Svensk kärnkraft är inte beroende av Ryssland

Europa och Sverige är inte beroende av något enskilt land för kärnbränsle. Trots det har flera ledande svenska politiker och debattörer hävdat att kärnkraften gör oss beroende av bland annat Ryssland. Till dessa hör Centerpartiets Martin Ådahl och Miljöpartiets Lorentz Tovatt. 

I samband Rysslands invasion av Ukraina, som inleddes 2014 men som nu övergått i en ny fas, har dessa påståenden intensifierats. På debattsidor framförs argumentet att kärnkraft är beroende av enstaka leverantörer och ökar Rysslands och Kinas inflytande. På sociala medier påstår ledande politiker upprepade gånger att Sverige och Europa skulle vara beroende av ryskt uran.

Detta är fullständigt felaktigt. Det är också värt att notera att de partier och personer som ligger bakom dessa påståenden är desamma som ägnat en större del av sin politiska plattform och politiska gärning åt att stänga ned europeiska kärnkraftverk och direkt motarbeta och misstänkliggöra europeisk kärnkraftsindustri. Sedan millennieskiftet har kärnkraftverk motsvarande sex procent av EU:s totala elproduktion stängts i förtid.

Kärnkraften är Europas och EU:s enskilt största kraftslag. Påståenden som på ett osakligt sätt undergräver kärnkraftens legitimitet och förutsättningar riskerar att få allvarliga konsekvenser för Europas energiförsörjning. Att sådana osakliga påståenden nu får ännu större spridning och att kärnkraften påstås låsa in oss i ett beroende av olika regimer är problematiskt. Inte minst eftersom att flera kampanjer mot kärnkraft i Europa haft täta kopplingar till ryska intressen. Det gäller bland annat i Tyskland, Österrike och Ukraina.

Den fortsatta ryska invasionen av Ukraina gör det nödvändigt att på allvar utvärdera vårt beroende av Ryssland och möjligheter till sanktioner. I den diskussionen finns dock inget utrymme för osakliga och ogrundade påståenden.

Interna och externa dimensioner

Begreppet försörjningstrygghet kan sägas ha en intern och en extern dimension, eller en nationell och en internationell dimension. Den interna utgörs av produktionskapacitetens tillräcklighet, marknadens funktionsduglighet, prisstabilitet och driftmässig tillgänglighet. 

Den externa utgörs av geopolitiska överväganden kring tillgången till bränslen, tillgång och tillräcklighet vad gäller internationell infrastruktur och handel, tillgång och tillräcklighet vad gäller själva resursen samt motståndskraften mot olika policyförändringar.

Den interna dimensionen

Kärnkraften är Europas och EU:s enskilt största kraftslag. Den står för en dryg fjärdedel av all elproduktion, eller knappt hälften av all fossilfri elproduktion. Därmed utgör den en grundpelare i den europeiska el- och energiförsörjningen. 

Kärnkraft är också det kraftslag som har högst kapacitetsfaktor och tillgänglighet. Det är med andra ord det kraftslag som producerar mest sett till den teoretiskt maximala produktionen och det kraftslag som har högst tillgänglighet vid höglasttimmar, då produktionen behövs som mest.

Där kärnkraften ges långsiktiga och rimliga förutsättningar har den mycket hög tillgänglighet och har klarat sig väl, även på avreglerade och konkurrensutsatta marknader. Ett exempel som ligger nära till hands är Finland. Reaktorerna Olkiluoto 1 och 2 lämpar sig särskilt väl, eftersom de i princip är identiska med de svenska reaktorerna vid Forsmark 1 och 2. Samtliga reaktorer byggdes av samma företag (ASEA-Atom, senare ABB Atom som därefter sålts till Westinghouse) och färdigställdes samtidigt under slutet av 1970-talet.

De finska reaktorerna uppnår väsentligt högre tillgänglighet än de svenska, med en kapacitetsfaktor på 93 procent jämfört med drygt 80 procent för de svenska systerreaktorerna. Det finns flera anledningar bakom detta, men de stabilare förutsättningarna i Finland är en avgörande orsak.

Kärnkraftens försörjningstrygghet sett till den interna dimensionen är alltså god, och den kan förbättras ytterligare med rätt förutsättningar.

