Carl Albinsson: EU:s nya hållbarhetskrav är ohållbara

Det tycks inte finnas någon hejd på hur långt delar av Europaparlamentet och EU-kommissionen är beredda att gå i sin iver att offra Europas konkurrenskraft på hållbarhetens altare. Ingen fråga är för marginell för att inte regleras. Ingen kostnad är för stor för att inte kunna motiveras av klimat- eller hållbarhetsskäl. 

Ett aktuellt exempel är förslaget om ett nytt direktiv om tillbörlig aktsamhet för företag. Även kallat ”corporate sustainability due diligence”. Förslaget innebär i korthet att större företag inom EU ska blir skyldiga att kontrollera att deras värdekedjor inte har negativa effekter för mänskliga rättigheter och miljön. Därtill ska även företagens affärsstrategier klimatanpassas i enlighet med Parisavtalet.

Vid första anblick kan det kanske låta rimligt att EU tvingar storföretagen att ta ökat ansvar för sina värdekedjor. Vem vill inte vara säker på att varor och tjänster som man köper inte har negativa effekter för mänskliga rättigheter och miljön?

Ingen fråga är för marginell för att inte regleras.

Men eftersom det är den nuvarande EU-kommissionen som har tagit fram direktivet efter långtgående krav från Europaparlamentet är det såklart inte så enkelt.

Först och främst är själva begreppet värdekedjor svårt att definiera och avgränsa. Advokatsamfundet har i ett yttrande påpekat att begreppet kan komma att omfatta ett ansvar även för kunders agerande och ett så vidsträckt ansvar ”inger betänkligheter”. Översatt från advokatprosa till svenska är förslaget att betrakta som svajigt.  

Med hot om böter eller stämning i domstol vill EU-kommissionen att europeiska företag ska åläggas att kontrollera alla sina kunders och leverantörers agerande och eventuellt även kundernas kunder. Något som sannolikt inte är praktiskt möjligt.

Hela förslaget är rättsosäkert och svårbegripligt. Skulle det gå igenom kommer tusentals företag i Europa att tvingas bygga upp dyra kontrollsystem för att undvika böter eller sanktioner. Sannolikt kommer även företag att dra sig tillbaka från marknader utanför Europa som är svåra att fullt ut kontrollera, vilket inte är till gagn för någon. Dessutom är det stor risk att även mindre företag drabbas av regelverkets byråkrati eftersom de ingår i de större företagens leverantörskedjor.

De här omständigheterna bekommer dock inte EU-kommissionen som i stället menar att förslaget förväntas leda till mer innovativa företag. En analys som inte delas av näringslivet.

***

Vad som kanske är än mer anmärkningsvärt med direktivet är att EU-kommissionen inte nöjer sig med att kräva att företagen ska ha kontroll över hela sina värdekedjor. Man vill även detaljreglera hur företagen styrs genom att styrelsen ska ta ökad hänsyn till hållbarhetsperspektivet samt att ersättningarna till styrelseledamöterna och den verkställande direktören ska bestämmas utifrån hur företaget har bidragit till klimatomställningen. Dessutom ska även företaget tvingas ta större hänsyn till synpunkter från intressenter och civilsamhällets organisationer på aktieägarnas bekostnad.

Att detaljreglera företagsstyrelser och urholka aktieägarnas inflytande via direktiv från Bryssel är ett mycket långtgående ingrepp i näringsfriheten och ett flagrant brott mot subsidiaritetsprincipen. Detta har fått riksdagen att invända mot förslaget eftersom beslut enligt subsidiaritetsprincipen ska fattas så nära EU-medborgarna som möjligt. 

Även här har Advokatsamfundet pekat ut brister med förslaget. I yttrandet understryker man att om vi accepterar den föreslagna EU-regleringen på aktiebolagsrättens område kan det försämra möjligheterna att värna den svenska bolagsstyrningsmodellen. Svenskt Näringsliv har också framfört liknande kritik och menar att nuvarande nationella regler för bolagsstyrning är tillräckliga och att förslaget innebär ett ingrepp i äganderätten. 

Oavsett exakt utfall visar hela processen på ett europeiskt självskadebeteende som blivit allt vanligare på senare år.

Tyvärr har förslaget nu gått så långt att det sannolikt kommer att bli verklighet i någon form. Förhandlingar mellan EU:s institutioner väntas under våren och medlemsstaterna i rådet kommer att behöva bjuda motstånd mot Europaparlamentets mest långtgående krav. Som vanligt har medlemsstaterna försökt tona ned de absolut sämsta delarna i förslaget, men slutprodukten kommer knappast att stärka Europas konkurrenskraft.  

Oavsett exakt utfall visar hela processen på ett europeiskt självskadebeteende som blivit allt vanligare på senare år. Med ena handen tvingar EU-kommissionen på företagen nya byråkratiska regelverk som försämrar konkurrenskraften. Samtidigt vill man med andra handen öka subventionerna för att möta hotet från det amerikanska statsstödspaketet IRA. 

Agerandet vittnat om en oförståelse för företagsamhetens villkor och hur ekonomisk tillväxt faktiskt skapas. Om EU fortsätter att ställa ohållbara krav på hållbarhet kommer vanliga européer tvingas betala priset genom lägre tillväxt och ökad arbetslöshet.