Utblick Reportage
Nu ser Norge utanförskapets pris
Norge blir alltmer integrerat med EU. Samtidigt blir problemen i form av bristande möjligheter att göra sin röst hörd i Bryssel allt tydligare. Men än så länge undviker de flesta politiker den laddade frågan om norskt EU-medlemskap, rapporterar Martin Berg.
I början av april presenterades den norska statliga utredningen om landets erfarenheter av EES-avtalet (Europeiska Ekonomiska Samarbetet) och andra EU-avtal.
Utredningen tillsattes efter valet 2022 för att blidka det norska Senterpartiet och delar av den norska fackföreningsrörelsen som vill säga upp avtalet.
Det fanns dock inte på kartan för Arbeiderpartiets partiledare, statsminister Jonas Gahr Støre som till sist gick med på en kompromiss. Utredningens sekreterare Line Eldring fick instruktioner om att dels analysera erfarenheterna från EES, dels undersöka om det finns andra alternativa avtal som kan tjäna Norge bättre.
Här skulle utredarna särskilt titta på konstruktionen kring Storbritanniens avtal med EU efter Brexit och på den schweiziska modellen med bilaterala avtal med EU, som ger landet tillgång till bland annat den inre marknaden.
Att Jonas Gahr Støre utnämnde just Line Eldring till sekreterare menar politiska kommentatorer i Norge var ett smart drag eftersom hon också företräder det norska LO-förbundet ”Fellesforbundet”. Ett av de fackförbund som drivit frågan om ett EES-utträde.
När kommittén nyligen presenterade sina slutsatser kan man säga att EES-avtalet vann en storseger.
– Utredningen var en eftergift som Støre lovat Senterpartiet för att de skulle sätta sig i en regering tillsammans med Arbeiderpartiet, säger Mathilde Fasting, civilekonom och idéhistoriker på den liberala tankesmedjan Civita.
När kommittén nyligen presenterade sina slutsatser i dokumentet ”Norge og EØS: Utvikling og erfaringer” kan man säga att EES-avtalet vann en storseger.
– Utredarna slog fast att EES-avtalet med alla dess tillägg varit mycket bra för Norges ekonomiska utveckling och att de andra avtalen som utredningen skulle undersöka inte är ett alternativ. Line Eldring har gjort ett väldigt bra jobb. Hon har hållit sig till fakta och undvikit att hamna i politiska resonemang som är lätt att göra när det kommer till Norges förhållande till EU, menar Mathilde Fasting.
Ulf Sverdrup, tidigare direktör för Norges utrikespolitiska institut NUPI och i dag professor vid den norska Handelshögskolan håller med.
– Jag blev positivt överraskad. Den är tydlig och väl avvägd med tanke på att utredningsdirektiven inte var helt klara. Jag ser den som folkbildande.
Han menar att utredningens slutsatser passar Jonas Gahr Støre.
– Den stärker EES-avtalet och visar på att de argument som använts mot avtalet har blivit svagare. Senterpartiet och de EES-kritiska rösterna i hans parti har fått svar på tal och han kan begrava den här frågan.
I sina rekommendationer pekar utredningen framför allt på att regeringen bör stärka kunskapen om både EES och EU på alla samhällsnivåer och samordna det arbetet effektivare.
– Utredningen påpekar att många EU-direktiv har tagit lång tid att implementera och att Norge ligger långt efter EU när det gäller lagstiftning som har antagits, konstaterar Mathilde Fasting.
Norges relation till Europa är ett politiskt känsligt kapitel och frågan om ett EU-medlemskap delar landet. Två gånger har man folkomröstat i frågan – 1972 och 1994.
Det har varit ett rätt jämnt lopp båda gångerna där nej-sidan kammat hem lite drygt 50 procent av rösterna.
Jordbruks- och fiskefrågorna har varit viktiga i båda valen. Att landsbygden och det lokala är värden som riskeras att slås ut om landet skulle tvingas öppna upp sina marknader för Europa har varit ett tungt argument.
Ledordet för nej-sidan har varit ”Selvråderätten”, vilket naturligtvis inte bara gällt för jordbruket och fisket.
Samtidigt som Norge blivit mer och mer integrerat i EU saknar man politisk representation.
Men hur hamnade Norge i ESS? Landet har varit medlem i Efta sedan organisationen bildades 1959, men det var först efter EU-folkomröstningen 1994 som Norge skrev under avtalet med EES som då nyligen startat. Syftet med EES var att ge länder utanför EU en möjlighet att delta på den gemensamma marknaden.
Det norska EES-avtalet gör dock ett undantag för jordbruket som inte är liberaliserat. Det var en viktig fråga för Norge då och är det fortfarande, även om de argumenten inte är lika gångbara idag.
