Skadlig polarisering i synen på marknadsekonomin

För snart 40 år sedan publicerade serietidningen Bamse det omdiskuterade avsnittet ”Bamses skola om skatt”, vari Bamse slår fast ”att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt”. Serien har framhållits som ett tecken på tidningens vänstervridning, men i sak är det knappast fel att beskriva den skattefinansierade välfärdsstaten som ett sätt att hjälpas åt.

Pensioner, äldreomsorg och sjukvård är alla stora utgifter i välfärdsstaten och kan helt adekvat beskrivas som sätt för invånarna att hjälpas åt att ta hand om gamla och sjuka. Vissa kan säkert tycka att det vore bättre om var och en sparade till sig, eller tog mer hjälp av sin familj, men faktum kvarstår: välfärdsstaten är en form av samarbete.

Detta är emellertid inte en artikel om välfärdsstaten. Det är en text om ett samhälle där invånarna hjälps åt på flera andra sätt.

Det mesta som människor vill konsumera kan produceras på många olika sätt, och människor är fria att prova det sätt de tror funkar bäst. Tillsammans testar folk i detta samhälle olika produktionsmetoder, utvärderar resultatet, utvecklar och gör mer av det som fungerar bra. Produktionen sker genom arbetsdelning där olika grupper specialiserar sig på olika moment för att sedan byta eller handla med andra.

Det jag beskriver är naturligtvis en marknadsekonomi och den poäng jag vill göra är att marknaden och välfärdsstaten har en betydande likhet: De är båda institutioner som främjar samarbete. De är olika sätt att hjälpas åt.

***

Medan välfärdsstaten av dess försvarare ofta beskrivs i termer av samarbete och hjälpsamhet, brukar marknadsekonomins vänner framhålla fördelar kopplade till materiellt välstånd och effektivitet. Påfallande ofta används sportmetaforer när marknader och handel ska beskrivas, i synnerhet inom ekonomijournalistiken, men även inom politiken.

Marknadsekonomins största styrka är dess förmåga att skapa mänskligt samarbete.

Sportmetaforerna bygger på den underförstådda premissen att marknadsekonomin tvingar människor, länder eller företag att delta i någon form av tävling. Det handlar om att klara sig i konkurrensen, bevaka sin position och att växa snabbast och mest. Men när vi låter företags tävlande om marknadsandelar forma vår bild av marknadsekonomin missar vi det som är dess största styrka: dess förmåga att skapa mänskligt samarbete.

Under den tid som gått sedan Bamses skola om skatt publicerades 1983 har ekonomer, statsvetare, antropologer och historiker gjort betydande framsteg när det gäller att beskriva hur samhällen skapar ökande välstånd för sina invånare. Den gemensamma nämnaren är att välstånd skapas när människor samarbetar och hjälps åt. Det sker inom välfärdsstaten men det är också ett faktum att de flesta länder som har en välfungerande välfärdsstat också har hög ekonomisk frihet och en välfungerande marknadsekonomi.

För många har detta varit förvånande, och i den politiska diskussionen får marknadslösningar och välfärdsstat ofta vara varandras motpoler. När välfärdsstaten och marknadsekonomin båda ses som samhällsinstitutioner som underlättar för människor att hjälpas åt att uppnå sina mål, blir det istället helt logiskt att framgångsrika länder nästan undantagslöst har höga skatter och stor välfärdsstat samtidigt som de har hög ekonomisk frihet och en utvecklad marknadsekonomi.

Välfärdsstaten är brett accepterad, men marknadsekonomin polariserar.

Ungefär här kunde artikeln ha fått ett någorlunda lyckligt slut, men så kommer inte att ske. Medan välfärdsstaten numera är brett accepterad politiskt, är nämligen synen på marknadsekonomin anmärkningsvärt polariserad längs partipolitiska skiljelinjer. Det gäller i synnerhet den ovan beskrivna synen på marknadsekonomin som ett sätt för människor att hjälpas åt.

I en undersökning med drygt 1000 deltagare (från Novus slumpmässigt rekryterade Sverigepanel) ställdes de svarande inför påståendet att marknadsekonomin är ett sätt att hjälpas åt, en fråga som inte har ställts tidigare. Siffrorna presenteras här för första gången.

Mest marknadsvänliga är Liberalernas sympatisörer, där tre av fyra ser marknadsekonomin som ett sätt att hjälpas åt. Nästan lika marknadsvänliga är Centerpartiets och Moderaternas sympatisörer. Dessa tydligt marknadsvänliga partier samlar emellertid bara en tredjedel av väljarna.

Den partipolitiska polariseringen är påtaglig när det gäller inställningen till marknadsekonomin. Bland kristdemokrater instämmer varannan sympatisör i påståendet, bland socialdemokrater och sverigedemokrater bara var tredje.

Minst marknadsvänliga är föga förvånande vänsterpartiets sympatisörer, där bara var sjätte instämmer. Mer förvånande är att Miljöpartiet, som länge försökte stå över höger-vänster-dimensionen i politiken, numera har sympatisörer som är lika skeptiska till marknadsekonomi som Vänsterpartiets.

***

Resultaten oroar. Det finns naturligtvis inget objektivt svar på frågan hur stor välfärdsstaten bör vara eller hur mycket resurser som bör omfördelas via skatter och transfereringar. I dessa dimensioner är det därför både naturligt och önskvärt att olika partier har olika uppfattningar. Jämförs högskatteländer och lågskatteländer inom OECD kan konstateras att de senare i genomsnitt är materiellt rikare, men det beror delvis på att människor arbetar mer och dessutom har dessa länder också större inkomstskillnader. Beroende på vem som tillfrågas kan detta anses mer eller mindre (o)problematiskt. Forskning kan ge viss vägledning om hur avvägningen mellan olika mål ser ut, men den kan inte slå fast vilket samhälle som är önskvärt.

Att den positiva synen på marknadsekonomi bara dominerar bland C-, L- och M-väljare är anmärkningsvärt.

På en annan punkt är emellertid forskningen tydlig: Oavsett välfärdsstatens storlek och skatternas nivå förenas rika och välmående länder av att de i grunden är fungerande marknadsekonomier, där människor hjälps åt genom arbetsdelning och specialisering. Detta sätt att organisera samhället ger ett effektivare sätt att producera och är ett överlägset sätt att tillvarata människors kunskaper, idéer och fantasi. Det faktum att detta synsätt på marknadsekonomin dominerar endast bland Moderaternas, Liberalernas och Centerpartiets väljare är anmärkningsvärt.

Det mest oroande är emellertid följande: Så som partiernas allianser formats de senaste åren, finns det i årets svenska valrörelse inte något regeringsalternativ som är tydligt marknadsvänligt. Det bådar inte gott för vår långsiktiga välståndsutveckling.

Information om undersökningen: https://novus.se/metoder/sverigepanel/

Köp Andreas Berghs bok: Hjälpas åt: Om marknad och människor