Fördelningspolitik löser inte Sveriges ekonomiska problem

Tillväxtpolitik har åter kommit i ropet i Sverige – tyvärr än så länge mer i ord än i handling. Regeringens tillsättning av den så kallade ”Produktivitetskommissionen” är i alla fall en välkommen förflyttning av fokus. Det är i grunden inte så konstigt. Tillväxt är förutsättningen för mycket som vi tar för givet och är förklaringen till att vårt välstånd (BNP per capita) idag är 25 gånger högre än 1870. Sverige har dock följt trenden i övriga västvärlden där produktiviteten fallit sedan några år efter år 2000. Men i Sverige har fallet i produktivitet för hela ekonomin varit kraftigare än i många andra länder. Detta gäller inte minst i tillverkningsindustrin där också den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen sedan 2008 varit sämre i Sverige än för de flesta av våra konkurrentländer. Sveriges tillväxt i BNP per capita har på motsvarande sätt utvecklats dåligt, varför vi nu halkat ned till den sämsta placeringen i den så kallade välståndsligan sedan 1970.

De långa trenderna för ekonomisk utveckling har dock en tendens att drunkna i annan ekonomijournalistik – inte minst i uppmärksamheten kring konjunkturläget. En tillfällig, stor (konjunkturell) förändring kan förstås få dramatiska effekter här och nu. Men över tid betyder relativt små skillnader i genomsnittlig tillväxt mycket mer. ”Once you start thinking about growth, it is hard to think about anything else” – som Nobelpristagaren Robert Lucas skrev.

Ett ändrat politiskt fokus till de mer långsiktiga tillväxtfrågorna är därför välkommet. Men det finns tyvärr anledning att vara pessimistisk kring förutsättningarna att sådan politik faktiskt genomförs.

Det är inte mängden arbetade timmar som lyft Sverige från en fattig agrarnation till dagens välstånd.

Tillväxt (ökningar av BNP per capita) kommer förenklat av två saker: mängden arbetade timmar och hur produktivt detta arbete sker. Mängden arbetade timmar bestäms av hur många som arbetar och hur mycket varje person arbetar i genomsnitt. Att idag få fler som är i utanförskap att komma in på arbetsmarknaden skulle vara en stor vinst för de individer som inte kan försörja sig själva, liksom för samhället som helhet eftersom BNP per capita skulle öka och statsfinanserna avlastas.

Men det är en engångseffekt – vi får ett nivålyft av BNP per capita, men det påverkar normalt inte trenden (den långsiktiga tillväxttakten). Det är inte mängden arbetade timmar som lyft Sverige från en fattig agrarnation till dagens välstånd. Även om kvinnor i stor utsträckning kommit in på den reguljära arbetsmarknaden arbetar vi trots allt mindre än för 100 år sedan. Vi har semester, helger, föräldraledighet, klämdagar och kortare arbetsdagar. Dessutom tenderar vi att träda in i arbetslivet senare och leva längre efter pensionen. En övergripande genomgång av detta har exempelvis gjorts av ekonomen Andreas Bergh i Ekonomisk debatt nr 3 2017.

Politikens tillväxtfokus har de senaste decennierna emellertid nästan uteslutande varit på just mängden arbetade timmar med de olika jobbskatteavdragen som främsta medel. Så även i höstens budget. Mot bakgrund av det stora utanförskapet och integrationsproblemen kan man förstå den prioriteringen. Men tyvärr har detta skett på bekostnad av den andra komponenten i tillväxt, produktiviteten.

Vad påverkar då den senare och vad kan politiken göra? Låt oss förenkla och på några rader beskriva tillväxtteori. Dels bestäms produktiviteten av kapitalintensiteten – mängden kapital per anställd – och hur snabbt denna växer. Men mängden kapital per anställd har en avtagande avkastning och vid ett visst läge kan inte produktiviteten öka mer enbart genom att tillföra mer kapital. Dels bestäms produktiviteten av teknologisk utveckling och innovation. För det senare har utbildning, forskning, kunskapsspridning och entreprenörer som tar risk för att investera i ny teknik en avgörande roll, liksom handel, som tenderar att sprida innovationer till andra länder. Politik som syftar till att öka produktiviteten bör alltså främja ovanstående. Nationalekonomisk teori lär oss att incitament spelar roll. Ett grovt tillyxat argument för att sänka skatten på något man vill gynna brukar vara att ”vi har hög skatt på cigaretter för att vi vill att folk ska röka mindre”. Men det ligger onekligen något i det. Människor reagerar på incitament.

Och för att komma till min poäng – varför jag är pessimistisk – tänker jag förenkla ännu mer. Vad har kapital, högre utbildning, forskning och entreprenörer gemensamt? Jo, de beskrivs i dagens svenska kontext som ”de rika”, och politiska reformer som gynnar dem som ”fördelningspolitiskt problematiska”. Eller till och med som ”ogenomförbara”.

Politiken behöver skifta fokus mot att gynna kapital, högre utbildning, forskning och entreprenörskap.

