Utblick Krönika
Den tyska stagnationen är en varning till Sverige
Den tyska industrin tvärnitar. För första gången på 20 år har Italien högre tillväxt än Tyskland. Det är en extremt stark varningssignal om vikten av ett fungerande energisystem för industrinationer, skriver Joakim Broman.
Med dalande opinionssiffror vände de svenska miljöpartisterna blicken mot Tyskland. I det södra grannlandet gick De gröna som höghastighetståget. Annalena Baerbock, ett av språkrören, bedömdes under våren 2021 ha chansen att bli förbundskansler. MP har mycket att lära av tyska Die Grünen, skrev europaparlamentarikern Jakop Dalunde i Dagens industri:
Medan Die Grünen skickligt lyckas framstå både som den tyska industrins framtid och samtidigt miljörörelsens bästa hopp – så fastnar ofta Miljöpartiet klämd i en position där man å ena sidan anklagas av industrins intressen för att vara för radikala och å andra sidan anklagas av miljörörelsen för att politiken är långt ifrån tillräcklig.
Drygt två år senare frågar sig tidskriften The Economist ännu en gång om Tyskland – precis som i slutet av 1990-talet – är “the sick man of Europe”. I februari, på dagen ett år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, meddelade kemikaliejätten BASF kraftiga nedskärningar. Biljättarna i södra Tyskland har det samtidigt kämpigt mot den kinesiska konkurrensen och på den kinesiska marknaden.
För första gången på 20 år har Tyskland lägre tillväxt än Italien.
Det kan vara lätt att tro att den tyska industrin bara genomlider samma chock som övriga Europa efter Rysslands aggressionskrig, men läget är betydligt värre än så. BNP-tillväxten har tvärstannat och ser ut att landa på 0 procent under 2023. För första gången på 20 år har Tyskland lägre tillväxt än Italien, och i IMF:s prognos fram till 2028 är det nästan bara britterna och deras Brexit-besvär som överträffar när det gäller dysterhet.
I “trafikljus-koalitionen” – bestående av socialdemokrater, liberaler och gröna – börjar paniken sprida sig. Regeringen öser ut industristöd för att vända utvecklingen. Två miljarder euro till ståltillverkaren ThyssenKrupp, fem respektive tio miljarder euro till chiptillverkarna TSMC och Intel för att de ska etablera nya fabriker.
Die Grünen är inte längre den tyska industrins framtid. I opinionen har partiet tappat från 23 till 14 procent på ett år, och ekonomiminister Robert Habeck är hårt ansatt. Det finns flera förklaringar till den ekonomiska kräftgången – problem med kompetensförsörjningen och eftersatt digitalisering till exempel – men den allomspännande orsaken är energipolitiken. Under första halvåret 2023 producerade Tyskland 15 procent mindre el än första halvåret 2020. I våras stängde de sista kärnkraftsreaktorerna som ett resultat av Angela Merkels energiewende.
***
The Economist bedömer att tyskarna skulle behöva bygga 4-6 nya vindkraftverk per dag fram till 2030 för att nå sitt mål om 80 procent förnybar energi 2030. Habeck driver på för att få till nya, skuldfinansierade subventioner till kraftproducenter. Men utöver problem med tillståndsgivningen som liknar den som finns i Sverige har många tyskar till sist tröttnat på vindsnurrorna.
Inte minst skulle ännu mer subventionsdriven sol- och vindkraftsel driva på den spiral som det tyska elsystemet befunnit sig i de senaste tio åren. Stora variationer i kraftproduktionen leder till lika stora prisvariationer, vilket skapar osäkerhet för den i retoriken omhuldade industrin men det slår också undan benen för marknadsdrivna investeringar i kraftproduktionen. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill bygga ny elproduktion när elpriserna återkommande är negativa. Vilket leder till behov av ännu större subventioner.
Numera är det förresten inte bara energiproducenterna som vill ha subventioner. Intel sägs ha krävt ett garanterat elpris på 100 euro per megawattimme under två decennier.
De tyska klimatutsläppen per person är nu högre än Polens.
Uppskattningar gör gällande att tyskarna spenderat 600-700 miljarder euro på energiomställningen. Men resultatet är ett energisystem som havererar, industriföretag som avvecklar och en klimatomställning som stagnerat. Inför den kommande vinterns höga gaspriser startas återigen kolkraftverk.
Än så länge syns inte spåren av en tvärvändning i den tyska energipolitiken. Die Grünen är, precis som det svenska Miljöpartiet, skapat med kärnkraftsmotståndet som bas och kommer aldrig att kunna stå bakom en omläggning. Däremot har en tongivande oppositionspolitiker, CSU-ledaren Markus Söder, tagit försiktiga, men viktiga steg mot en ny linje, där han pekar på småskalig kärnkraft som en framtida beståndsdel i energisystemet. Och så sent som i helgen meddelade CDU-ledaren Friedrich Merz att partiet vill återstarta nedstängda reaktorer. Det är en nödvändighet. En minskande elanvändning i ett välutvecklat industrisamhälle är en extremt stark varningssignal. Det gäller i ännu högre grad i klimatomställningens tid, när direkt eller indirekt elektrifiering är huvudmetoden för att ersätta fossila bränslen. Dessutom pratar vi om Tyskland, Europas ekonomiska motor.
Jakop Dalunde hade rätt i att det finns mycket att lära av Die Grünen. Men läxan är en annan än den han försökte lära Miljöpartiet 2021. Den tyska industrins problem visar på behovet av en leveranssäker och fossilfri industriproduktion som kan ge företagen långsiktiga förutsättningar och konkurrenskraft på en global marknad. Ansträngningarna att kompensera för elsystemets enorma variationer förstärker bara dödsspiralen. Och försöken att väga upp industrins försämrade konkurrenskraft med subventioner kommer, precis som i 1970-talets Sverige, bara att försvaga innovationen och strukturomvandlingen i ekonomin.