Den externa dimensionen

Vad gäller den externa dimensionen av försörjningstrygghet är tillgången till robusta leverantörskedjor för komponenter, tjänster och bränsle avgörande. Komponenter och tjänster är i dag i stor grad konkurrensutsatta på en internationell marknad där det inte är troligt att tillgången till tjänster påverkas av politik. På längre sikt kan ofördelaktiga förhållanden leda till ett försämrat utbud och sämre konkurrens, vilket kan resultera i lägre utbud och sämre försörjningstrygghet.

När det kommer till kärnbränsle behöver man skilja mellan uran, som är en råvara, och färdigt kärnbränsle i form av bränslepatroner. Uran handlas i form av ”yellow cake”, eller U₃O₈. Detta uran måste omvandlas till urankutsar med uran i form av urandioxid, UO₂, och monteras i bränslestavar Om bränslestavarna monteras tillsammans i bränsleknippen och placeras i en reaktorhärd går det att under mycket speciella förhållanden klyva uranatomerna och producera värme. Värmen kan i sin tur producera ånga som kan driva en turbin och genom en generator kan elektricitet produceras. 

Innan man kan ladda kärnbränsle måste det omvandlas från uranpulver, yellow cake, till färdiga bränsleknippen. Detta görs av någon tillverkare, till exempel i Westinghouse fabrik i Västerås. Viktigt i sammanhanget är att bränsletillverkaren inte äger uranet, utan kraftproducenten äger uranet under hela resan från uranpulver till färdigt bränsle. Tillverkningen eller omvandlingen av bränslet från pulver till knippen går alltså att se lite som en tjänst. 

Kärnkraftverk körs normalt i tolv månader (åtminstone i Sverige) och eftersom man inte vill bli stående utan bränsle beställs det i god tid innan man behöver ladda. Därtill har europeiska kraftproducenterna i genomsnitt lager av uran som räcker för tre års drift. 

Tillgången till uran säkerställs bland annat genom EU-organet Euratom Supply Agency, som följer upp och kartlägger tillgången och lagren av uran. Därtill har det internationella atomenergiorganet IAEA reserver av uran ifall något land eller någon kraftproducent inte skulle lyckas skaffa det på den öppna marknaden.

Försörjningstrygghet är alltså en grundpelare och något som är inbyggt från början hos kärnkraften.

Desinformation äventyrar försörjningstrygghet

Ukraina har fyra kärnkraftverk med 15 reaktorer som står för ungefär hälften av landets elförsörjning. När Ryssland först invaderade Ukraina 2014 kom allt kärnbränsle från Ryssland. Westinghouse hade under en tid kört en del provbränsle i ukrainska reaktorer, något som ryska organisationer protesterade mot. 

Ryska statskontrollerade mediakanaler körde desinformationskampanjer om det svenska bränslet, med påståenden om att det var osäkert och skulle leda till ett nytt Tjernobyl.

I dag levererar Westinghouse ungefär hälften av kärnbränslet till Ukraina.

Ukraina ignorerade detta och kunde under 2014 på bara en månad säkra ett nytt kontrakt med Westinghouse för att täcka en femtedel av bränslebehovet. I dag levererar Westinghouse ungefär hälften av kärnbränslet till Ukraina, vilket innebär att en fjärdedel av Ukrainas elbehov täcks av bränsleelement tillverkade i Sverige. Westinghouse har även försett ryska reaktorer i Finland med kärnbränsle.

Ukraina har i dag lager för två och ett halvt års drift av sin kärnkraft, eller motsvarande hela landets elförsörjning under mer än ett år. Det är en betydande pelare i landets försörjningstrygghet, som i övrigt tog en rejäl smäll efter att Ryssland tagit över områden med koltillgångar i landets östra delar.

Gång på gång har kampanjer för att lägga ned kärnkraft och desinformation kring kärnkraft täta kopplingar till bland annat Rysslands intressen. Gerhard Schröder och Tysklands samt Österrikes kärnkraftsmotstånd och förkärlek till fossilgas är andra exempel på tydliga och väldokumenterade kopplingar till Ryssland.

En oerhörd energitäthet

Kärnkraften producerar ofantliga mängder energi. Storleksordningarna kan vara svåra att ens föreställa sig. I en reaktor produceras det omkring 1 till 2,5 ton ånga per sekund. Det finns ungefär 440 reaktorer i världen, som tillsammans står för tio procent av världens totala elproduktion. I genomsnitt står varje reaktor alltså för 0,025 procent av den globala elproduktionen.