Detta synsätt har blivit något av en självklar konsensus när en statsbudget på sedvanligt sätt utvärderas i ”vinnare och förlorare”. Den ensamstående föräldern ställs mot höginkomsttagaren (som i Sverige innefattar rätt vanliga yrkesgrupper) när brytpunkten för statlig inkomstskatt automatiskt korrigeras uppåt med prisbasbeloppet. Varje ökning av (internationellt sett låg) gini-koefficient nagelfars som ytterst problematisk. När ”Produktivitetskommissionen” lanserades på en pressträff tog det inte ens 60 sekunder innan dess ordförande, Hans Lindblad, talade om ”genomförbart” och en ”rimlig fördelningsprofil”. Det har blivit något av en konsensusuppfattning att politiska reformer ska vara fördelningspolitiskt neutrala, det vill säga att de inte ska öka inkomstspridningen (gini-koefficienten). Annars är de ”inte genomförbara”.

Politiken behöver nu skifta fokus mot att gynna kapital, högre utbildning, forskning och entreprenörskap. Det är förstås inte allt som behövs för att stärka produktiviteten – men definitivt en viktig pusselbit. Ska vi få se en tillväxtfrämjande politik behöver kommande reformer helt enkelt riktas mot den övre delen av inkomstfördelningen (och mot dem som ännu inte är där men som strävar dit) snarare än mot den lägre delen som varit helt i fokus sedan lång tid. Men politiken har låst fast sig i en kontext som omöjliggör detta.

Till denna fastlåsning har tyvärr svensk borgerlighet bidragit under många år. På politik-lingo kallas det ”frontförkortning” och ”triangulering” – en strategi för att välja bort de politiska strider som man kortsiktigt tror sig förlora på. På många sätt är detta förstås förståeligt. Alliansregeringarna och inte minst ”Nya Moderaterna” vann val och kunde genomföra stora och viktiga skattesänkningar. Utan väljarstöd kan politiker inte genomföra sin politik. Men politiker är även viktiga opinionsbildare, och i den rollen riskerar det korta perspektivet att gå ut över den långsiktiga opinionsbildningen. Debatten om fördelningsfrågor är ett exempel på detta.

I årets budget valde regeringen att inte följa praxis med att låta brytpunkten för statlig inkomstskatt höjas med inflationen (prisbasbeloppet). Något som på kort sikt gör att man slipper en fördelningspolitisk debatt med oppositionen men som på längre sikt gör denna praxis till en politisk fråga bland andra. Min gissning är att denna praxis kommer att sluta vara just praxis. Samtidigt talar man ofta om behovet av naturvetenskapliga utbildningar och civilingenjörer – grupper som direkt drabbas av denna åtgärd. Återigen – incitament spelar roll. Exemplen kan göras många fler.

Svensk borgerlighet har målat in sig i ett hörn. Det kommer att försvåra produktivitetshöjande reformer.

Trianguleringen kommer med ett pris. I och med att borgerligheten under lång tid har accepterat vänsterns problembeskrivning har denna syn blivit mer dominerande än vad den annars skulle vara. Det politiska priset för att genomföra tillväxtfrämjande reformer stiger eftersom det etableras en syn att alla sådana reformer per definition är orättvisa. Svensk borgerlighet har helt enkelt målat in sig i ett hörn. Och det kommer allvarligt att försvåra produktivitetshöjande reformer.

Jag tror inte att man helt och hållet kan överlåta den här diskussionen åt tankesmedjor, utan borgerliga politiker (och gärna andra politiker också förstås) behöver bidra till en sundare debatt i fördelningsfrågor. Här är några helt rimliga utgångspunkter:

• Det är inte självklart ett problem att inkomstspridningen ökar. Det beror förstås på jämförelsepunkten. Att vi har en ökad inkomstspridning jämfört med 1980 är inte ett problem utan något som varit bra i ett fritt samhälle och som har varit bra för ekonomin. På samma sätt behöver det inte vara ett problem att en idag internationellt sett mycket jämn inkomstfördelning blir något mindre jämn.

• Statsbudgeten ska inte ses som en gemensam skattkista ur vilken det delas ut gåvor. Ser man det så blir rättviseperspektivet det som dominerar. Föräldrar tenderar helt sunt att ge barn lika mycket. Men sänkt skatt innebär att man får behålla mer av vad man tjänar – det är inte en allmosa från staten.

• Alla tjänar på reformer som höjer tillväxten, inte minst låginkomsttagare. Det är i grunden tillväxt, inte bidrag, som gör att många i den lägre delen av inkomstskalan idag bor i radhus och har en bil. (Jag är självklart medveten om att det finns människor i Sverige som är väsentligt fattigare än så.) Men det är tillväxt av kakan och inte kakans fördelning som på lite sikt är det viktiga.

• På grund av höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur är avkastningen på högre utbildning och företagande lägre i Sverige än i många andra länder. Detta är ett problem som behöver åtgärdas.

Jag inser förstås att detta är en tuff uppgift givet det opinionsmässiga klimat vi befinner oss i. Men svensk borgerlighet måste helt enkelt sluta att tänka i banorna att förslag med en fördelningsprofil som inte gillas av vänstern är ogenomförbara. Och kanske finns det som sagt ett kortsiktigt politiskt pris att betala för en sådan hållning – även om jag tror att priset kanske inte betalas under så lång tid som en del befarar. Och på längre sikt är det helt avgörande för att vända debatten. Annars kommer det knappast att bli så mycket av de produktivitetsfrämjande reformer som Sverige så väl behöver.