40-talisterna frågar sig vad de egentligen får för pengarna

Den demografiska utmaningen för välfärdsstaten när de stora kullarna 40-talister går i pension har i decennier diskuterats i svensk politik. Men i takt med att 40-talisterna blir äldre, och deras vårdbehov ökar, har det blivit uppenbart att kommunerna inte tagit prognoserna på allvar.

Konsekvensen har blivit att det håller på att uppstå ett glapp mellan behovet av framtida platser och antalet äldreboenden som faktiskt planeras eller byggs. Det riskerar att leda till en tillitskris för äldreomsorgen.

Under den kommande tioårsperioden kommer antalet 80-plussare att öka med drygt 250 000 personer jämfört med idag. I en ny rapport bedömer branschorganisationen Vårdföretagarna att cirka elva procent av befolkningen som är 80 år och äldre kommer att ha behov av en plats på ett särskilt boende under perioden 2023–2032. I antologin Välfärdslabyrinten (Timbro förlag, 2023) pekar Mats Svegfors på att utvecklingen dessutom fortsätter de kommande decennierna: 2050 kommer en miljon svenskar att vara över 80 år, en fördubbling jämfört med i dag.

Björn Arnek, branschekonom på Vårdföretagarna, konstaterar att det är rimligt att andelen som är i behov av en plats på ett äldreboende kommer att vara ungefär densamma 2032 som i dag men att ribban för att få en plats på ett särskilt boende har höjts.

– Det ser man främst genom att de som får en plats är i sämre skick idag. Men det utesluter ju inte att de som är mindre illa däran inte är i behov av en plats.

”Grundproblemet är att det inte byggs tillräckligt.” 

Grundproblemet är att det inte byggs tillräckligt många platser för att hänga med i den demografiska utvecklingen. Vårdföretagarna räknar med att det kommer att behövas 28 000 nya platser de kommande tio åren, men det kräver en mycket högre byggtakt än idag, konstaterar Björn Arnek.

– Enligt Boverkets statistik för hur många lägenheter på äldreboenden som är färdigställda och planeras i kommunerna under 2023 och 2024 är siffran 3 000 platser. Våra beräkningar visar att behovet är 6 000 platser.

Den prognosen stöds av den enkät som Boverket genomför gentemot kommunerna där man frågar om de anser att det är brist på platser på äldreboenden eller om man är i balans.

– 40 procent av kommunerna svarar att de har underskott på platser. På två och fem års sikt anger 1 av 4 kommuner att de inte klarar behovet av äldreboendeplatser. En ungefär lika stor andel uppger att de inte är säkra på om de kommer att klara att täcka upp för det framtida behovet. Det är rätt alarmerande anser vi, fortsätter Björn Arnek.

Så frågan är vem som ska bygga framtidens äldreboendeplatser?

Malin Appelgren arbetar med tillväxt och kommunikation på vårdföretaget Ambea som bland annat bedriver äldreomsorg under varumärket Vardaga. Hon menar att de privata aktörerna skulle kunna bygga bort den här bristen snabbt om de fick chansen.

– Vi vet hur man driver de här projekten. Från att vi får en markanvisning så kan ett boende stå klart efter ett och ett halvt år.

Men ofta stöter man på patrull ute hos kommunerna. Det kan handla om de rent administrativa processerna.

– Kommunerna har inte byggt något större på länge. Det är en tidskrävande process där man måste upphandla och många gånger vet man inte riktigt hur det ska gå till. Det gör att de här processerna kan ta flera år.

”Det finns en uppfattning om att det är kommunerna som ska driva de här verksamheterna.”

Men det handlar också om ett ideologiskt motstånd. 

– Det finns en uppfattning om att det är kommunerna som ska driva de här verksamheterna. Inte privata aktörer. Det kan också finnas en oro för fastigheterna, som grundar sig i uppfattningen att kommunerna ska äga sina egna lokaler. 

Malin Appelgren understryker att det bästa sättet för att ge privata vårdföretag möjligheten att verka i en kommun är om den inför lagen om valfrihet (LOV). Den innebär att företag har fri etableringsrätt om de ser ett behov. Sedan är det upp till kommunens medborgare att välja utförare.

LOV ger framför allt tydliga villkor i upphandlingslagen. Kommunens roll är sedan att avgöra om företaget lever upp till de krav som LOV ställer på verksamheten, menar Malin Appelgren.

– De privata aktörerna får ett större handlingsutrymme samtidigt som det naturligtvis innebär en risk. Det som vi gillar med LOV är att kommunen överlåter en del av makten till medborgarna, fortsätter hon.

Det är dock endast 23 av Sveriges 290 kommuner som valt att införa LOV för äldreboenden. Varför är det så skulle du säga?

– Det innebär en kontrollförlust för kommunen att överlåta åt medborgarna att välja vilket äldreboende de vill bo på, eller vilket hemtjänstföretag de vill anlita, säger Malin Appelgren.

Samtidigt har hon en viss förståelse för att kommunerna känner en tvekan att införa LOV.

– Det finns en befogad rädsla för att privata utförare konkurrerar ut den kommunala. Då kan ett kommunalt boende tömmas på boende vilket är kostsamt.

Här menar Malin Appelgren att kommunerna i sådana fall skulle tjäna på att släppa verksamheten.

– Äldre uttjänta lokaler kostar pengar att underhålla och det är ju samma skattepeng som spenderas om det är en privat utförare.

Ibland har också kommuner andra mål som krockar med ett införande av LOV. Ett exempel är strävan efter en levande landsbygd, säger Malin Appelgren.

– Det har jag sett flera exempel på. Man behåller hellre ett gammalt slitet äldreboende eftersom de 30 platserna ger samhället en viss injektion i form av matinköp, postservice etc.

Malin Appelgren pekar på ett växande tillitsproblem gentemot välfärdssystemet när ribban för hur i dåligt skick du måste vara för att få en plats höjs samtidigt som platserna minskar.

– Jag tror att det finns en stor förväntan hos dagens äldre som har betalat skatt under hela sina liv att när vårdbehoven kommer så ska det offentliga finnas där. Det är ett kontrakt, liksom.

– Sedan är det så klart bra om människor kan bo hemma längre med hjälp av hemtjänst och annan vård, men det kommer alltid att finnas personer som inte kan det och som behöver en plats på ett särskilt boende för äldre, fortsätter hon.