Thea Erlandsson: Euron kräver politiskt mod

En efter en faller motståndarna till euron som dominobrickor. Finansmannen Christer Gardell satte allt i rullning under julhelgen 2022 när han beskrev kronan som en “liten skitvaluta”. Därefter har en lång rad kända ekonomer förklarat att de ändrat sig om euron. EMU-utredaren Lars Calmfors, Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt och tidigare riksbankschefen Stefan Ingves är några exempel. I den allmänna opinionen har stödet också ökat. Närmare 34 procent av svenskarna tycker det är dags att byta ut kronan mot euron. Och nu rör det på sig även i de politiska partierna. 

Det är med politisk försiktighet som partierna närmar sig euron, men en övergång till euron kräver politiskt mod.

Så sent som i februari 2024 sa finansminister Elisabeth Svantesson att det inte var aktuellt att införa euron. Men fyra månader senare säger Moderaternas partisekreterare Karin Enström att det “kan vara dags att titta på eurofrågan”. Även i Socialdemokraterna pågår en liknande omsvängning – partiledare Magdalena Andersson vill “väga för- och nackdelar mot varandra” med euron. Det är med politisk försiktighet som partierna närmar sig euron, men en övergång till euron kräver också politiskt mod. 

Argumenten för att behålla kronan har allt mindre bäring. Kronans successiva försvagning gentemot dollarn och euron sedan 1993 har förvisso gynnat delar av exportindustrin, men har samtidigt urholkat värdet av svenskarnas köpkraft och gjort oss allt fattigare utomlands. Kronförsvagningen har dessutom inneburit att svenska företag inte behövt värna sin konkurrenskraft genom effektiviseringar – det har på lång sikt knappast gynnat svenskt välstånd.

Samtidigt har kronans funktion som en krockkudde vid kriser inte alltid fungerat. Under exempelvis statsskuldskrisen 2010-13 och det första pandemiåret 2020 stärktes kronan i stället för att försvagas, och Sverige fick betala med försämrad konkurrenskraft för andra länders ekonomisk-politiska misstag. Det går helt enkelt inte att förlita sig på kronan som ett stabiliseringspolitiskt instrument. 

Men inte minst är idén om den oberoende penningpolitiken en fasad – Riksbanken avviker sällan från ECB:s linjer. Det går inte att uteslutande rikta in sig mot inhemska mål och driva en helt självständig penningpolitik. Riksbanken är beroende av det världspolitiska läget för att fatta sina ekonomiska beslut och kronan är, till skillnad från euron, mer känslig för internationella händelser. Dessutom har Sverige i dag en lägre statsskuld jämfört med när folkomröstningen skedde 2003, vilket ger finanspolitiska möjligheter att kompensera för den förlorade penningpolitiska friheten. 

Att gå med i euron är ett politiskt ställningstagande för att man vill tillhöra dem med inflytande i EU.

Den geopolitiska instabiliteten kommer heller inte att försvinna över en natt. Kriget i Ukraina fortsätter och allt fler länder riskerar att hamna i den ryska intressesfären. Det gör att de politiska skälen att gå med i euron väger allt tyngre. Just nu är Sverige utanför tillsammans med Bulgarien, Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Är det ett sällskap Sverige vill vara del av? Att gå med i euron är, som Ingves själv sa, ett politiskt ställningstagande för att man vill tillhöra dem med inflytande i EU. Det borde vara en avgörande faktor. 

Under lång tid har det efterfrågats en förnyad diskussion kring euron, inte minst från näringslivet. I förra veckan uppmanade ekonomiprofessorerna Harry Flam och Mats Persson till just detta i den nya ESO-rapporten Krona på rätt kurs?. Att Moderaterna och Socialdemokraterna nu börjar ta eurofrågan på allvar är mycket välkommet. Sedan 2003 har Sverige väntat på “rätt tidpunkt” att gå med i euron, men om den ska uppenbara sig krävs politisk handlingskraft. Det är dags för regeringen att tillsätta en euro-utredning.