Valresultat ljuger aldrig. Liberalerna är ett parti i djup kris. Valet 2022 blev det sämsta någonsin för partiet. Med endast 4,6 procent av rösterna passerades den tidigare bottennoteringen från 1998 (4,7 procent). 

Nedgången är som bekant inte ett resultat av en tillfällig svacka. Den historiska trenden är tvärtemot tydlig: Liberalerna har förlorat väljare i åtta av de tio senaste riksdagsvalen. Drar vi ut linjen ännu längre ser vi ett sjunkande väljarstöd ända sedan glansdagarna på 1950-talet då partiet samlade nära en fjärdedel av väljarkåren. Tjugo år senare var partiet halverat. Och sen har det fortsatt utför Vid två tillfällen – 1985 och 2002 – har den historiska trenden brutits av kraftiga uppgångar varpå nedgången obönhörligen fortsatt i efterföljande val (fyra raka valförluster 1988-98 och tre raka förluster 2006-14 följdes av en marginell uppgång med 0,07 procent 2018).

Ju närmare man studerar siffrorna, desto fler skäl att oroa sig. Demoskops eftervalsundersökning visar att Liberalernas väljare är minst säkra av alla på sitt partival. Endast en tredjedel av de som röstade på Liberalerna i riksdagsvalet 2022 svarar att de är “starkt övertygade”. Det motsvarar alltså ungefär 1,5 procent av väljarkåren som helhet.  

Det är också smärtsamt tydligt i vilken hög utsträckning partiet överlevde tack vare stödröster. Knappt hälften av L-väljarna (42 procent) anger fyraprocentsspärren som ett starkt skäl till att rösta på partiet. Försvinnande få – sju procent (!) – anser däremot att Liberalerna har “skött sig bra i politiken på senare år”. Det är en mycket lägre siffra än för alla andra partier. Som jämförelse hamnar Miljöpartiet näst lägst med en nästan tre gånger så hög notering (19 procent). Endast tolv procent av väljarkåren övervägde överhuvudtaget att rösta på Liberalerna. Det är ingen stor potential.

De väljare som räddade partiet gjorde det inte av övertygelse eller kärlek utan av renodlat taktiska skäl. 

För Liberalerna kan således mandatperioden 2018-22 knappast sammanfattas i annat än mörka färger. Få väljare stannade kvar och de som trots allt räddade partiet gjorde det inte av övertygelse eller kärlek utan av renodlat taktiska skäl. 

Läget kunde helt enkelt inte vara mycket mindre allvarlig. 

Eller jo, det finns en omständighet som förvärrar situationen ytterligare. Nämligen det faktum att samtliga partier som under efterkrigstiden ingått som ett mindre parti i en koalitionsregering har förlorat väljare i efterföljande val. Det gällde för Bondeförbundet på 1950-talet, för Folkpartiet 1982, för alla de tre små borgerliga partierna såväl 1991 som under alliansåren (2010 och 2014) och det gällde för Miljöpartiet 2018. Det är sannolikt att avhoppet från regeringen 2021 räddade Miljöpartiet kvar i riksdagen den här gången. Liberalerna sitter nu i regeringsförhandlingar med ett marginellt starkare utgångsläge än vad MP hade 2018.

Om inte trenden bryts under de kommande åren är risken stor att Liberalerna får lämna rikspolitiken. Finns det något hopp kvar?

Det blev ingen Johan Pehrson-effekt – och det är bra

Liberalerna gjorde två stora förändringar under mandatperioden. Den första var beslutet våren 2021 att lämna Januariavtalet och istället förespråka en Moderatledd regering som samarbetade med Sverigedemokraterna. Den andra stora förändringen var skiftet på partiledarposten, efter att Nyamko Sabuni överraskande meddelat sin avgång i april 2022. Att döma av opinionssiffrorna var den andra förändringen mer betydelsefull. Partiet låg kvar på mycket låga nivåer även efter avhoppet från Januariavtalet, medan siffrorna började vända uppåt i princip omedelbart efter Johan Pehrsons tillträde.

Det går förstås att argumentera för att det strategiska skiftet var en nödvändig förutsättning, men att det därtill krävdes ett nytt ledarskap för att övertyga väljarna. Sannolikt var båda förändringarna nödvändiga för att partiet skulle klara spärren.

Vad som däremot framgår av såväl Demoskops eftervalsanalys som av Valu är att Johan Pehrson ännu inte blivit ett draglok för partiet. 

