Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Runda inte folket om euron
Debatten om ett svenskt eurointräde har tagit ny fart i spåren av en allt svagare krona. Men euron är minst lika mycket ett politiskt beslut som ett ekonomiskt. Ett eventuellt inträde bör inte ske utan att befolkningen får säga sitt, skriver Simon Johansson.
Den 13 november 1994 gick svenska folket till valurnorna och sa att Sveriges framtid var i den Europeiska unionen. Den 14 september 2003 upprepades övningen, men då blev utfallet ett nej till euron och fullt medlemskap i valutaunionen. Därefter gick frågan om eurointräde i stå. Att Sverige klarade finanskrisen bättre än många andra länder parallellt med en utdragen eurokris gjorde inte den gemensamma valutan särskilt lockande.
Nu har euroförespråkarna plockat upp vind i seglen och värvat nya anhängare. Nationalekonomen Lars Calmfors, som utredde eurointrädet på 1990-talet och då föreslog att vänta och se, har sett nog och kommit fram till att tiden är mogen för ett medlemskap. Näringslivsprofilen Christer Gardell och Svenskt Näringslivs chefekonom Sven-Olov Daunfeldt har omvänts från motståndare till förespråkare.
Att debatten blossar upp nu är inte särskilt konstigt. Kronan har försvagats under lång tid med minskad köpkraft som följd. Men det är inte på ekonomerna man i första hand bör lyssna när man funderar på vad man själv tycker. Det är på den egna uppfattningen om ytterligare europeisk integration. Euron är ytterst en politisk fråga – vilket för övrigt Lars Calmfors också anför som ett avgörande argument för medlemskap.
Euron är ytterst en politisk fråga.
1994 röstade svenska folket om medlemskap i en union byggd på Maastrichtfördraget. Sedan dess har Nice- och Lissabonfördragen inneburit ökad europeisk integration. Båda fördragen stötte på patrull i de länder som höll en folkomröstning om dem. Ett liknande utfall hade varit sannolikt vid motsvarande folkomröstningar i Sverige.
Svenska folket är nämligen skeptiskt till ökad europeisk integration. Även om stödet för EU-medlemskapet är på rekordnivåer har stödet för en europeisk federation inte påverkats.
Det är i det ljuset euron också måste ses. Det är i direkt mening en fråga med ekonomiska konsekvenser, men de politiska är minst lika stora. Slutmålet med EU och dess förlagor har alltid varit en europeisk federation. Just nu ligger diskussionen på is till följd av Brexit, men det är bara en tidsfråga innan den återkommer.
På sikt lär dessa meningsskiljaktigheter inte kunna lösas med annat än ett Europasamarbete i flera hastigheter, där de länder som vill bilda federation gör det medan övriga nöjer sig med att samarbeta om den inre marknaden och de följdområden den kräver, och om relationerna till länder utanför EU.
Euron kommer att vara en del av innerspåret. Frågan gäller om Sverige borde vara det. Det skulle komma till priset av gemensamt europeiskt beslutsfattande på ytterligare områden, men det skulle också innebära att Sverige är med där besluten fattas. Som Stefan Ingves har sagt om att stå utanför euron: ”Man får vänta medan de andra bestämmer och lyssna på vad de beslutat om när de kommer ut från styrelserummet”.
Att nu låta bli att fråga befolkningen om dess åsikt för att man fruktar svaret vore ett svek.
Den svenska politiken har tidigare valt att konsultera befolkningen om betydande ytterligare integrering in i den europeiska gemenskapen. Det kan man tycka vad man vill om – till exempel att folkomröstning är ett trubbigt verktyg och en avart i den representativa demokratin. Men vägen är vald. Att nu låta bli att fråga befolkningen om dess åsikt för att man fruktar svaret vore ett svek.
Liberalerna vill kringgå svenska folket och införa euron utan folkomröstning. Även Moderaterna och Socialdemokraterna gläntar på dörren till ett inträde. En förutsättning för att ett beslut ska komma till bör vara att alla partier som nu eller i framtiden vill se ett svenskt eurointräde åtminstone tar tydlig ställning och driver frågan i ett riksdagsval.
Nationalekonomerna har goda argument för euron. Men det är i högsta grad också en politisk fråga. Det är i det ljuset den bör ses och granskas av allmänheten, som sedan får avkunna sin dom i valbåset. Partierna måste sluta ducka för eurofrågan.