Samhälle Krönika
Sverigedemokratisk smygpragmatism
Rapporteringen från Sverigedemokraternas landsdagar har som vanligt handlat om provokationer och grova formuleringar. Det skymmer det verkligt viktiga: partiets lågmälda och tålmodiga pragmatism. Det konstaterar Markus Uvell.
Under de drygt tre mandatperioder som gått sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen har det funnits olika teorier om hur detta erkännande kommer att påverka partiets utveckling framöver.
En av de vanligaste är att partiet – nu när de släppts in i politikens finrum – successivt kommer radikaliseras. Tanken brukar vara att partiet egentligen har en annan och betydligt mer extrem agenda, som de i smyg jobbar för under den relativa normalitetens täckmantel.
När jag satt på tåget hem från Västerås, efter att ha besökt SD:s landsdagar, slog det mig att det snarare är tvärtom. Bakom kontroverserna, de grova formuleringarna och provokationen finns en lågmäld, tålmodig pragmatism. En pragmatism i smyg.
SD avviker på flera sätt från hur högerpopulistiska partier brukar vara.
För det första just pragmatismen. SD skulle, i kraft av sin starka position, kunna bedriva politisk utpressning mot båda blocken och tvinga till sig politiska eftergifter för att extraval eller samlingsregering ska kunna undvikas. Men i stället har partiet pragmatiskt strävat efter att hitta gemensamma ståndpunkter med andra partier och sökt samarbete och acceptans.
För det andra partiets robusta organisation. Ny demokrati föll samman efter mindre än en mandatperiod, SD har hittills suttit i riksdagen i 13 år. Jimmie Åkesson kan vara delvis frånvarande under partiets första år med Tidöavtalet – samtidigt som gruppledaren Henrik Vinge lämnar för att leda en parlamentarisk utredning – utan att kaos hotar. Tvärtom fungerar Tidö-samarbetet mycket väl och Linda Lindberg leder partiets riksdagsarbete i vad som förefaller vara harmoni.
Tvärtom har partiets högeridentitet successivt stärkts.
För det tredje har SD inte följt den populistiska mallen och lagt sig vid sidan om den traditionella höger/vänster-skalan. Tvärtom har partiets högeridentitet successivt stärkts. SD-väljarna är i dag både fler och mer uttalat höger än någonsin. SD och M har gradvis närmat sig varandra, så mycket att det på flera områden är svårt att skilja partierna åt.
När SD samlades till landsdagar i Västerås 23-26 november var dessa drag tydliga. De beslut som fattades handlade främst om att i efterhand justera politiken så att den ligger i linje med Tidöavtalet. Principprogrammets skrivningar om bland annat ekonomi, arbetskraftsinvandring, energi och miljö ändras på marginalen så att de helt ligger i linje med vad SD enats med de andra Tidöpartierna om. Landsdagarna ställde sig bakom förändringarna utan votering.
***
På liknande sätt förhöll det sig med motionerna. Motioner avslogs eller ansågs besvarade, ofta med hänvisning till att det pågår ett arbete i regeringskansliet eller att regeringen tillsatt en utredning. Precis som regeringspartier brukar göra. Och med detta lät ombuden sig nöja.
Landsdagarna ställde sig bakom partistyrelsens förslag gällande 196 av 208 motioner. Övriga var i huvudsak förslag partiet redan driver som bifölls i stället för att som brukligt anses besvarade. Den enda substantiella fråga där landsdagarna ändrade partiets politik var att Ungsvenskarna fick stöd för en motion om sänkt alkoholskatt.
Stökigare eller mer radikalt än så blev det inte.
Den största debatten gällde EU, där partistyrelsen ville skärpa kravet att stoppa ytterligare maktöverföring från Sverige till Bryssel. I ett fyrtiotal anföranden från talarstolen levererades den ena skräckhistorien efter den andra om hur förfärligt EU är. Men nästan ingen talare föreslog att Sverige ska lämna och den enda motionen om Swexit avslogs. En motion från Ungsvenskarna om att för stor maktöverföring ska leda till Swexit ansågs besvarad.
Även debatten om vindkraft engagerade många, men trots högt tonläge föreslogs inget stopp för vindkraften. En motion om skrotpremie vid vindkraftsetableringar ansågs besvarad, en som ville säga nej till vindkraft i Natura 2000-områden avslogs.
En enda motion föreslog höjd ersättning i sjukförsäkringen, en fråga där SD skiljer sig från borgerligheten och som lades åt sidan i Tidöförhandlingarna. Motionen ansågs besvarad med hänvisning till att partiet i riksdagen motionerat om att se över bedömningsprocessen i arbetsskadeförsäkringen.
Stökigare eller mer radikalt än så blev det inte. Det är lätt att förstå att detta har fått ytterst begränsad medial uppmärksamhet.
Desto mer uppmärksamhet har Jimmie Åkessons tal fått, i alla fall förslaget att riva islamistiska moskéer. Det utlöste just den typ av ramaskri som är SD:s signum, och som gör att partiet kan bevara sin ”edge” även om den politiska kartan förändrats. Att Åkesson redan på måndagen justerade sitt förslag till att det kanske räcker med att stänga de utpekade moskéerna – vilket bland andra Socialdemokraterna tidigare föreslagit – förändrar förstås ingenting.
Men mullret från Åkessons bulldozer och jublet under Ultima Thules spelning efter avslutningsmiddagen överröstar det verkligt viktiga: den politiska pragmatism som gjort Sverigedemokraterna till landets näst största parti. Och som kan förväntas prägla även partiets närmaste framtid.