Efter gratis lunch, en kopp konstruktiv ilska

Det mest positiva som kan sägas om den världspolitiska utvecklingen är väl att det blir lättare för barnen att relatera till mina gamla tradiga historier om min uppväxt. 

På 1970-talet stod två stormaktsblock emot varandra och hotet om nukleär undergång var reellt. Vi hade energikris, handelskrig och påfrestningar i leveranskedjorna. Staterna tog sig allt mer makt och allt större skulder. Sverige testade en överbryggningspolitik med massiva stimulanser för att försöka hoppa över en konjunkturnedgång. Resultatet blev kostnadskris för näringslivet och kombinationen inflation och låg tillväxt gav oss fulglosan ”stagflation”. När priserna skenade krävdes skarpa räntehöjningar även om ekonomin ändå redan saktade in snabbt.

Abba var bandet på allas läppar och på bio förväntades man se ytterligare en film om Elvis.

Själva definitionen på vansinne måste vara att testa samma 1970-tal om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Marknadsliberaler må vara ursäktade om de blir deprimerade. Men depression är som bekant inget annat än ilska utan entusiasm. Och innan vi faller in i det måste vi analysera problemens art och potentiella vägar ut. 

Vi har tagit väldiga kliv mot ökad statskontroll före och under pandemin. Handelskrig har skakat om alla branscher. USA gjorde sig självförsörjande på modersmjölksersättning och får därför en skriande brist när en enda fabrik får problem. Europeiska bilföretag har problem att konkurrera när de måste betala 25-procentig tull på stål. Putins krig och exporthinder för livsmedel i nästan 30 länder håller på att skapa en global hungerkatastrof. 

För att mildra krisen har världens stater serverat en gratislunch. 

Alla problem är förstås inte politiskt initierade. Pandemin och rekylen därefter skulle skapa störningar i varje multiuniversum. Men alla 70-talets problem berodde inte heller på politik. Det avgörande är om staten ger marknadsaktörer flexibilitet att snabbt improvisera sig förbi problemen, eller om den tvärtom fördröjer och låser fast. Då kan störningar snabbt bli sammanbrott. Kalla det Lex Arlanda.

För att mildra krisen har världens stater serverat en gratislunch. Ända sedan finanskrisen 2008 har de bedrivit överbryggningspolitik i stället för att rensa ut misslyckade investeringar. Räntan har enligt analytiker vid Bank of England pressats ned till den lägsta nivån sedan Mesopotamiens dagar. Och i samband med pandemin gick man från att öppna alla kranar till att låta alla fördämningar rämna. Den sammanlagda globala monetära och finansiella stimulansen under de senaste tre åren uppgår till nästan 20 biljoner dollar – det är ungefär som att hälla ut ytterligare ett USA i världsekonomin. 

Man kan se det som det första storskaliga testet för den inflationsivrande ”Modern Monetary Theory”. Som whigtänkaren Lord Macaulay sade om sin tids etatister 1848 motbevisar de ekonomisk ortodoxi på samma vis som en man motbevisar gravitationen genom att hoppa utför ett stup.

Vad händer när ytterligare ett USA jagar för få varor och råvaror från fabriker och hamnar som stängts? Priserna skenar och köpkraften urholkas. Det slår som vanligt hårdast mot låginkomsttagare utan fasta tillgångar. Och som i varje avsnitt av Lyxfällan: De som spenderar pengar de inte har på saker de inte behöver kommer snart behöva ta pengar från det de behöver.

Men här är nyckeln till vad som kan komma att hända härnäst: Ingen är särskilt nöjd med situationen. Vi närmar oss det 1970-tals-Sverige som Vilhelm Moberg definierade som ”ett välfärdssamhälle där alla människor är missnöjda och besvikna”.

Nyligen gjorde vänsterskribenten Ezra Klein en anmärkningsvärd intervju med USA:s tidigare finansminister Larry Summers. Det intressanta var inte Summers svar, utan att Klein under en av frågorna råkade dra iväg och röja en hel världsbild som hamnat i gungning. Han konstaterade att mycket av det som nu ses som inflationsdrivande var sånt som han trodde skulle hjälpa folk: stimulanspaket, bidrag, löneökningar, det fanns helt enkelt goda skäl ”to run the economy hot”.  

And then for that to then turn into this horrifying inflation problem, which is now eating back those wage increases, potentially going to require much sharper action from the Fed— I recognize the world doesn’t have to please me, but it is maddening. I think one of the hard questions is, does it have to be this way? Did it have to be this way? Is there some way for this to end without the people we were finally helping suffering?

Snälla, säg att det finns något sätt för oss att hjälpa folk utan att skada dem? Så utbrister man när spelet är över. Så låter det när det börjar gå upp även för förespråkarna av kasta-sig-utför-stup-politik att marken nu närmar sig oroväckande snabbt. It is maddening. 

Under många år led västvärlden av diktaturavund. 

Världens despoter är i en liknande situation, men i än större skala. Under många år led västvärlden av diktaturavund. Vi ville också ha starka män som fick saker gjorda. Men efter Putins invasion av Ukraina och Xis allt mer självdestruktiva ekonomiska centralisering och vansinniga covidkontroller börjar det gå upp för allt fler vad som händer när starka ledare får fel saker gjorda. Inget är så förödande som handlingskraftig okunnighet, som Goethe en gång noterade.

Så här har vi en annan och mer hoppfull likhet med 1970-talet: En högmodig interventionism kör in i väggen samtidigt som de auktoritära alternativen inte längre är så lockande. 

Och ni minns väl vad som kom efter 1970-talet?

1980-talet.

En politisk vändning och ekonomisk liberalisering som brukar symboliseras med Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledarskap, men som i själva verket hade föregåtts av idéer, analys och reformförslag.

1988 skrev Milton och Rose Friedman ett utkast till historieteori, The tide in the affairs of men. De menade att förändringar börjar med en reaktion mot status quo, eftersom löften kan vara utopiska, men implementation aldrig är det. Avigsidor och bieffekter börjar visa sig och generationen som startade vågen börjar dö ut, medan yngre och intellektuellt oberoende föreslår en ny riktning. 

Idéer har betydelse, men inte främst genom att få folk att byta åsikt, utan genom att hålla alternativ vid liv, så när den regerande modellen drabbas av en kris finns det reformförslag på bordet. 

Där är vi nu, tillbaka i 1970-talet, redan långt efter de utopiska löftena och mitt i de oförutsedda konsekvenserna. Vi har hoppat från Macaulays stup och närmar oss ett ”hoppsan”-ögonblick. 

Därför är uppgiften för liberaler nu att kritiskt granska status quo och arbeta fram alternativa förslag som kan stå redo när förändringar så småningom blir ofrånkomliga. Så att det förhoppningsvis blir förändringar som gör det bättre, och inte än värre. 

Som sagt – depression är ilska utan entusiasm, men man kan också bli entusiastisk och konstruktiv i sin ilska, om man vet att något bättre skulle kunna vänta bakom nästa hörn.     Har inte populärkulturen redan börjat hinta om det, förresten? Plötsligt toppar Kate Bush hitlistorna med Running up that hill från 1985. På bio regerar Tom Cruise i uppföljaren till 1986 års Top Gun. Sommarens låt är Junior Brielles Nytt opium, som låter som om New Order gick med i karnevalen i Rio.