fortfarande betala obligatoriska avgifter till de mäktiga och djupt korrumperade facken.

Ett mycket genomgripande lagförslag med 664 paragrafer, som bland annat syftade till att sälja av statliga bolag, minska fackens makt, reformera pensionerna och förenkla skattesystemet, skickades till kongressen i slutet av december. Efter en utdragen process röstades förslaget ned i början av februari. Ett omfattande presidentdekret kan gå samma öde till mötes. Den 14 mars röstades dekretet ned i senaten, och en omröstning i underhuset kommer snart. Båda kamrarna måste rösta emot dekretet för att det ska falla. Även om dekretet skulle fortsätta vara i kraft är dess arbetsmarknadsreformer och försök att avväpna fackföreningarna uppbundna i domstolarna.

Han behöver stöd från det etablissemang han kritiserar för att kunna  genomföra reformerna. 

Mileis grundläggande politiska problem är att hans hårda angrepp på etablissemanget och vanliga politiker, gruppen han kallar ”kasten”, är en grundpelare i hans popularitet. Samtidigt behöver han stöd från samma etablissemang för att genomföra reformerna. Det argentinska valsystemet gör att bara en liten del av kongressen byts ut vid varje val, vilket skapar en tröghet i systemet och att nya partikoalitioner som Mileis La Libertad Avanza får svårt att hävda sig. Regeringen kontrollerar bara 40 platser av 252 i underhuset och 10 av 72 i senaten. För att kunna genomföra reformer måste regeringen därför förhandla med etablerade partier, vilket riskerar att urholka det starka folkliga stödet som behövs vid mellanårsvalet i oktober 2025.

Än så länge håller Mileis popularitet i sig, och om han kan behålla folkets stöd till mellanårsvalet sent nästa år, kan han dramatiskt stärka sitt inflytande och därmed sin förmåga att omforma Argentinas ekonomi. Men den ekonomiska krisen orsakar samtidigt stora umbäranden bland argentinarna, som därför kan komma att överge honom tidigare än så om de tröttnar på budskapet om hur tidigare administrationer misskött landet. 50 procent av argentinarna beräknas leva i fattigdom, en ökning från 38 procent i september. I reala termer har lönerna backat omkring 20 år och BNP beräknas krympa med 4 procent i år.

Utöver den svåra situationen för de argentinska hushållen finns även flera andra utmaningar längs med vägen. Argentina kommer att behöva byta till ett nytt monetärt system. Frågan är hur, när och till vad. Löftet om dollarisering som basunerades ut under valkampanjen har nu bytts ut mot oklara budskap. I ett första steg ska valutarestriktionerna tas bort och regeringen har ansökt om ett nytt IMF-lån om 15 miljarder dollar för att genomföra åtgärden.

Budgetöverskotten kan också bli svåra att upprätthålla. Överskottet i februari var redan mindre än i januari, och recessionen slår hårt mot skatteintäkterna. En stor besparing var på energisubventioner, men många av besparingarna är bara kostnader som skjutits upp. De mäktiga guvernörerna, alla från andra partier än La Libertad Avanza, har kraftfullt protesterat mot nedskärningarna i deras statsstöd och i vissa fall stämt regeringen. Slutligen kommer inflationsjusteringen av pensionerna att behöva genomföras och det kommer bli dyrt.

Milei behöver också politiska framgångar för att försäkra investerare och väljare om att han kan genomföra verklig förändring.

Under de kommande månaderna räcker det inte med att lägga om budgetar även lagändringar måste genomföras. Argentina behöver en akut pensionsreform och inkomstskatten behöver återinföras om inte siffrorna ska vända till rött igen. Allt detta kräver godkännande från kongressen. Milei behöver också politiska framgångar för att försäkra investerare och väljare om att han kan genomföra verklig förändring och stå emot framtida protester och politiskt kaos.

Milei verkar vara medveten om att han behöver hitta nya sätt att få stöd för sina förslag. Den 1:a mars bjöd han in sina huvudsakliga politiska motståndare, guvernörerna, att förhandla om en ny grundplatta för politiken i stil med det svenska finanspolitiska ramverket. Avtalet är tänkt att undertecknas den 25:e maj – samma datum som landet 1810 förklarade sig självständigt från Spanien och det argentinska självständighetskriget inleddes.

Regeringen formulerar de tio punkterna i maj-pakten, som ska utgöra Argentinas framtida politiska basplatta, på följande sätt:

• Okränkbar privat äganderätt;
• Icke-förhandlingsbar finansiell balans;
• Minskning av offentliga utgifter till historiska nivåer, runt 25 procent av bruttonationalprodukten;
• En skattereform som minskar skattebördan, förenklar livet för argentinarna och främjar handel;
• En omförhandling av den federala omfördelningen av skatter för att göra slut på den nuvarande utpressningsmodellen för evigt;
• Ett åtagande från provinserna att främja utnyttjandet av landets naturresurser.
• En modern arbetsmarknadsreform för att främja formell anställning;
• En pensionsreform som gör systemet hållbart, respekterar de som har bidragit och tillåter de som vill att ansluta sig till ett privat pensionssystem;
• En strukturell politisk reform som modifierar det nuvarande systemet och sammanför folkvalda och väljares intressen; och
• Öppning för internationell handel, så att Argentina återigen kan bli en global marknadsaktör.

Maj-pakten innehåller både ansatser till sund ekonomisk politik och rena populistiska formuleringar. Det är uppenbart att Argentina behöver ett omfattande skattereform och ett tvingande ramverk som hindrar politiken från att spendera bort framtida generationers tillgångar. Samtidigt är det mycket konfrontativt att kalla den regional omfördelningen för en ”utpressningsmodell” och att hävda att de folkvalda i nuläget inte ser till väljarnas intressen kan nog enklast beskrivas som klassisk populism.

Inrikesministern har initialt träffat de mäktigaste guvernörerna, vilket tycks ha förbättrat den dåliga stämningen något. En överenskommelse kan innebära att statsstöd till provinserna betalas ut i utbyte mot återinförda inkomstskatter, en pensionsreform och avreglering av gruvdriften och energimarknaden.

Hur det kommer gå för Mileis frihetsprojekt är oklart. Hur mycket åtstramningspolitik kan argentinarna tåla innan de vänder honom ryggen? Och kan han samla det politiska stöd som behövs för att genomföra de förändringar som Argentina desperat behöver? 

På den ekonomiska sidan finns det positiva tecken – på den politiska sidan har läget hittills varit låst. Nyckeln till framgång är att bibehålla det stora stödet i opinionen fram till nästa val om drygt 18 månader. Om befolkningen vänder sig emot presidenten kommer den politiska kasten snart att kasta hans projekt i papperskorgen.