Det kanske inte låter som mycket, men är oerhörda mängder energi. För lite perspektiv: att man stoppade den förtida nedläggningen av de fyra reaktorerna vid kärnkraftverken Byron och Dresden i USA innebar att man bevarade fossilfri kraftproduktion motsvarande 1 procent av världens kärnkraftsproduktion, eller 0,1 procent av världens totala elproduktion.

Kärnan i det hela är bränslekutsen, en liten cylinder som mäter ungefär en centimeter i kubik. En enda urankuts, eller uranpellet, innehåller lika mycket energi som ett ton kol, 455 liter olja eller 480 kubikmeter naturgas. Med hundratals urankutsar per bränslestav, omkring 100 till 300 bränslestavar per bränsleknippe och runt 200 till 700 bränsleknippen innehåller en reaktorhärd totalt omkring 15 miljoner bränslekutsar. Det motsvarar en oerhörd mängd energi.

Ingen kan påstå att dessa länder är något slags marionetter som Ryssland kontrollerar genom deras kärnkraftverk.

I en reaktor finns ungefär 120 ton uran och varje år byts mellan en femtedel och en tredjedel ut. Det går alltså åt ungefär lika mycket, omkring 120–150 ton, för att ladda alla sex svenska reaktorer varje år.

Den oerhörd energitätheten och det faktum att uran är väldigt billigt i förhållande till elpriset gör det möjligt att hålla tillräckliga lager för flera års drift. 

Varken Sverige eller EU är beroende av ryskt uran

Det finns ett antal länder och leverantörer som levererar uran och färdigt kärnbränsle. EU importerar ungefär en femtedel av sitt uran från Niger, Ryssland, Kazakstan och Kanada. Resterande del kommer framförallt från Australien, ett par andra länder samt från upparbetning och lager.

Själva kärnbränsletillverkningen sker i en flera olika länder, bland annat i Sverige. Vattenfall har sedan 2008 ett projekt för att säkra upp sina bränsleleveranser med en tredje leverantör, ryska TVEL. Projektet har fått mycket uppmärksamhet och lett till många påståenden. Enligt Vattenfall handlar det om fyra bränsleelement som har suttit i Ringhals 3 och ytterligare fyra som i dag sitter i Ringhals 4. Totalt motsvarar avtalet en sjundedel av Vattenfalls behov.

Ryssland kan ändå utöva inflytande genom kärnkraften. Detta sker dock framför allt genom att erbjuda stora och billiga lån vid bygget av kärnkraftverk, för att på liknande sätt som Kina binda länder ekonomiskt till sig. Det är alltså inte genom själva kärnbränslet eller reaktorn som det utövas inflytande eller kontroll. Ett flertal europeiska länder, bland annat Ukraina och Finland, har ryska reaktorer som drivs med ryskt kärnbränsle. Ingen kan dock påstå att dessa länder är något slags marionetter som Ryssland kontrollerar genom deras kärnkraftverk.

Vi måste se över vår energiproduktion

Det finns goda anledningar att se över vår energiproduktion och våra beroenden, både med anledning av klimatet och med anledning av Rysslands agerande i Ukraina. Det kan finnas goda anledningar att inte handla med Ryssland, men det är något helt annat än att vi är beroende av Ryssland. Framför allt finns andra, mycket större områden att ta itu med först.

EU, Storbritannien och USA köper olja och raffinerade produkter för motsvarande 3,1 miljarder kronor – varje dygn. Till detta kan läggas fossilgas, aluminium, nickel och en rad andra råvaror och produkter. Olja och gas utgör 40 procent av den ryska ekonomin.

Debatt och beslut om framtida energisystem måste grundas på fakta. Varje påstående att kärnkraften låser oss i beroenden av andra länder är felaktigt. Osakliga påståenden om kärnkraften och onödigt stora politiska ingripanden förstör marknadens förutsättningar att agera långsiktigt. Med rätt förutsättningar kan kärnkraftens oerhörda potential förverkligas och den kan fortsätta utgöra en grundpelare i vår energiförsörjning.

En god försörjningstrygghet på nationell och europeisk nivå uppnås framför allt genom en kombination av fossilfria kraftkällor. Dit hör även kärnkraften.

Vill du ha fler texter om energipolitik i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!