De senaste åren har nämligen frågan om hur Norges relation till EU ska se ut fått en ny dynamik. EU handlar inte längre endast om den öppna marknaden.
Unionen har intagit en betydligt mer offensiv roll i en rad frågor – inte minst inom klimat- och miljöfrågan. Men försvarsfrågor, den gemensamma forskningen och olika rättsfrågor har funnit en väg in i den norska lagstiftning.
Denna utveckling har satt fingret på att samtidigt som Norge blivit mer och mer integrerat i EU saknar man politisk representation när de olika förslagen mejslas fram.
– Vi har ett djupt samarbete med EU i dag i en rad frågor. Norge har implementerat ett hundratal avtal och förordningar i sin lagstiftning. Både från EES-avtalets ramverk och via olika EU-direktiv. Den här obalansen där Norge inte kan påverka sammansättningen av olika förslag blir alltmer uppenbar, säger Mathilde Fasting.
– Tittar man till exempel på klimatfrågan är det uppenbart att den drivs hårdast från Bryssel. Något som fått det norska miljöpartiet att vilja gå med i EU vilket var en vändning på 180 grader, fortsätter hon.
Detta har inte passerat obemärkt för de som vill se ett norskt EU- medlemskap. På Høyres landsmöte förra året sa till exempel partiledaren Erna Solberg att Norges plats i Europa är ”runt borden där besluten tas och inte vid cafébordet bredvid mötesrummet”.
Høyre klargjorde också att ett fullt norskt EU-medlemskap är det enda alternativet till EES-avtalet.
Så är det 100-procentiga stödet för EES-avtalet, som utredningen visade på och Norges underrepresentation i EU-frågorna startskottet för en ny debatt om ett eventuellt EU-medlemskap?
Inte direkt, menar Ulf Sverdrup.
Under sin tid på NUPI ledde han arbetet i sekretariatet för den förra stora utredningen som analyserade Norges olika avtal med EES och EU som lades fram 2012. Redan då var frågan om Norges inflytande i processerna aktuell och utredningen döptes till ”Utenfor og innenfor”.
– Den fastslog också att Norges avtal med EU är bra för Norges ekonomiska och politiska intressen även om det så klart finns konflikter.
Nej-sidans argument har helt klart blivit svagare.
Samtidigt konstaterar han att den stora politiska striden inte handlar om EES-avtalet. Det är fortfarande frågan om ett eventuellt norskt EU-medlemskap. Ulf Sverdrup påpekar att sedan folkomröstningen 1994 har Norge nu tillsatt två stora utredningar om Norges förhållande till EU och EES-samarbetet.
Båda utredningarna har också pekat på att Norge inte har någon möjlighet att påverka hur avtalen utformas i en miljö där EU snabbt förändras. Därför borde en utredning fokusera på hur Norge ska positionera sig och agera i ett Europa som i allt större utsträckning tar på sig de stora frågorna, menar Ulf Sverdrup.
– Det handlar inte bara om den gröna omställningen, migrationen, energipolitiken men även säkerhetsfrågorna i skuggan av Vladimir Putin och Kinas agerande på världsmarknaden.
Trots detta diskuteras inte frågan om ett eventuellt EU-medlemskap?
– Nej-sidans argument har helt klart blivit svagare i ljuset av den här utvecklingen men det är svårt att nå fram eftersom den här frågan är så infekterad och polariserad i Norge, menar Mathilde Fasting.
Vad beror det på?
– Jag tror att det handlar mycket om okunskap. De traditionella argumenten om att vi klarar oss själva går fortfarande hem och det är brist på motargument. Politikerna har inget intresse av att ta tag i den eftersom ämnet är så polariserat.
Ulf Sverdrup tror inte heller att den här utvecklingen kommer att leda till en förnyad debatt om ett EU-medlemskap.
– Det finns ingen folklig opinion som driver frågan vilket betyder att politiken inte vill lyfta den. Det gäller definitivt för den sittande regeringen. Men även Høyre som ju är för EU, kommer att behöva anpassa sig till de partier man bildar en eventuell framtida regering med, konstaterar han.
Så vad kan få opinionen i rörelse? Ulf Sverdrup tror att en ny generation som växer in i det här demokratiska underskottet kan få fart på opinionen igen.
– Varje generation har haft en medlemsdebatt. Vi hade en omröstning 1972 och en 1994. Nu är det många norrmän som inte har tänkt närmare på detta så det kan bli så att tiden kommer spela en roll här och lyfta upp de här frågorna. Det kan i sin tur kanske få fart på politiken.
Mathilde Fasting håller med.
– Det här blir tydligare och tydligare. Norge får bara anpassa sig hela tiden samtidigt som vi inte kan vara med och påverka. Någon gång borde det komma en politisk motreaktion som inte är så färgad av de gamla argumenten för eller emot eftersom EU fortsätter att utvecklas i den här inriktningen.