Våren 1980 rapporterade Federal Reserve Bank of New York om en helt ny och mycket oväntad tendens. Rapporten hade titeln Co-op fever in New York City och den var ett försök att analysera en marknad som hade börjat växa fem-sex år tidigare i staden. Det författarna inte anade var att de såg början på en utveckling som de närmsta fyra decennierna skulle förändra både världens städer och den globala kulturen i grunden. 

Rapporten handlade om att det i mitten av sjuttiotalet hade brutit ut en stark bostadsrättsombildningsvåg i New York. Samtidigt hade också ombyggnaden av gamla industrilokaler (lofts) till bostäder fyrdubblats. Uppgången var oväntad, för staden hade sedan 1965 förlorat en miljon invånare, och stagnationen var utbredd. Orsaken till det var hyresregleringen som införts under andra världskriget och som sedan hängt kvar och förstärkts för nybyggen i slutet av 60-talet. 

Regleringarna gjorde att förfallet bredde ut sig, och en kombination av rivningar och bränder i tomma ödehus ledde till att staden under sjuttiotalet förlorade en kvarts miljon lägenheter. Pessimismen var utbredd, och den allmänna uppfattningen om hur framtiden skulle se ut kan man få en bild av om man letar upp John Carpenters mästerverk ”Flykten från New York” från 1981. Vill man se själva förfallet kan man tillbringa resten av kvällen med den lika episka ”Warriors” från 1979.

Men analytikerna på Federal Reserve såg oväntat nog mer av framtiden än filmskaparna. Kärnan i det som hände var att de stora babyboom-generationerna från femtio- och sextiotalen var på väg att nå tjugo- trettioårsåldern. Många av dem utbildade sig i staden, och enligt rapporten ville de sedan stanna kvar några år innan de bildade familj och flyttade ut till förorterna. Men eftersom hyresregleringen gjorde att få lämnade sina gamla och billiga lägenheter var det nödvändigt för de unga stadsborna att leta efter alternativ.

Lösningen fanns i New Yorks bostadsrättsmarknad. I rapporten beskrev man hur priserna hade tredubblats mellan 1975 och 1978, vilket plötsligt gjorde det attraktivt för fastighetsägarna att ombilda sina fastigheter, som fick ett helt annat värde när de såldes i oreglerade bitar. För att bilda ett co-op krävdes det att 35 procent av hyresgästerna sade ja, och för att förmå dem att göra det delade man helt enkelt på vinsten genom att ombilda för ungefär halva priset.

Karriärmöjligheter för de nya stadsborna fanns i finansbranschen som hade börjat växa igen när den fylldes med petrodollar, samtidigt som det visade sig att det gick att investera i företag i nya branscher. Det man såg var början på det som skulle bli ett mycket lyckligt äktenskap mellan världens storstäder och den nya digitala tekniken. Kring de blomstrande karriärerna i de digitala branscherna växte en ung och förändrad stad fram. Runt den frodades också servicesektorn och en ny kulturell marknad för allt från Andy Warhol, heminredning, vodka, och Armanikostymer. Den trendstarka kulturen fick oerhört snabbt ett globalt genomslag.  

Under 80- och 90-talen befann sig kapital-, media och kulturbranscherna i oavbruten tillväxt och New Yorks befolkning började växa igen. Den ökade efterfrågan kanaliserades till en veritabel boom av bostadsrättsombildningar. Vid det laget hade utvecklingen dessutom spritt sig till London, Amsterdam, Stockholm och dussintals andra städer som var centrum för sina länders kapital- och mediemarknader. Möjligheten fanns plötsligt för yngre människor att göra en typ av bostadskarriär som aldrig tidigare existerat: under studieåren kunde de bo i andra och tredje hand i förfallande och prisreglerade hyreshus, varefter de i nästa steg kunde ombilda lägenheten till en co-op, bostadsrätt eller ägarlägenhet och tjäna miljoner. 

Det som pågick skapade ett oerhört starkt livsstilsideal och kulturellt fenomen över hela västvärlden. Att bo centralt i städer, helst i en gammal industrilokal var redan 1985 ett ideal i hela västvärlden. Självägandet av bostäder blev också ett ideal, och en hörnsten i den nyliberalism som fick ett massivt politiskt genomslag under resten av 1900-talet. I efterhand kan man häpna hur man betedde sig närmast exakt likadant runt om i världen. I hög grad är det förstås en reflektion av grundläggande mänskliga beteenden: har regleringar stängt möjligheter skapar den mänskliga kreativiteten en ny marknad. Släpps samtidigt finansieringsmöjligheterna på genom att kapitalmarknaden liberaliseras kommer resten av utvecklingen att gå mycket snabbt. 