Valu visade att 54 procent av Liberalernas väljare angav att Pehrson hade stor betydelse för deras val. Det kan låta mycket men är lägre än motsvarande siffra för Jan Björklund i de tre föregående valen och det är också lägre än för alla andra partier 2022 förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och i Demoskops undersökning, med en likartad fråga, svarade 35 procent att partiledaren var viktig för deras val av partiet, vilket även här är lägre än för alla andra partier förutom V och MP.

Jämfört med exempelvis Magdalena Andersson, Jimmie Åkesson och Annie Lööf har alltså Johan Pehrson haft en relativt liten betydelse för de liberala väljarna. 

Johan Pehrsons partiledarskap har sannolikt varit väldigt viktigt för att skapa stadga internt i partiet. Partiet gick till val mer enat än på länge. Men någon Pehrson-effekt, jämförbar med 1985 års Bengt Westerberg-effekt, går inte att skönja. På sikt finns naturligtvis alla förutsättningar för Johan Pehrson att bli ännu mer populär. Men Liberalernas överlevnad står inte och faller med partiledarens popularitet. Idéerna är viktigare än företrädarna. Det är trots allt en styrka för partiet.

Den ideologiska grunden förblir stark

Liberalerna är Sveriges liberala parti. Fortfarande. När väljarna ombeds välja ideologiska etiketter stickar Liberalerna ut. Hela 85 procent av partiets väljare kallar sig liberaler. Så eniga om etiketten är inte väljarna i något annat parti. Centerpartisterna kommer närmast (76 procent ser sig där som liberaler) följt av Socialdemokraterna (68 procent socialdemokrater). Övriga partier är betydligt mer splittrade mellan två eller fler etiketter. Moderaterna har nu exempelvis en högre andel konservativa än liberala väljare.

Det kan låta självklart att ett parti som alltid kallat sig liberalt, och som rentav bär ideologin i partinamnet, också har väljarna med sig i detta. Samtidigt har man de senaste åren varit utsatta för konkurrens från såväl Centerpartiet som Moderaterna. Under Allians-åren var den egna identiteten otydlig och det var knappast självklart att Liberalerna var liberalismens främsta företrädare i det det svenska åttapartilandskapet. Här har de senaste årens hastiga omkastningar förbättrat förutsättningarna.

Ett tänkbart scenario för de kommande åren är att Centerpartiets och Liberalernas olika vägval i regeringsfrågan kommer att göra avtryck även på partiernas idéutveckling. Under mycket lång tid har partierna uppfattats befinna sig på nästan exakt samma plats på vänster-högerskalan; alltid till höger om Socialdemokraterna, alltid till vänster om Moderaterna, sällan mer än ett mätfel ifrån varandra.

Kanske kommer Sverige framöver få ett vänsterliberalt och ett högerliberalt parti som skiljer sig åt även sakpolitiskt.

Men strategi styr ibland ideologi. Centerpartiets vägval har gjort partiet mer attraktivt för vänsterlutande väljare medan Liberalerna på motsvarande sätt begränsat sitt potentiella inflöde till borgerliga väljare. Kanske kommer Sverige framöver få ett vänsterliberalt och ett högerliberalt parti som skiljer sig åt även sakpolitiskt i högre utsträckning? En sådan utveckling utgör i sig naturligtvis inte ett hinder mot samarbete framöver, man kan jämföra med Nederländerna där vänsterliberala D66 och högerliberala VVD ofta har regerat ihop. Ett samarbete kan rentav underlättas av att partierna har tydligare utgångspunkter.

Även här tycks Liberalerna ha landat på fötterna, åtminstone bland sina egna väljare. Nästan lika självklart som Liberalernas väljare ser sig som liberala placerar de nämligen även in partiet till höger i svensk politik.

Nästan tre av fyra L-väljare instämmer i att partiet står till höger i svensk politik (72 procent). Endast fem procent tar avstånd från detta påstående. 

Kanske är även L-väljarna på väg att bli mer bekvämma inför regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. En mindre undersökning från Ipsos antyder detta, även om den låga andelen respondenter manar till försiktighet. Andelen L-väljare som accepterar Sverigedemokraterna i regering ökar hursomhelst i denna mätning från sju till 33 procent. Sammantaget tyder de flesta mätningar att L lämnat mitten för högern, och att detta accepteras eller bejakas av de väljare som finns kvar.

Mandatet från väljarna är begränsat – använd det med förnuft

Som många tidigt konstaterade gav valresultatet ett historiskt svagt mandat för borgerlig politik. Alla de fyra gamla allianspartierna backade. Det sammanlagda stödet för de båda liberala partierna är lägre än någonsin.

