Det behövs statusfyllda alternativ till gängen

Den 20 december presenterade regeringen ett trygghetspaket med reformer för att minska kriminaliteten. Ett av förslagen är att sänka åldersgränsen för socialtjänstinsatser utan samtycke från 15 till 12 år. Förslaget behövs inte minst för att hantera de föräldrar som faktiskt inte vill bryta sina barns kriminalitet.

En bekant till mig har varit i en långvarig relation med en ganska högt uppsatt gängkriminell man. Hans föräldrar hade känt till hans narkotikaaffärer ända seda han var tonåring. Intäkterna finansierade inte bara hans egen lyxkonsumtion, utan också föräldrarnas smycken, kläder och nya möbler. Och varje gång han hamnade i fängelse konsumerade föräldrarna upp hans kontanter.

Ungdomar tjänar mer på narkotikaförsäljning än på ett vitt arbete.

För att förebyggande insatser mot gängkriminaliteten ska fungera måste vi också tänka den förbjudna tanken att ungdomarna som dras in i kriminalitet, och i många fall även deras föräldrar, faktiskt kan uppleva fördelar med livsvalet. De kommer att tjäna mer på några helgers narkotikaförsäljning än på ett vitt arbete. Visa mig också den tonårskille under grupptryck som självmant säger nej till adrenalinkickar, status och spänning.

Diamant Salihus bok Tills alla dör (2021) visar att de föräldrar som försöker stoppa sina barns kriminalitet har gjort allt det där samhället bett dem om. De har utbildat sig och tagit jobb som busschaufför eller i vården. Ändå väljer barnen aktivt att bli kriminella och väljer bort föräldrarnas arbetaryrken.

En hel generation väljer bort de traditionella arbetaryrkena.

Så när de unga blir kriminella hade vi önskat att de hade valt annorlunda. Men de följer bara samhällstrenden där en hel generation väljer bort de traditionella arbetaryrkena. När gymnasium.se frågade ungdomar om deras gymnasieval var bara 10 procent intresserade av att gå ett yrkesprogram.

Det är uppenbart att samhället måste fråga sig hur väl politiker, företag och civilsamhälle artikulerat värdet och betydelsen av arbetaryrkena – och därmed yrkesutbildningarna – på senare år. Jag gjorde själv min första praktik genom att arbetsvägra när fabriken min pappa arbetade på skulle läggas ned. Med den grunden har jag upplevt hur det politiska intresset för arbetarklassen successivt avtagit samtidigt som många arbetares erfarenheter avskrivits på grund av att de haft fel kön eller råkat råkat bo på landet.

Samtidigt har arbetarklassens förändring de senaste decennierna varit påtaglig. De historiska inkomstskillnaderna gäller inte längre när industriarbetare och snickare tjänar mellan 35 000 och 40 000 kronor i månaden – mer än handläggare och bibliotekarier. Dessutom har de inga studieskulder. I takt med att arbetsmiljön inom exempelvis fordonsindustrin har blivit otroligt mycket bättre har andra frågor, som inkomstskatterna, blivit viktiga.

Arbetarklassen är också i betydande utsträckning företagare. Det gäller förstås hantverkare, men också frisörer och lastbilschaufförer. Då blir också 3:12-regler och andra företagarfrågor viktiga arbetarfrågor.

Visst vittnar många med arbetaryrken om hur de känner sig instängda i lönemodeller som är så sammanpressade att det inte lönar sig att anstränga sig eller stanna många år i yrket. Oseriösa arbetsgivare och monotona arbetsuppgifter finns också såklart. Arbetaryrkena har inte heller möjlighet att stänga in sig på ett kontor, vilket gör att de på många platser möter den ökade brottsligheten.

Men samtidigt är det värt att ta fasta på den expertroll många arbetaryrken innebär. Inget gör min far så nöjd som när han kan säga till sina chefer att de har fel, och han får rätt. Att varje dag passera bron eller huset man byggt är en häftig känsla.

I själva verket kan många arbetaryrken idag erbjuda mycket av den status med en hög och stabil inkomst samt frihet att bestämma över sitt eget liv som unga efterfrågar.

Politikens syn på arbetaryrkena måste morderniseras.

Politikens syn på arbetaryrkena måste moderniseras. Arbetaren är inte längre en yrkesgrupp som har en utsatt position i samhället. Därmed kan politikens svar inte längre vara att återupprepa tidigare generationers budgetökningar till Arbetsmiljöverket. Dagens arbetaryrken behöver en översyn av skatteregler, möjlighet att kunna växla mellan anställning och företag, en positiv attityd även till mindre företag samt konkreta åtgärder mot brotten de möter på jobbet.

Det parti som lyckas artikulera en sådan arbetslivspolitik skulle ha goda chanser att bli decenniets arbetarparti. Med en sådan uppvärdering av arbetaryrkena skulle även föräldrar till unga som riskerar att välja gängkriminaliteten få fler alternativ att hänvisa till. För det är inte socialen i sig som kommer att få ungdomarna på andra tankar – utan att den alternativa vägen framåt är häftigt, lönsam och värd att sköta sig för.