Samhälle Krönika
Det är inte Anna Achmatova som bombar barnsjukhus
Den ryska regimens brott är inte det ryska folkets. Genom kulturen kan vi komma närmare att förstå, sympatisera med och i förlängningen stötta individer och civilsamhälle. Därför är kulturbojkott helt fel väg att gå, skriver Linnea Dubois.
Företag efter företag har sedan Rysslands invasion av Ukraina lämnat den ryska marknaden, eller slutat köpa in varor och råvaror från ryska producenter. Målet är, utöver goodwill-vinster, att undvika att indirekt finansiera den ryska krigsmakten. När Arla häromveckan meddelade att företaget skulle sluta saluföra kefir, en ursprungligen kaukasisk fermenterad mjölkprodukt som påminner vagt om filmjölk, var logiken dock en annan.
Arlas Kefir är tillverkad i Sverige av svenska råvaror. Skälet bakom tillbakadragandet var inte ekonomiskt, utan kulturellt: förpackningen, som pryds av karakteristiskt slavisk-ortodoxa lökkupoler, uppfattades ”opassande” och potentiellt stötande.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Även de mest ivriga påhejarna av symboliska avståndstaganden menade att Arlas beslut tog steget över löjlighetens gräns.
Kefir-gate var dock inte det första förhastade beslutet i kedjan: den kulturella bojkotten av i det närmaste allt ryskt, både här hemma och på den internationella scenen, tog fart samtidigt som den ekonomiska. Netflix har plockat ner Tolstojtolkningar, universitetslärare har velat sluta undervisa Dostojevskij, symfoniorkestrar har ställt in Tjajkovskij-konserter och sparkat ryska dirigenter. Stockholms filmfestival har portförbjudit alla ryska filmer. En hyllad rysk restaurang på Södermalm i Stockholm fick plötsligt motta obehagliga hot.
Det känns bra att göra någonting, även om det är att förmå konsumenter att byta ut frukostkefiren mot ”vanlig hederlig” svensk filmjölk.
Även om hysterins kulmen verkar nådd är denna första instinkt värd att uppmärksamma och bearbeta. Den följer den oöverlagda krigsmentalitetens brutala logik, där ”Vi” enas mot ”Dem” – och där gränserna mellan en absolutistisk förtryckarregim, ett kuvat folk och en månghundraårig kultursfär snabbt suddas ut. Allt ryskt måste bort, för att ryssen är fienden och markeringen därför nödvändig – kosta vad det kosta vill i det långa loppet. Det känns bra att göra någonting, även om det är att förmå konsumenter att byta ut frukostkefiren mot ”vanlig hederlig” svensk filmjölk.
Det finns dock oerhört beklagliga risker i att på detta sätt helt strypa den kulturella dialogen på ett sätt som leder till demoniserande av en hel kultur och i förlängningen ett helt folk – inte minst i fall då det inte ens slår mot den ryska statsekonomin i någon relevant omfattning.
Inte bara för att det är själsligt utarmande, utan också för att vi behöver börja tänka oss en stabil världsordning att arbeta mot på längre sikt. Där kommer Ryssland att bestå som ett stort och viktigt land vad som än händer. Och på gott och ont råkar det faktiskt ligga där det ligger. En fredlig relation mellan folk är en betydligt mer stabil grund för politisk-diplomatiska påtryckningar mot regeringar än en konstlat existentiell fiendskap.
Man måste hålla isär en auktoritär stat och dess medborgare.
Kulturen är bryggan till människan, och spränger vi den länken går mycket av den mellanmänskliga förståelsen förlorad. När man har med auktoritära regimer att göra är det särskilt viktigt att hålla isär staten och dess medborgare. Det ryska folkets smärta är stor, och för att bibehålla och understödja deras hopp om alternativ behöver de beredas plats i en kulturell gemenskap, bortom politik och krigsvåld. Den ryska regimens brott är på det hela taget inte deras. I synnerhet de oppositionella röster som uttrycker sig genom konsten behöver höras.
Den kulturella interaktionen, på ett mellanmänskligt och civilsamhälleligt plan, skulle därför behöva fördjupas. Ett utbyte ska förstås, för att vara ett utbyte i egentlig mening, gå åt båda hållen, men vi på den europeiska och svenska sidan har bättre förutsättningar för att börja.
Mer av Linnea Dubois:
Så börja. Plocka upp en av den ryska litteraturens många älskade klassiker, eller varför inte mer nutida exillitteratur? Bjud in en oppositionell rysk poet att tala på din scen. Se en oberoende rysk film, lyssna igenom en Tjajkovskij-opera eller två, lär dig laga borsjtj eller pelmeni (förvisso inte rent ryska utan snarare allmänslaviska godsaker). Upptäck det ryska språket. Hitta nya bekantskaper med egna erfarenheter av det sovjetiska och det ryska, bortom statspropagandans tillrättalagda bilder.
När de politiska och diplomatiska relationerna – på mycket goda grunder – för en tid ger vika, måste de kulturella förstärkas. Putins regim är ren ondska, men det ryska folket är inte ett fiendefolk, utan består av människor precis som vi. Deras historia må vara mörk och smärtsam, men genom århundraden har den varit nära förbunden med vår. Inte bara genom enväldiga kungars krig, utan också genom handel, resor och kulturella band – över Östersjön och vidare. En vacker dag kan vi förhoppningsvis återuppta handeln i fredstid igen.
Fram till dess har kulturen en särskilt viktig roll att fylla.