Trump visar sina kort för hela världen

Ja, jag har själv sagt det där massor av gånger. ”Bedöm substansen, inte leveransen”. ”En limpa behöver inte vara möglig för att den levererades i en rostig lastbil”. I grunden tycker jag just så. God retorik kompenserar inte för dålig politik, och bra politik blir inte sämre för att budbäraren är en dålig talare.

I fallet Donald Trump finns det ändå skäl att för ett ögonblick pausa från vad han säger, och ta sig tid att fundera på hur han säger det. Skälet? Han är USA:s president, och USA är alltjämt världspolitikens tydligaste referenspunkt. Det spelar ingen roll om man räknar sig till landets varmaste vänner eller dess argaste kritiker. Faktum är att ytterst få världspolitiska beslut fattas utan att beslutsfattarna sneglat mot Washington.

Vartenda ord som yttras av Washingtons makthavare noteras och analyseras i sin tur av världens diplomater, underrättelsetjänster och militärledningar. Och under det sammanbrott som var Donald Trumps presskonferens i New York den 15 augusti fanns det åtskilligt att notera.

Presidenten hade kallat till sig pressen för att presentera huvuddragen i ett omfattande förslag till infrastruktursatsning. Men givetvis kom alla frågor att kretsa runt presidentens hantering av våldsamheterna i Charlottesville, där en person dog och nitton skadades. En alltmer grälsjuk Trump gick, som så ofta förr, till motangrepp mot pressen. Ställde motfrågor, med inlindade förolämpningar. Angrep kritiker och politiska motståndare. Ifrågasatte bristen på frågor om hans infrastrukturpaket.

Det talas ibland om att politiker är för tråkiga. Men alternativet är ofta just detta.

Efteråt handlade rapporteringen naturligt nog om vad han sagt, såsom att det fanns både hyggliga och våldsamma personer på båda sidor. Och de yttrandena var onekligen värda sina spaltmeter och sändningsminuter. Men de är ändå främst ett inrikespolitiskt problem för Trump själv. Om tillräckligt många väljare ogillar hans ord så kommer de att ge honom sparken i nästa val. Om han går utanför konstitutionens gränser kommer domstolarna stoppa honom. Och om kongressen förlorar all respekt för honom så kommer den att stoppa hans politiska agenda. Att Donald Trumps demokratisyn brister innebär således inte att den amerikanska demokratin gör det.

Det på sikt större problemet är att Donald Trump nu så tydligt har visat omvärlden – inte CNN, Washington Post och New York Times, utan Kina, Ryssland och Nordkorea – hur han reagerar under press. Det talas ibland om att politiker är för tråkiga. Men alternativet är ofta just detta, alltså politiker som kliver utanför sitt ämbete, som blottar sig själva och därmed även det land de företräder. Det må vara en sak när det handlar om Zimbabwe eller Filippinerna, men när det gäller världens enda supermakt blir insatsen betydligt högre.

Donald Trumps presidentskap påminner allt mer om Faethon i den grekiska mytologin. Faethon var en övermodig ung man som var son till solguden Helios. Hans vänner trodde emellertid inte på att han var Helios son, och för att återupprätta sin heder sökte Faethon upp sin far och bad honom bevisa deras släktskap för hela världen. Helios lovade att göra detta, och lät Faethon bestämma hur det skulle ske. Sonen bad då att få låna sin fars solvagn för en dag, för att själv få köra den över himlavalvet. Helios bad förtvivlat Faethon att välja en annan metod, och varnade för hur enormt farlig hans önskan var. Men Faethon vägrade lyssna, och Helios var bunden av sitt löfte. Under ritten över himlavalvet förlorade Faethon snabbt kontroll över vagnen, som sjönk allt närmare Jorden och hotade bränna sönder den. För att rädda världen tvingades åskguden Zeus slunga en blixt mot Faethon och döda honom. Sensmoralen är uppenbar – stor makt kräver stor kontroll.

I Donald Trumps fall håller ytan i rask takt på att bli viktigare än innehållet.

Det är därför höga politiker i regel är om inte tråkiga så åtminstone manusbundna. John F Kennedy tog stora risker under Kubakrisen, men han förlorade aldrig kontrollen. Sovjetledningen såg inga tecken på att han skulle digna under pressen, och dramat fick till sist en fredlig lösning. I dag, när spänningen runt den kärnvapenbestyckade Koreahalvön har nått nya rekordnivåer, blir utbrott från USA:s president ett problem i sig, alldeles oavsett vad utbrotten handlar om.

Det diplomatiska spelet i Mellanöstern kretsar kring ett par stora kraftfält (Turkiet, Saudiarabien, Iran) men där inget av dem dominerar regionen så som exempelvis Kina dominerar Asien. Det gör arbetet där svårbemästrat. Kina är däremot en nyckel när det gäller det alltmer oberäkneliga Nordkorea, liksom även Ryssland. Ingen ska tro annat än att samtliga dessa länder betraktar Trumps färd över det amerikanska himlavalvet med mycket stort intresse, eller att de inte förmår tyda tecknen. Så även om Trumps ord var bisarra är det kanske till sist ändå inte de som visar sig bli det största problemet.

Vi är inte där än. Hittills har bad cop-good cop-spelet mellan Trump och hans försvars- och utrikesministrar fungerat hyfsat gentemot inte minst Nordkorea, som nu tycks backa från hotet om att angripa Guam. Men ju mer isolerad och vildsint Trump blir, desto större kan frestelsen att utmana honom bli. Barack Obama misslyckades med att hålla sin ”linje i sanden” gentemot Syrien, vilket fick förfärande konsekvenser. Om Trump inte ens uppfattas ha någon linje, eller kunna hantera stress och press, kan världsläget bli etter värre.

Så nej, jag säger det inte ofta. Men i Donald Trumps fall håller ytan i rask takt på att bli viktigare än innehållet. Och så lär det förbli tills hans hårt prövade partikamrater i kongressen finner sig i att spela rollen som Zeus.