Sett i efterhand var de tre decennierna efter 1975 en revolution. För oss som var unga på den tiden skapade de nya branscherna karriärmöjligheter av enorma mått. Energin som frigjordes när miljoner tjugo-trettioåringar byggde om gamla förfallna hus och startade nya företag var världsförändrande och en nyckel till fenomenet ”nyliberalism” som frodades under den här tiden.

Den nya urbana klassen kastade sig omedelbart över den digitala tekniken. Under slutet av 90-talet och början av millenniet blev till exempel Stockholm ett centrum för helt förnyade musik- och spelbranscher, som sedan paradoxalt nog slog undan fötterna på hela den gamla branschen när inte bara produktionen utan också distributionen blev digital. Men mönstret såg likadant ut överallt: tekniken smög sin in i en gammal bransch, nya entreprenörer såg möjligheter och gjorde sedan på rekordtid enorma förmögenheter. Själv glömmer jag aldrig när en gammal kompis tjänade en halv miljard på sitt teknikföretag i den första IT-bubblan våren 2000. Sedan firade han fyrtioårsdag i en gammal telegraflokal, som förvandlats till en av Stockholms coola exklusiva restauranger med råa avklädda tegelväggar. Efter maten kom dessutom kvällens specialinhyrda husband in, i form av de gamla proggrockarna Nationalteatern. Det var som att se en film, som hela tiden utspelade sig mot bakgrunden av de återbildande städerna.

Utvecklingen skapade självklart en ny klassklyfta. När stadsbefolkningarna åter började växa uppstod snabbt en knapphet på ytor, och redan under 90-talet började priset på centrala lägenheter stiga i hastig takt över hela västvärlden. Några år in på 2000-talet började klyftan visa sig, mellan de som hade hunnit in på marknaden innan prisskruven drogs till och de som kom efter. Planeringssystemen, som påminner starkt om varandra i hela västvärlden, hjälpte också till att öka klyftorna, genom att systematiskt gynna de som redan bor i städerna. Möjligheten att överklaga nybyggen är nästan alltid generösa och det gör att transaktionskostnaderna för att bygga alltid stiger ju närmare städernas innerområden man kommer. 

Samtidigt som priserna steg professionaliserades bostadsmarknaden. Under inledningen av bostadsrättsombildningarna var improvisationerna och slumpen ofta drivande. Men de stora vinsterna gjorde självklart att helt nya bostadsföretag växte fram. De klarade dessutom av att hantera de enorma transaktionskostnaderna för nybyggen, och sedan byggde de bostadsskyskrapor som ingen hade kunnat drömma om några decennier tidigare. Bostadsutvecklarna anlitade starchictects, som stylade och designade husen direkt mot de nya samhällsklasser som skapats av digitaliseringen och de fria kapitalmarknaderna. Framåt 10-talet hade de centrala bostäderna blivit västvärldens viktigaste klassmarkör.

När det blivit 20-tal finns inget kvar av den anarkistiska spontanitet som var ett så starkt drag under 80- och 90-talen. En resenär från 70-talet skulle inte känna igen sig i dagens storstäder. Ombildningarna av gamla förfallna hus är ersatt med nybyggnationen av glasklädda skyskrapor. De avgasfyllda gatorna har bytts mot välordnade leder med separerade filer för välklädda och hjälmförsedda cyklister. Föryngringen av befolkningarna i centrum kulminerade också någon gång strax innan 2010. Efter det har femtio- och sextiotalisterna åldrats i sina lägenheter, och när de säljer är det bara välbeställda par i övre medelåldern som har råd att flytta in.

Men det innebar också att städerna förändrades politiskt. I ett par decennier har den yngre medelklassen fått söka sig allt längre ut från centrum, och prisnivåerna har stigit i takt med den rörelsen. Bland de som söker sig in mot de allt trängre och dyrare städerna gör det självklart att kraven på starkare hyresregleringar hörs i allt högre grad. Millennieskiftets unga och nyliberala städer har blivit centrum för tjugotalets kulturkamp, som på ett självklart sätt leds av tillbakablickande och mycket rigida radikaler. 

Foton: Jan Jörnmark