Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Krönika

Vi får den arbetslöshet vi betalar för

Långtidsarbetslösheten ökar kraftigt samtidigt som många företag, inte minst i restaurangbranschen, skriker efter personal. Det är uppenbart att arbetslinjen försvagats på ett sätt som gör att även många med både kompetens och erfarenhet väljer att fortsätta gå på a-kassa istället för att ta de jobb som finns, skriver Fredrik Johansson.

Trots hög arbetslöshet har många restauranger svårt att rekrytera. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Restaurang Mastio i Limhamn har utlyst en hittelön på 10 000 kronor till den som tipsar om en person som sedan blir anställd på restaurangen. En vän som precis öppnat en italiensk restaurang vid det hotell han driver i Lund berättar att han lägger enormt mycket tid på att hitta personal.

Svårigheten att få tag på arbetskraft och det som något byråkratiskt kallas ”kompetensförsörjning” är genomgående på topplistan när näringslivets organisationer frågar sina medlemmar om vad som är deras största bekymmer. Enligt Svenskt Näringsliv har andelen företag som säger att det är svårt att hitta kompetens ökat från 7 av 10 till 8 av 10. Vi håller på att få en paradoxal tudelning av den svenska arbetsmarknaden, där det samtidigt råder stor arbetslöshet och stor personalbrist. 

Det saknas inte direkt människor som gör annat än arbetar på dagarna.

Restauratörerna söker desperat efter personal samtidigt som 24 000 är öppet arbetslösa eller arbetssökande i olika arbetsmarknadspolitiska program i Malmö. 2020 var Malmö den av Sveriges 290 kommuner som hade högst arbetslöshet. Det saknas inte direkt människor som gör annat än arbetar på dagarna.

Dagens Industri rapporterade för några veckor sedan att drygt 18 000 av medlemmarna i Hotell- och restaurangfackets a-kassa i juli var registrerade som arbetslösa eller i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nästan tjugotusen personer som har jobbat i branschen går inte tillbaka till jobbet, trots att besöksnäringen skriker efter folk. I Arbetsförmedlingens platsblank finns det drygt 7 000 lediga jobb, varav 1 000 bara inom kockyrket.

Läs också:

Någonting är uppenbart fundamentalt fel. Varför tar inte de 18 000 dessa 7 000 jobb? Finns det ingen bland tiotusentals arbetslösa i Malmö som kan jobba på Mastio? 

Kompetens är naturligtvis en förklaring. Restaurangpersonal behöver utbildning och erfarenhet. Men det finns uppenbart erfaren restaurangpersonal som fortsätter att gå på a-kassa, trots att det finns bra jobb att gå till. De som har utbildning och erfarenhet tar inte de jobb som finns. Varför gör de inte det?

Den viktigaste förklaringen är naturligtvis ekonomiska incitament. 

Den viktigaste förklaringen är naturligtvis ekonomiska incitament. Det lönar sig helt enkelt för dåligt. Arbetskraftsutbudet hålls tillbaka genom generösa ersättningsnivåer och svaga incitament att gå från att vara försörjd av de offentliga systemen till jobb. 

De lättnader som genomfördes i a-kassan under Covid-19 har förlängts till 2022, trots att vi håller på att lägga pandemin bakom oss. Vad som kunde motiveras för att skydda människors inkomster i en exceptionell krissituation, går nu över till en mer permanent försörjning för den som skulle kunna få ett jobb i princip på dagen. 

Dessutom finns det krafter som vill försvaga arbetslinjen ytterligare. Kraven på att de tillfälliga reglerna i a-kassan permanentas är starka inom både Socialdemokraterna och inom regeringsunderlaget, där Vänsterpartiet ser det som ett första steg mot att göra arbetslöshetsförsäkringen ännu mer generös.

Budgetpropositionen undergräver arbetslinjen ytterligare. 

Budgetpropositionen undergräver arbetslinjen ytterligare. Det gäller förslaget om minskad karenstid i a-kassan och höjda ersättningar i sjukförsäkringen. Till det kommer den så kallade ”familjeveckan”, som bokstavligen använder skattemedel för att betala arbetsföra och arbetande personer att inte arbeta. Den samhällsekonomiska kostnaden för den mindre ambitiösa varianten av familjeveckan har beräknats överskrida 20 miljarder. 

Långtidsarbetslösheten ökar nu kraftigt. 200 000 personer har varit arbetslösa i mer än ett år. Långtidsarbetslösheten är dock bara toppen på isberget. Lägger vi till vuxna människor som på ett eller annat sätt är försörjda av offentliga bidrags- och transfereringssystem mångdubblas siffran. 

Entreprenörskapsforum har i sitt uppmärksammade integrationsprojekt visat att 600 000 utrikes födda vuxna redan 2016 saknade egenförsörjning. Mot bakgrund av migrationen sedan 2016 och om vi utsträcker gruppen till samtliga yrkesverksamma vuxna handlar detta om långt över en miljon personer. 

Självförsörjningsfrågan är nyckeln till Sveriges stora samhällsproblem.

Självförsörjningsfrågan är nyckeln till Sveriges stora samhällsproblem. Om den inte löses kommer segregationen att öka, med alla de ekonomiska och sociala problem som följer av det. Svensk borgerlighet måste göra detta till den centrala frågan i valet 2022. 

Den samtidiga låga självförsörjningsnivån och arbetskraftsbristen visar hur djupa de strukturella problemen är på den svenska arbetsmarknaden. Vi riskerar en situation där näringslivets tillväxtförmåga stryps, samtidigt som det sociala utanförskapet ökar. Incitamenten för arbete måste stärkas och utbildningssystemet inriktas på yrkesutbildningar där det uppenbart finns jobb. 

Endast så kan vi fylla de arbetsplatser som nu ropar efter folk. Och – framförallt – bara så kan arbetslösheten långsiktigt knäckas. Betalar man för arbetslöshet. Då får man arbetslöshet.