Att högerpartierna trots allt kunde vinna valet berodde främst på en ökad efterfrågan på en mer konservativ politik gällande i synnerhet brottslighet och invandring. Lite tillspetsat kan man därför säga att en ny regering har fått mandat för att göra nästan vad som helst för att stävja gängkriminaliteten och sänka medelklassens elräkningar. Den har däremot inte fått mandat för några större marknadsekonomiska frihetsreformer. Tvärtom, under mandatperioden har väljarnas efterfrågan på sänkta skatter sjunkit i botten, liksom tilltron till privata alternativ i välfärden.

Som ett litet parti har Liberalerna naturligtvis svårt att själva sätta agendan i en valrörelse. Trots detta har partiet lyckats behålla positionen som högprofilerat skolparti. En överväldigande majoritet (91 procent) av de egna väljarna anser att partiet har en tydlig skolpolitik – trots att det är svårt att ge exempel på några välkända nya reformförslag inom skolområdet – och även bland samtliga väljare sticker Liberalerna ut inom just detta område. Det har dessutom fördelen av att vara en fråga som nästan alltid hamnar högt på dagordningen. 

Detta sammantaget ger Liberalerna en besvärlig, men alls inte hopplös position. Den är besvärlig eftersom efterfrågan på det Liberalerna har att erbjuda, utöver skolpolitiken, är låg. Det gäller även internt i en ny regeringskonstellation. Knappt hälften av de egna väljarna – 47 procent – svarar i Demoskops eftervalsundersökning att de anser att Liberalerna har en bra politik i aktuella frågor. Det kan låta som en godkänd siffra men är alltså betydligt lägre än motsvarande för de tre samarbetspartierna M, KD och SD.

Men samtidigt är situationen inte hopplös eftersom den också ger Liberalerna en tydlig roll att spela i högersamarbetet. Dels i form av en motvikt mot en alltför konservativ politik inom invandrings- och kriminalpolitiken. Dels i form av pådrivare för ett marknadsliberalt perspektiv i den ekonomiska politiken. 

Ett liberalt högerparti som tar strid mot nationalism. 

När Demoskop ställer frågan huruvida Liberalerna ”bör utgöra en stark motkraft till nationalism” instämmer två tredjedelar (66 procent). Endast var tionde (11 procent) är negativa (man kan notera en viss obalans mellan kvinnliga och manliga väljare; de förra är mer angelägna om att Liberalerna intar denna roll).

Här finns således en kärnfull sammanfattning av mandatet som Liberalerna har fått: ett liberalt högerparti som tar strid mot nationalism. 

Risken att det landar fel är inte liten. Det räcker att påminna om de senaste Europaparlamentsvalrörelserna där Liberalerna gick till val mot slagord som ”populism” eller ”extremism”. Det var varken konstruktivt eller fruktbart.

Däremot, om man tar idéerna på allvar, finns tveklöst en liberal uppgift att bekämpa den nationalism som blir alltmer konkret i svensk och global politik. Det handlar om att stå upp för internationella samarbeten, att bejaka nationalstaten som en viktig demokratisk arena snarare än som en ödesgemenskap, att fortsätta underlätta för handel och rörlighet, att försvara universella liksom medborgerliga rättigheter och motarbeta diskriminering.

Allt detta går utmärkt att förena med en högerpolitik som vill bekämpa brottslighet, säkra energiförsörjning och stärka arbetslinjen. Men det kommer kräva en ständig kamp mot inte minst Sverigedemokrater som därutöver vill skrota diskrimineringslagstiftning, driva en nationalistisk kulturpolitik och med offentliga tvångsmedel uppmana invånare att lämna landet. Och så vidare.

I analysen av valet 2018 drog partiet slutsatsen att man inför 2022 behövde hitta ett tydligt och trovärdigt svar på regeringsfrågan. Det hade man den här gången. 

Inför valet 2026 kommer partiet behöva motivera sin egen existens. Ytterst handlar det om att det liberala partiet behöver ta liberalismens idéer på allvar. Inte i betydelsen att damma av gamla manualer i jakt på eviga sanningar och absolut inte genom att återgå till 2010-talets ytliga slogans och väderkvarnsfäktande. Men behovet av en pragmatisk och reformistisk liberalism har sällan varit större än inför de kommande åren. Ett liberalt parti som konsekvent fokuserar på relevanta samhällsproblem, som förhåller sig till sakfrågorna utan att tappa den idépolitiska kompassen, som vågar vara tråkiga, kan förhoppningsvis lyckas bättre hos väljarna om fyra år. 

Omslagsfoto föreställande Johan Pehrson på Liberalernas valvaka: Christine Olsson/TT