Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Skolverkets haveri är symptom på större problem
Nästa år kommer gymnasieelever att erbjudas kursen “makt, normer och kön”. Skolverkets aktivism med marxistiska förtecken är ännu ett exempel på problemen med myndigheter som tar politiken i egna händer, skriver Marcus Björk
För några dagar sedan blev det klart att svenska gymnasieelever från och med nästa år ska erbjudas en ny kurs i “makt, normer och kön”. Initiativet är Skolverkets, som i ett svar till forskaren och debattören Anna-Karin Wyndhamn hävdar att de uppfattat “signaler på ett behov”. Problemet med kursen är dock att den är förklädd som vetenskaplig, men egentligen baseras på marxistisk teori om könsmaktsordningen. Det finns inte heller något uppdrag från regeringen att ta fram någon sådan kurs. Faktum är att inte ens det regeringsuppdrag som Skolverket hävdar att kursen är en del i att uppfylla verkar existera.
Förutom att Skolverket tar sig friheter utanför sitt uppdrag vägrar de dessutom att ställa upp på en debatt mot Wyndhamn, eller ens att medverka i SR:s granskning med mer än förinspelade kommentarer. Pinsamt minst sagt.
Situationen med Skolverket är bara ett i raden av exempel på hur myndigheter ägnar sig åt politisk aktivism långt bortom det faktiska uppdraget. Ett annat uppmärksammat exempel är när den ansvarig handläggare på naturvårdsenheten på länsstyrelsen på Gotland, utan föregående dialog, helt sonika lät meddelade Cementa att de avser utöka det geografiska naturreservatet Filehajdar för att skydda nipsippor. Detta riskerade att äventyra produktionen av 75 procent av all cement i Sverige. Den anställda i fråga var aktiv miljöpartist och hade på sociala medier länge torgfört åsikten att all kalkbrytning på ön borde stoppas.
Häromdagen var även MUCF:s generaldirektör helt ogenerat ute i Expressen i en debattartikel och kritiserade regeringen – hennes arbetsgivare. Lena Nyberg råkar dessutom vara tidigare socialdemokratisk politiker.
Lena Nyberg råkar dessutom vara tidigare socialdemokratisk politiker.
Inför valet 2018 undertecknade 261 (förment) opolitiska tjänstemän vid Utrikesdepartementet ett brev. I det krävde de garantier från sin arbetsgivare för att nästa regeringsunderlag inte skulle ”urholka regeringskansliets värdegrund och policys inom mångfald och icke-diskriminering”. Det vill säga ett krav på att ett maktskifte inte skulle förändra den förda politiken. Udden var tydligt riktad mot ett SD.
När Tidöavtalet tillkom fyra år senare aktualiserades frågan. Kan regeringen verkligen lita på att aktivistiska myndigheter faktiskt utför sina uppdrag enligt instruktioner, när de uppenbarligen (och i detta fall uttryckligen) sympatiserar med socialdemokratisk politik?
I Sverige råder sedan länge förbud mot ministerstyre, vilket innebär att en enskild minister inte direkt får blanda sig i myndighetsutövning. I stället styr regeringen sina myndigheter genom regleringsbrev och förordningar med instruktioner. Den återkommande myndighetsaktivismen vittnar dock om regeringars svårigheter att få till en tillfredsställande styrning av sina myndigheter.
Förbudet mot ministerstyre banar vägen för informellt ministerstyre, något som framför allt Socialdemokraterna verkar ha tagit fasta på genom användandet av utnämningsmakten. Under Stefan Löfvens (S) tid som statsminister (2014-2020) användes också denna utnämningsmakt flitigt för att tillsätta generaldirektörer med partibok. En granskning från Timbros Adam Danieli, visade att var fjärde tillsatt generaldirektör hade varit politiker och av dessa 40 politiker var 22 socialdemokrater. Viktat efter myndighetsstorlek var dock 90 procent av utnämningarna socialdemokratiska.
Viktat efter myndighetsstorlek var dock 90 procent av utnämningarna socialdemokratiska.
Att tillsätta sina partikamrater skulle kunna ses som försök till informellt ministerstyre. Om dessa sen agerar aktivistiskt så är de åtminstone aktivistiska på “rätt” politisk planhalva. Att det finns personliga vänskapsrelationer mellan de politiska och högsta “opolitiska” tjänstemännen skadar ju inte heller.
Skolverkets senaste myndighetsaktivism är bara det senaste symptomet på detta större problem i svensk förvaltning. Den formella styrningen av myndigheterna tycks vara så svag att politikerna i viss utsträckning måste förlita sig på informell styrning. Måhända fungerade det när socialdemokraterna hade nästintill monopol på den politiska makten, men modellens brister blir nu allt mer uppenbara. Effekten förstärks dessutom av att ideologiskt motiverade personer söker sig till de myndigheter vars uppdrag och möjligheter aktivism lockar.
Att avskeda, tillrättavisa eller tillsätta enskilda generaldirektörer lindrar tyvärr bara symptomen utan att adressera sjukdomen. Sverige behöver en bred förvaltningsreform för tydligare styrning och ansvarsutkrävande. Att låta myndighetsaktivismen fortsätta frodas undergräver förtroendet för staten.